Nördfavorit – Mammy Two Shoes

Karaktären känd som Mammy Two Shoes, som förekommer i gamla tecknade filmer med Tom och Jerry, är i sig kanske inte väldigt politiskt korrekt nu för tiden. Hon är nämligen en version av den gamla rasistiska ”mammy”-stereotypen, alltså en tjock svart kvinnlig hushållerska eller barnpassare (ett av de mer klassiska exemplen på denna stereotyp är nog karaktären Mammy i den gamla långfilmsklassikern Borta med vinden). Därför ersattes hon senare med en mer passande vit kvinnlig ägare till Tom, som då inte var en rasstereotyp, utan bara en könsstereotyp. Hur som helst kan Mammy Two Shoes dock även ses som ett av de mer klassiska exemplen på ett annat fenomen, ett fenomen som förekommit i många tecknade filmer, inte bara de med Tom och Jerry. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Mammy Two Shoes”

Transformers och My Little Pony: Lyckade återupplivningar

Många av våra läsare har säker inte lyckats undvika att höra talas om att det numera finns ett flertal vuxna män som tittar på My Little Pony, specifikt på det nya tecknade TV-programmet My Little Pony: Friendship is Magic, som till allas stora förvåning faktiskt anses vara ett bra program. Undertecknad måste erkänna att han också har ägnat tid åt att titta på några avsnitt av detta program (hela första säsongen och början av andra). Ett sådant erkännande, att jag, en vuxen manlig nörd, har tittat på ett program som riktar sig till små flickor, kräver naturligtvis någon form av förklaring. Som tur är finns det många att välja på. Den vanligaste är nyfikenhet, då det faktum att någonting associerat med My Little Pony faktiskt anses vara av bra kvalitet får många att lyfta på ögonbrynen. ”Jag ville bara se vad alla snackade om, och några timmar senare satt jag där och hade tittat på alla avsnitt och beställt en Pinkie Pie-ponny från eBay” är en vanlig beskrivning av Friendship is Magic-magin. En annan förklaring är att vuxna manliga nördar ändå brukar titta på animerade medier gjorda för barn, till exempel Batman: The Brave and the Bold, Pokémon, eller valfri Disney- eller Pixar-film. Det enda extra steget är i så fall att titta på tecknad film ”för tjejer”, men många nördar har redan tidigare varit inne på det spåret med sådan ”tjejig” animation som Sailor Moon, Powerpuffpinglorna eller Den Lilla Sjöjungfrun. Man skulle kanske till och med våga sig på en feministisk tanke (vilket många manliga nördar tyvärr fortfarande verkar vara allergiska mot) och fråga sig om det inte vore på tiden att sluta oroa sig över om ett program är ”tjejigt” så länge det är bra, och att man borde sluta göra tecknade barnprogram som riktar sig mot ett specifikt kön, eller åtminstone inte vara förvånad att program som riktar sig till tjejer faktiskt kan vara genuint bra. Alla dessa försvarsargument för att titta på My Little Pony är bra, men i mitt fall finns det också ett annat, nämligen att Friendship is Magic påminde mig om ett annat tecknat barnprogram som jag tittat på tidigare. Detta program heter Transformers Animated. Fortsätt läsa ”Transformers och My Little Pony: Lyckade återupplivningar”

Inte Konstantinopel.

Istanbul (Not Constantinople) gjordes berömd utav sångkvartetten The Four Lads redan 1953. Den handlar, föga förvånande, om det faktum att den turkiska staden Istanbul tidigare hette Konstantinopel, efter den dåvarande romerske kejsaren, Konstantin. Efter det har flera olika artister, bland andra Bette Midler och Bing Crosby, spelat in sången men det var först 1990 som den skulle bli riktigt berömd. Då spelade bandet They Might Be Giants in sin version och bara något år senare fick den medverka (tillsammans med en annan av deras sånger; Particle Man) i Tiny Toon Adventures.

