Tau (även kända som T’au) är en av de yngsta arméerna i Warhammer 40,000, både i spelet och i dess universum. De dök upp för första gången i den tredje utgåvan av spelet, många år efter att så gott som alla andra arméer blivit etablerade och välkända. De är på många sätt väldigt annorlunda från andra Warhammer 40,000-arméer, vilket föga förvånande har gjort dem något kontroversiella, även om de också har fått många fans under sin relativt korta existens. Fortsätt läsa ”Warhammer 40,000-arméer: Tau”
Nördcast #14 – Julspecial
Midnatt råder, Cast det är i huset!
Markera som Olästs Julspecial-cast är här där vi diskuterar Julkalendrar i alla dess former. Dags att plocka fram glöggen, skiva ostskalken och stryka julduken för nu är äntligen tid för Julcast!
God Jul!
X-COM-historia: Rebelstar: Tactical Command
Detta spel är på många sätt en lite udda del av X-COM-historian. Rebelstar: Tactical Command var det första spelet på många år som använde sig av Rebelstar-namnet, det namn som fanns på spelet som introducerade de koncept som senare skulle bli stommen i X-COM-spelen. Det är också det första spelet i vår genomgång som inte ursprungligen är gjort för PC eller någon annan hemdator, istället är det ett Game Boy Advance-spel. Rent estetiskt är det också något annorlunda, med en distinkt animéstil som jag gissar till en viss del är tänkt att efterapa japanska konsol-strategispel såsom Advance Wars, Fire Emblem eller Final Fantasy Tactics. Men spelmekaniskt rör det sig ändå om ett spel i klassisk X-COM-stil, eller snarare Rebelstar/Laser Squad-stil.
Tag värvning hos rymdimperiet idag!
För ett tag sedan lades en förhandstitt på en tecknad Star Wars-fanfilm upp på YouTube. Nu är filmen färdig. Om du gillar Star Wars är den cool, om du gillar science fiction-animé är den cool, om du gillar både Star Wars och science fiction-animé är den fullständigt fantastisk:
Det finns, utöver det övergripande mycket kompetenta hantverket, många små nördiga detaljer att gilla med filmen. Många bitar är baserade på det gamla klassiska Star Wars-datorspelet TIE Fighter (cockpitarna är en kombination av cockpits från filmerna och från spelet, och en och annan ljudeffekt är också från spelet), musiken gör anspelningar på den klassiska ”Imperial March” utan att använda den rakt av, och fans av klassisk robot-animé känner nog igen sättet på vilket massor med torpeder flyger fram med rök bakom sig som ett exempel på en ”Itano circus”. En definitiv höjdare bland Star Wars-fanfilmer med andra ord!
Publicerat av Fredde 
The 5tory of the 5ecret 5tar 5ystem
Kommer ni ihåg Daft Punks gamla musikvideor som gjordes till låtarna på albumet Discovery? Då kanske ni även känner till att varenda låt på det albumet hade sin egen musikvideo och att de tillsammans bildar filmen vid namn Interstella 5555: The 5tory of the 5ecret 5tar 5ystem.
Själv hade jag bara sett tre-fyra stycken av de här videorna innan jag såg hela filmen under en flygning över Atlanten för ett par veckor sedan. Varje musikvideo var tecknad i klassisk animéstil och tillsammans bildade de en sammanhängande berättelse. Låtar som One more time, Aeorodynamic och Harder, Better, Faster, Stronger spelades ofta på ZTV och i varje video återfann vi fyra blåa figurer som spelade i något slags intergalaktiskt rymdband. Dessa varelser blev kidnappade av någon slags ondskefull organisation redan i den andra musikvideon och i ”Harder, Better, Faster, Stronger” får vi se hur (med hjälp av avancerade maskiner) deras minnen rensas, deras hy blir mer mänsklig istället för blå och de stylas om totalt. Mer än så hade jag inte sett innan.
I filmen, som i princip endast tar alla musikvideos och spelar dem i samma ordning som de förekommer i på albumet, fick jag nu se fortsättningen. Skurken i filmen, en tjock herre med yvigt hår vid namn Earl de Darkwood, har kidnappat de fyra medlemmarna i rymdbandet och gjort om dem till människor med syftet att göra de till storstjärnor på den välbekanta planeten vid namn Jorden. Men på bandets hemplanet går inte kidnappningen obemärkt förbi och en ensam rymdfarare plockar upp en nödsignal och beger sig mot Jorden för att rädda bandets medlemmar…
Filmen är skriven av Daft Punk tillsammans med Leiji Matsumoto som är välkänd för att ligga bakom anime- och mangaserier såsom Starzinger och Galaxy Express 999. Tycker man om Daft Punks andra album och kan ha lite överseende med att storyn är simpel och lite fånig så är det faktiskt en väldigt trevlig film som fyller sitt syfte väl. Med tanke på att inga vettiga ord kan yttras i varken tal eller text under hela filmen så tycker jag den håller ganska väl. Och dessutom gör Daft Punkarna själva en liten cameo:
Publicerat av Ande
Övärlden: Fantasyböcker från 70-talet
Vid ett biblioteksbesök i våras lånade jag en tjock bok med den övergripande titeln ”The Earthsea Quartet”, vilket som titeln antyder är en samling av de fyra första böckerna i Ursula K. Le Guins fantasybokserie om världen kallad ”The Earthsea”, på svenska översatt till ”Övärlden”. Jag har börjat försöka göra ett visst ”könskvoterande” i mitt läsande efter att ha insett att jag faktiskt inte läst så värst många böcker av kvinnliga författare (vilket nog är ganska vanligt bland manliga läsare av nördlitteratur), så därför tyckte jag att de passade utmärkt att ge sig an en bokserie som brukar anses som en klassiker i fantasygenren.
