Veckans nördfavorit – Mitsune Konno

När jag var yngre blev jag instruerad i en rad olika animé-serier utav ett par av mina vänner, däribland Ande och Argelius. De visade mig bland annat Naruto (vilket ledde till den ökända Naruto-dubben och amatörstudion Gubbar som Dubbar), Cowboy Bebop och Trigun men den serien som både Ande och jag tyckte allra mest om var Love Hina. Alla ni som känner till Love Hina tänker förmodligen vid det här laget något i stil med ”vilka pervon de där MsO-killarna är” och även om så absolut är fallet så är det inte enda anledningen till varför vi tyckte om Love Hina.

För er som däremot inte känner till Love Hina kommer här en kort genomgång utav storyn. En ung kille, Keitaro Urashima flyttar in till sin farmors vandrarhem för att kunna studera i lugn och ro då han mest av allt i hela världen önskar att komma in på Todai (Tokyo University). Detta för att han som liten pojke gjorde ett löfte till en liten flicka att de båda en dag skulle gå på Todai tillsammans. Vad han dock inte vet är att hans farmor har gjort om vandrarhemmet till ett flickpensionat. Detta leder till tillfälle efter tillfälle då Keitaro råkar se pensionatets fem inneboende flickor nakna eller i badet. Faktum är att de flesta av skämten i serien bygger på just det.

Love Hina har därför blivit en väldigt utskälld serie, bland annat också för att två av pensionatets flickor är typ tolv och för att Keitaro ser precis som som seriens skapare Ken Akamatsu (läs; self-insertion). I Love Hinas försvar kan jag dock säga att i varje fall animén (för jag läste aldrig mangan) faktiskt var jävligt rolig. Avsnitten handlade ofta i stort om saker som rörde Todai eller giftermål men de blandades nästan alltid upp med helt galen slapstick. Keitaro fick stryk på underbart kreativa sätt och de slutade nästan alltid med att han flög iväg med blodig näsa i solnedgången.

Min personliga favorit bland flickorna (för att komma till nördfavoriten alltså) var den äldsta av dem, Mitsune ”Kitsune” Konno. Hon kallades för Kitsune (jap. räv) eftersom hon älskade att spela de andra inneboende (speciellt Keitaro) allsköns mer eller mindre elaka spratt. Hon var lurig och pengahungrig men också väldigt snäll innerst inne. Hon tyckte bara inte om att visa det. Inte utav stolthet utan snarare för att det var mycket roligare att bara jävlas. Förutom det var hon väldigt glad i alkohol. Faktum är att så vitt jag minns slutade många avsnitt med att hon var full i sin ensamhet, vilket kanske inte direkt var något att se upp till men å andra sidan är det ju bara tecknat. Helst av allt ville hon att Naru (Keitaros ”love interest”)  skulle erkänna att han tyckte om Keitaro och försökte därför ofta para ihop de två på olika sätt.

Hon beskrivs i allra första avsnittet som en frilansande författare men detta återknyts aldrig till igen. Varken i animén eller (vad jag har förstått) i mangan. Faktum är att hon i aldrig ens sätter sig framför en skrivmaskin. Däremot vill jag minnas att hon var tvungen att jobba på ett strandcafé för att betala av sin dryckesskuld men det är allt.

Hon var rolig, elak och lätt snyggast bland flickorna på Hinata inn (förmodligen för att hon var den enda som var över 18) och hon var alltid en doldis i serien. Faktum är att alla flickorna i Keitaros liv fick åtminstone ett eget avsnitt utom Kitsune. Hon fick bara vara med som biroll. Därför kan hon få äran att vara veckans nördfavorit!

Publicerat av Jönsson

Veckans nördfavorit – James

Make it double!

James är den ena mänskliga halvan av Team Rocket-trion som hemsöker Ash Ketchum och hans vänner i Pokémon-animén. Förutom Brock är James nog den enda anledningen till at man orkar fortsätta titta ibland. Men varför bara James och inte hela Team Rocket?

Jo för att Team Rocket är fullständigt värdelösa. Ande påpekade en gång att om de hade dykt upp lite mer sällan hade de varit mer troliga som hot men nu dyker de upp i vart enda avsnitt och de får stryk på exakt samma sätt varje gång. Barn tycker visserligen om upprepning och man får väl säga att det är lite kul att veta hur varje avsnitt kommer att sluta för skurkarna men om de bara kunde få vinna en enda gång hade de blivit så mycket häftigare.