Publicerat av Jönsson

Live action-version av Akira missar poängen med Akira

Det har florerat en hel del rykten och nyheter om att Hollywood ska göra en live action-version av den klassiska animé-filmen Akira, och naturligtvis är många nördar upprörda. Ska Twilight-stjärnan Robert Pattinson spela huvudrollen?! Ska filmen utspela sig i Neo-Manhattan i stället för i Neo-Tokyo?! Kommer våldet tonas ner för att filmen ska få en lägre åldersgräns?! Kommer det att finnas några japanska skådespelare i den över huvud taget, eller ska de alla bli ersatta av vita amerikanare?! Usch och fy! Många drar sig också till minnes den mindre lyckade amerikanska filmatiseringen av animén Dragon Ball, och fruktar att resultatet ska bli likadant i detta fall. Men oavsett huruvida ovanstående rykten och farhågor är sanna finns det ett större problem med en live action-version av Akira: Det faktum att det är live action. Fortsätt läsa ”Live action-version av Akira missar poängen med Akira”

Nostalginörden

Vår gode vän Johan från Estetnollorna har påbörjat ett nytt projekt som fått namnet Nostalginörden (något som i sig är en väldigt bra beskrivning på Johan själv, för övrigt). För tillfället pågår hans Topp 20-lista över svenska dubbningsinsatser i Disneyfilmer och idag fick vi se del tre. Som vana läsare av MsO vet är jag väldigt glad för de mycket märkliga översättningarna i Jafars Återkomst och därför tyckte jag att just hans nummer tio var helt perfekt.

Kolla även in del ett och del två här.

Publicerat av Jönsson

Nördfavorit – Teenage Mutant Ninja Turtles

Konceptet bakom Teenage Mutant Ninja Turtles kan verka en aning märkligt om man tänker efter: Fyra sköldpaddor råkar av en händelse muteras av en mysko kemikalie, gömmer sig i kloakerna, tar sig namn efter renässanskonstnärer (Leonardo, Donatello, Michelangelo och Rafael) blir upplärda i ninjans ädla konst av en lika muterad råtta vid namn Splinter, och bekämpar sedan en ondskefull ninjaklan kallad ”The Foot”, med den ondskefulle japanen Shredder i spetsen. Senare tillkommer även diverse robotar, utomjordingar och andra mutanter för ninjasköldpaddorna att ta sig an. Men anledningen till att upplägget är så konstigt är egentligen enkel. Teenage Mutant Ninja Turtles var nämligen ursprungligen en parodi.

Figurerna skapades när de två tecknarna Kevin Eastman och Peter Laird satt och klottrade små figurer medan de tittade på TV, runt 1983. Tonåriga muterade ninjasköldpaddor var, kanske inte helt förvånande, ett resultat av slumpen, och när de väl bestämde sig för att göra något av idén gjorde de det i form av en parodi av Frank Millers version av superhjälten Daredevil, och den allmänna ninja-trenden i populärkultur som fanns på 80-talet. Daredevil är, för er som inte vet, en superhjälte som blivit blind när han fick en kemikalie i ögonen, men i gengäld fått sina andra sinnen förstärkta, och när Frank Miller började skriva och rita Daredevil-serier lade han till en hel del nya koncept. Serien fick en något mörkare ton, både i det visuella och i handlingen, och i stället för att slåss mot trikåklädda bovar tog sig nu Daredevil an organiserad brottslighet och, naturligtvis, ninjor. En av de stora skurkgrupperna var en ninjaklan kallad ”The Hand”, och Daredevil fick också en ninja-mentor vid namn Stick.

Den första Turtles-serien som publicerades 1984 förklarade att sköldpaddorna i fråga blivit muterade när en kemikaliebehållare studsade mot ögonen på en herre och krossades först när den kom i närheten av sköldpaddorna i stället. Daredevils mentor Stick blev sköldpaddornas mentor Splinter, och Hand-klanen blev Fot-klanen. Det var med andra ord bara lite skoj från Eastman och Lairds sida, men faktum är att både Splinter och Foten antagligen blivit mer kända än sina förlagor.

Det är just kändisskapet som gör Teenage Mutant Ninja Turtles så speciellt. Eastman och Laird var två frilansande tecknare som råkade få lite pengar i skatteåterbäring, och därför bestämde sig för att publicera sin serie själva, efter att ha blivit nobbade av diverse existerande publicister. Så de grundade företaget Mirage Studios, satte in en annons om serien i en tidning, och senare skickade de ut meddelanden till diverse TV- och radiostationer. Det är troligtvis mycket tack vare detta som serien fick sin första uppmärksamhet och popularitet, fast man kan inte förneka att serien själv faktiskt var ganska hyfsad i all sin svartvita enkelhet. Resten av historien känner nog många gamla nördar till, Turtlarna fick en tecknad TV-serie, diverse populära leksaker, några långfilmer, och diverse annat krimskrams och blev snart kulturikoner.