Trogna Markera som Oläst-läsare har nog sett att jag skrivit en hel del inlägg om ”science fiction-filmer från 70-talet”, eftersom det under denna tid gjordes många science fiction-filmer i en stil som var ovanlig före det årtiondet och som kanske blivit ännu mer ovanlig efter det. Det var filmer där politik, filosofi och andra djupa teman kom i första hand och där action med rymdskepp, utomjordingar och strålpistoler var mer ovanligt. Vad jag insåg när jag läste böckerna om Övärlden var att de kan sägas vara en fantasymotsvarighet till detta. Det är kanske inte helt korrekt att kalla det för just ”fantasyböcker från 70-talet” då den första boken kom ut 1968 och den fjärde 1990 (och därefter kom det ut en till 2001, som dock inte var del av samlingsvolymen jag läste), men de två däremellan kom i alla fall ut på 70-talet, och alla fyra böckerna tycks ha den ”70-talsstil” som jag associerar med tidigare nämnda science fiction-filmer. Fortsätt läsa ”Övärlden: Fantasyböcker från 70-talet”
Märkliga-översättnings-teatern ger: ”What in the name of fuck?”
På 80- och 90-talet började animé (eller japanimation eller mangafilm, som det ofta kallades då) dyka upp i stora mängder utanför Japan, och för många var det något väldigt nytt och spännande, helt olikt den animation de upplevt tidigare. Många tonåriga västerlänningar associerade fortfarande animation med barnprogram och Disneyfilmer, och blev därför väldigt entusiastiska när de nu kunde lägga vantarna på VHS-band med tecknad film fyllda med blodigt våld och nakenscener. De som översatte och dubbade dessa animés blev nog också väldigt entusiastiska när de insåg att dessa ”vuxna” tecknade filmer och TV-serier kunde ha ett helt annat språk, gärna med svordomar. Ibland blev dock dubbarna kanske lite för entusiastiska. Här nedan är en sammanställning av klassiska repliker från den engelska dubbningen av den ganska typiska sex-och-våld-animén Angel Cop. Känsliga tittare varnas, för nu är tecknad film inte bara för barn längre!
Publicerat av Fredde 
Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Keikaku”
Alla som ägnar sig åt översättning har inte det som yrke, utan är glada amatörer som översätter saker som en hobby. Bland dessa så kallade fan-översättare är den största gruppen troligtvis de som textar olika animé-TV-serier och filmer, ofta sådana som aldrig fått någon ”officiell” översättning, eller vars officiella översättning anses som dålig. Då de som sagt är amatörer uppstår det ofta en hel del märkliga missar och fenomen som man inte hittar i professionella översättningar. Ett av dessa fenomen brukar ofta representeras med följande fan-textning av den populära animén Death Note:
Frågan man ställer sig är uppenbar: Om ”keikaku” betyder ”plan”, varför skrev inte översättaren bara ”just according to plan” och skippade kommentaren? Bland professionella översättare, speciellt de som textar TV-program och filmer, används sådana översättningskommentarer ytterst sällan. Vanligtvis gör de sitt bästa för att översätta svåra ord eller ordvitsar så gott de kan, oavsett hur svårt det är, vilket förvisso då och då leder till just sådana saker som tagits upp i tidigare märkliga-översättnings-teaterföreställningar, men som ändå innebär att man kan titta på programmet eller filmen utan att behöva pausa och läsa någon extra textförklaring.
En del fan-textare av animé verkar dock vara väldigt glada i att komma med kommentarer, även när det egentligen inte behövs. Ovanstående exempel är kanske det mest kända och extrema, men det är inte unikt. Det finns till och med hemsidor dedikerade till att visa upp exempel på dålig fan-textning, vilket ofta innebär just onödiga översättarkommentarer. En av anledningarna till detta fenomen är troligtvis den attityd som finns hos många animé-fans, som helst föredrar en så ordagrann översättning som möjligt, helt utan försök att anpassa saker till andra språk. Detta är kanske till en viss del en reaktion på att många officiella översättningar (speciellt dubbningar) av animé ofta tar sig stora friheter och ändrar om lite väl mycket i materialet i försök att anpassa det till västerländska smaker. Det kan dock också bero på att vissa västerländska fans av animé har fått föreställningen om att Japansk kultur, och därmed också det japanska språket, är mycket mer avancerat och mångbottnat än sin västerländska motsvarighet, och att de som tittar på animé därför är lite finare och bättre än de som tittar på ”vanlig” tecknad film. De vill gärna tro att ”keikaku” är ett svåröversatt ord med många djupa meningar som en korkad västerlänning aldrig skulle kunna ana, och ser gärna att det finns många oöversatta ord i textningen då de i så fall kan låtsas att de minsann vet exakt vad orden betyder, och egentligen inte behöver läsa översättarens kommentar.
