Äntligen är det dags för den årliga nyårskrönikan där vi blickar tillbaka på 2017. Vi pratar om vilka filmer som vi sett, vilka spel som vi borde spelat och vi går givetvis igenom vilka Nördprofiler som har gått bort under året.
Dessutom har Markera som Oläst spelat förra årskrönikans stora snackis ”Out of the Park Baseball 18”, vilket ni kan se i videon nedan.
I den tionde Nördcasten snackar vi om den kanske nördigaste högtiden av alla: Halloween. Vi pratar om Draculas slott, The Thing vs Alien, Lovecraft och berättar om hur vi brukar Halloween. Dessutom live-googlar vi upp exakt när Halloween är.
Uppföljaren till Rebelstar har titeln Rebelstar II: Alien Encounter, men är tekniskt sett det tredje Rebelstar-spelet. Skillnaden mellan Rebelstar II och Rebelstar är dock betydligt mindre än mellan Rebelstar och Rebelstar Raiders, åtminstone rent spelmekaniskt. Det finns i princip inga nya funktioner i Rebelstar II, det skulle egentligen kunna ses som en expansion till föregångaren snarare än ett helt nytt spel (faktum är att båda spelen har en och samma artikel på Wikipedia, vilket antyder om dess likheter). Likt Rebelstar finns det i Rebelstar II bara en karta att ta sig an, men vilken karta det är! Fortsätt läsa ”X-COM-historia: Rebelstar II: Alien Encounter”
Då var det dags igen. I år dök alla svenska nördars favoritmässa, The Scandinavian Sci-fi, Game & Film Convention, eller bara ”Sci-Fi-mässan”, upp i Helsingborg igen, på samma ställe som förra gången, det vill säga på promenadavstånd från där undertecknad bor. Och självaste Dennis Gustafsson, tecknaren av Markera Som Olästs favoritserie Viktor Kasparsson, skulle vara där och signera sitt senaste album. Det fanns med andra ord inget som kunde stoppa mig från att besöka mässan för fjärde gången i mitt liv. Fortsätt läsa ”Sci-Fimässan, i Helsingborg, igen”
Alla som har sett filmen Alien och dess uppföljare känner till den skrämmande livscykeln som titelmonstret (vars ”riktiga” namn är xenomorf) genomgår. Från ett läderaktigt ägg hoppar en slemmig liten varelse (som brukar kallas ”facehugger”) och fäster sig på ansiktet på en människa (eller, som visas i Alien 3, på något annat djur). Den för in ett xenomorfembryo i kroppen på människan, och detta embryo växer sedan inuti sin värdorganism till det till slut bryter sig ut på ett blodigt och skräckinjagande sätt (det är därför detta stadium i xenomorfens utveckling brukar kallas ”chestburster”). Sedan växer sig den ”nyfödda” relativt snabbt upp till vuxen storlek, till det faktiska Alien-monstret. Fortsätt läsa ”Xenomorfen eller ägget?”
Här är en kul sida för filmnördar: Konstnären Scott Campbell ritar små gulliga illustrationer av konfrontationer mellan hjältar och skurkar från olika filmer, med något citat från filmen i fråga under varje bild. Intressant nog skriver han dock inte namnen på filmerna han avbildar, så har man inte sett en film kan det vara svårt att veta vad illustrationerna föreställer. Här finns dock många klassiska nördfilmer, så säkert kommer Markera som Oläst-läsare att känna igen åtminstone några. Här är några personliga favoriter:
Utomjordingsrasen som medverkar i Predator-filmerna har egentligen inget namn. I diverse serier och böcker har rasen fått diverse namn, till exempel yautja eller hish, men dessa är troligtvis inte kanon när det gäller filmerna. Det faktum att ingen vet vad de kallas är ju en av orsakerna till att Predators är så läskiga. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Predator”
John Carpenter har alltid varit en av mina favoritregissörer. Han har gjort ett flertal filmklassiker, till exempel skräckfilmerna Halloween och The Thing, men även något mer muntra och äventyrliga rullar såsom Escape from New York, Big Trouble in Little China och They Live. Över lag är kanske hans filmer inte speciellt djupa eller konstnärliga, men de är välgjorda och ofta ganska intelligenta för sina genrer, och lyckas för det mesta vara väldigt underhållande. Hans allra första långfilm var en science fiction-film från 70-talet vid namn Dark Star.
Dark Star är namnet på ett rymdskepp som far runt ute i universum, med uppdrag att spränga upp ”instabila planeter” som kan hota rymdkolonisering. För att utföra detta är skeppet utrustad med ett gäng riktigt kraftfulla bomber, bomber som också har inbyggda artificiella intelligenser av någon anledning. Besättningen är fyra skäggiga slackers (plus en som råkade ut för en olycka och nu är nedfrusen) som inte är speciellt kompetenta, och känner sig uttråkade med livet ombord. Men så uppstår tekniska problem efter en tur genom ett gäng asteroider, och en av de tänkande bomberna vägrar att lämna skeppet när den blivit aktiverad. Så de fyra måste försöka rädda skeppet från att sprängas genom att prata med bomben. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Dark Star”
Den brittiska rap-gruppen The Anomalies har gjort sig kända på internet med sina roliga och välgjorda raps baserade på klassiska nördfilmer. Spoilervarning utfärdas då de i princip går igenom hela filmernas handlingar, men har man sett dem är det bara att luta sig tillbaka och njuta:
RoboCop
Terminator 2
Aliens
Predator
Publicerat av Fredde 
I ett tidigare inlägg här på bloggen funderade jag över hur vissa leksaker kan få en annan innebörd om man är insatt i medierna bakom dem. Om man till exempel har en actionfigur av Batman så kan den i en vuxen person som känner till karaktärens tragiska ursprung med mördade föräldrar och hans kamp mot diverse livsfarliga galningar inge helt andra känslor än i en yngre person som bara tycker den ser häftig ut. Och vissa leksaker balanserar på gränsen för vad som skulle anses passande för barn, till exempel Lego baserat på Indiana Jones, arkeologen som slåss mot nazister och präster som sliter ut folks hjärtan. Ibland finns det dock leksaker som inte balanserar på gränsen utan helt enkelt glatt överskrider den.
I dessa fall brukar det handla om leksaker baserade på någonting som definitivt inte riktar sig till barn. Några exempel är nog nödvändiga, låt oss börja med Alien. Ni vet, skräckfilmen med både bloddrypande chocker och krypande rädsla i klaustrofobiska utrymmen, för att inte tala om diverse oroande psykosexuella undertoner. Perfekt material för att göra leksaker av! Det tänkte i alla fall leksaksföretaget Kenner, och försökte sälja en stor plastfigur av filmens titelmonster i leksaksaffärer. Föga förvånande blev det ingen större succé, och de lade ner planerna på att göra actionfigurer av de andra karaktärerna i filmen (fast prototyper av dessa har hittats). Fortsätt läsa ”Vad är det de leker med egentligen? Del 2: Uppenbara snedsteg”
Markera som oläst 