Eastman och Laird lyckades med andra ord leva den dröm som många andra unga serietecknare drömde (och säkert fortfarande drömmer), att få se sitt egenhändigt ihopaknåpade alster ta världen med storm efter en blygsam början. Faktum är att Teenage Mutant Ninja Turtles var början på en trend under 80-talet då diverse andra mer eller mindre ambitiösa serietecknare försökte efterapa succén med sina egna mer eller mindre originella koncept i form av billiga svartvita serier som de sålde direkt till distributörerna. För majoriteten av dessa serier blev det ingen större framgång, men ninjasköldpaddorna blev ändå ett mål för den unge serieskaparen, och är ännu idag en symbol för att om man bara lägger manken till så kan lite udda koncept bli något stort. Turtle Power!

Publicerat av Fredde 

Vad är det de leker med egentligen? Del 2: Uppenbara snedsteg

I ett tidigare inlägg här på bloggen funderade jag över hur vissa leksaker kan få en annan innebörd om man är insatt i medierna bakom dem. Om man till exempel har en actionfigur av Batman så kan den i en vuxen person som känner till karaktärens tragiska ursprung med mördade föräldrar och hans kamp mot diverse livsfarliga galningar inge helt andra känslor än i en yngre person som bara tycker den ser häftig ut. Och vissa leksaker balanserar på gränsen för vad som skulle anses passande för barn, till exempel Lego baserat på Indiana Jones, arkeologen som slåss mot nazister och präster som sliter ut folks hjärtan. Ibland finns det dock leksaker som inte balanserar på gränsen utan helt enkelt glatt överskrider den.

I dessa fall brukar det handla om leksaker baserade på någonting som definitivt inte riktar sig till barn. Några exempel är nog nödvändiga, låt oss börja med Alien. Ni vet, skräckfilmen med både bloddrypande chocker och krypande rädsla i klaustrofobiska utrymmen, för att inte tala om diverse oroande psykosexuella undertoner. Perfekt material för att göra leksaker av! Det tänkte i alla fall leksaksföretaget Kenner, och försökte sälja en stor plastfigur av filmens titelmonster i leksaksaffärer. Föga förvånande blev det ingen större succé, och de lade ner planerna på att göra actionfigurer av de andra karaktärerna i filmen (fast prototyper av dessa har hittats). Fortsätt läsa ”Vad är det de leker med egentligen? Del 2: Uppenbara snedsteg”

The Brave and the Bold blir Den tappre och modige

Goda nyheter för alla svenska DC-nördar, och superhjältenördar i allmänhet också för den delen: Den svenska versionen av TV-kanalen Cartoon Network har börjat sända den kanske absolut allra bästa tecknade TV-serien med DC-superhjältar och –skurkar, Batman: The Brave and the Bold i svensk översättning. Tyvärr har jag inte kunnat se något avsnitt med ljudet på (jag råkade bara få nyss på det när jag var på ett familjekalas och TV:n stod på i bakgrunden med ljudet av), så jag kan inte säga hur bra eller dålig dubbningen kan tänkas vara.

Ska man utgå från Cartoon Networks svenska hemsida så verkar karaktärernas namn faktiskt ha översatts till svenska (förutom Batman själv, som inte verkar kallas ”Läderlappen”), så i stället för till exempel Blue Beetle, Aquaman eller Plastic Man så får vi Blå skalbaggen, Vattenmannen och Gummimannen. Detta tycker jag faktiskt funkar ganska bra med tanke på att The Brave and the Bold (eller Den tappre och modige som TV-serien tydligen heter på svenska) inte direkt är en ”allvarlig” TV-serie, och därför passar det med de svenska namnen som kanske inte alltid heller låter lika allvarliga som sina amerikanska motsvarigheter. Jag är dock inte riktigt nöjd med själva titeln, ”Den tappre och modige” i stället för ”De tappra och modiga” verkar ju indikera att det bara är Batman själv som är tapper och modig, inte hans många medhjälpare.

Men det är bara en liten småsak. Jag är faktiskt väldigt glad att The Brave and the Bold kommit till Sverige, då det förhoppningsvis innebär att svenska barn kan få ta del av de många klassiska och färgglada DC-karaktärer som ju nu för tiden mest är kända av vuxna nördar här i vårt avlånga land. Vem vet, kanske blir någon unge till och med så nyfiken att de börjar läsa gamla serietidningar…?

Publicerat av Fredde