Publicerat av Fredde
Live action-version av Akira missar poängen med Akira
Det har florerat en hel del rykten och nyheter om att Hollywood ska göra en live action-version av den klassiska animé-filmen Akira, och naturligtvis är många nördar upprörda. Ska Twilight-stjärnan Robert Pattinson spela huvudrollen?! Ska filmen utspela sig i Neo-Manhattan i stället för i Neo-Tokyo?! Kommer våldet tonas ner för att filmen ska få en lägre åldersgräns?! Kommer det att finnas några japanska skådespelare i den över huvud taget, eller ska de alla bli ersatta av vita amerikanare?! Usch och fy! Många drar sig också till minnes den mindre lyckade amerikanska filmatiseringen av animén Dragon Ball, och fruktar att resultatet ska bli likadant i detta fall. Men oavsett huruvida ovanstående rykten och farhågor är sanna finns det ett större problem med en live action-version av Akira: Det faktum att det är live action. Fortsätt läsa ”Live action-version av Akira missar poängen med Akira”
Veckans nördfavorit – Allenby Beardsley
Att se en karaktär med svensk nationalitet i en japansk animé är tämligen ovanligt. Att denna karaktär är något annat än en obskyr sidofigur är ännu ovanligare. Det är därför som Allenby Beardsley i animén Mobile Fighter G Gundam är så intressant.
G Gundam har alltid varit en udda fågel bland Gundam-animés. De flesta av dessa är relativt allvarliga historier som är tänkta att ge en hyfsat realistisk (ja, så realistisk som en värld med jättestora färgglada robotar kan vara, det vill säga) skildring av krig och det elände som krig för med sig. G Gundam är däremot mycket muntrare, om än med en hel del melodrama och mycket manliga tårar. Den utspelar sig i en framtid där krig har ersatts med Gundam-striden, i vilken alla världens länder (som har fått tillägget Neo- till sina namn) får ha en representant med en egen specialdesignad Gundam-robot. Striden hålls vart fjärde år, och det land som vinner får sedan regera över världen fram tills nästa Gundam-strid.
G Gundams huvudperson är Neo-Japans representant, Domon Kasshu, som måste besegra alla motståndare, både för att vinna striden åt sitt land och för att ta reda på var hans bror har tagit vägen med det fruktansvärda vapnet känt som Devil Gundam. De flesta av avsnitten handlar om hur Domon möter en ny motståndare från något land, besegrar denne och lär sig något om sig själv, återförenar en familj, får en ny vän, eller någon liknande animé-kliché.
Neo-Sveriges representant är Allenby Beardsley, som styr Nobel Gundam, vilken av någon anledning är utformad som en japansk skolflicka. Ja, det är konstigt, men den är ändå relativt normal jämfört med många av de andra knäppa robotarna som dyker upp i serien. Vad som är intressant med Allenby är att hon, till skillnad från den stora majoriteten av andra kombattanter i serien, faktiskt får medverka i mer än ett avsnitt. Efter att ha blivit besegrad av Domon blir hon en god vän till honom (och kanske en smula romantisk rival till Domons assistent Rain Mikamura) och de brukar träna tillsammans, ofta när Domon måste lista ut något nytt knep för att besegra sin senaste fiende.
Som person är Allenby för det mesta glad och munter, många gånger som kontrast till Rain som kan vara en smula tjurig och ofta grälar med Domon. Allenbys assistenter från Neo-Sverige vill helst använda en speciell maskin som förvandlar henne till en vild bärsärk i strid för att de ska vinna, men hon ogillar detta starkt och vill helst av allt vinna sina strider på egen förmåga. Och även om hon inte vinner Gundam-striden (föga överraskande är det Domon som gör det) så är hon ändå till stor hjälp i den stora slutstriden mot Devil Gundam.
Det kan för övrigt nämnas att både Neo-Norge och Neo-Danmark också har representanter i Gundam-striden, men Neo-Danmarks representant blir besegrat i ett avsnitt och syns inte till igen, och Neo-Norges representant får inte ens vara huvudpersonen i något avsnitt, utan bara en sidofigur som blir besegrad av en annan sidofigur. Så det är inte svårt för oss svenskar att vara stolta över våran representant och hennes kämparglöd, även om ”Allenby Beardsley” inte låter speciellt svenskt.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 