James är visserligen också helt värdelös men man kan inte hjälpa att tycka om honom. Han vill så gärna vara ond och elak men det går aldrig så bra. Han tycker verkligen om sina och ofta andras pokémon och hans pokémon tycker verkligen om honom. Han kommer från ett rikt laglydigt hem som han rymde ifrån för att han inte ville gifta sig mot sin vilja.

När Team Rocket först introducerades var de riktigt onda och verkade till och med farliga. James bar alltid en ros som han visade när det var dags för det gamla Team Rocket-mottot.  Detta gjorde honom dock snabbt till en rätt tydlig parodi på bishounen-karaktärer. Det känns som att författarna beslutade att han skulle vara just en parodi istället för bara ännu en bland så många andra animé-bishies. På grund av detta pratar han väldigt teatraliskt och smått fjolligt. Detta tillsammans med hans vägran att gifta sig och hans vägran att accpetera sin kollega Jessie som något annat än en vän samt det faktum att han ofta klär ut sig till kvinna har gjort att många fans ser honom som homosexuell. Detta till trots att det många andra fans som ser honom som väldigt straight och att han och Jessie snart kommer att gifta sig.

James är lite dum, rätt snäll egentligen och, tillsammans med Brock, det lätt roligaste med pokémon-animén. Därför är han veckans nördfavorit.

På svenska gjordes James röst utav min idol inom dubbningsbranchen – Andreas Nilsson. Denna man har ensamrätten på att göra Kalle Ankas röst här i Sverige och gjorde den berömde nörden Glasögonsmurfen när smurfarna begav sig på TV3.

Namnen Jessie och James kommer naturligtvis från den laglöse Jesse James som härjade i staterna på 1800-talet.

Publicerat av Jönsson

Veckans nördfavorit – Char Aznable

Gundam jämförs ofta med Star Wars. De är båda två långlivade science fiction-historier med minnesvärda farkoster och karaktärer som dykt upp i många olika medier genom åren och blivit kulturikoner i sina respektive hemländer, för att inte tala om resten av världen (fast Star Wars är säkert större internationellt än Gundam, även om den senare på senare år börjat försöka lanseras lite i västvärlden också). Och om Gundam är Japans motsvarighet till Star Wars så är Char Aznable dess motsvarighet till Darth Vader; den ikoniska och smått mytomspunne skurken.

Det första som slår en med Char är nog hans utseende, speciellt i den ursprungliga Gundam-animén, Mobile Suit Gundam. Likt Vader tillbringar han majoriteten av sin tid med ansiktet dolt bakom en mask, även om det i Chars fall inte handlar om något livsuppehållande system eller fula ärr eller dylikt. Faktum är att han då och då tar av sig masken och visar att han har ett vackert ansikte med blont hår och tankfull blick. En riktig brudmagnet, med andra ord. Lika slående är hans tendens att använda sig av mobile suits (Gundams namn på de stora robotarna de slåss med) med röd färg, möjligen inspirerat av det gamla flygaresset Röde Baronen. Likt denne är Char en riktigt farlig pilot oavsett om han styr en enkel MS-06S Zaku II eller någon mer avancerad tingest såsom den mäktiga MSN-02 Zeong. Faktum är att vissa Gundam-nördar brukar skoja lite om att det måste vara den röda färgen som gör att Chars mobile suits verkar prestera mycket bättre, röra sig snabbare och slå hårdare även om de är av samma modell som de som används av ”vanliga” piloter.

Det mest intressanta med Char är dock hans personlighet och motiv. Jag får nog ta och utfärda en spoilervarning för er som inte sett de gamla Gundam-animéerna innan jag fortsätter. Läs inte vidare om ni inte vill ha viktiga delar av handlingen avslöjade! Fortsätt läsa ”Veckans nördfavorit – Char Aznable”

Rymdskepp vi minns: RX-78-2 Gundam

”Men vänta nu”, är det säkert många som säger, ”Gundam är väl inget rymdskepp, det är ju en stor robot?” Och visst, nog är Gundam en klassiker bland stora japanska robotar, men jag tycker att den även kan passa in under definitionen rymdskepp. Stora delar av de flesta Gundam-animés genom tiderna utspelar sig i rymden, och handlar om hur diverse robotar, styrda av piloter, flyger runt i viktlöshet och skjuter på varandra. Vilket gör att man lätt kan fråga sig varför de över huvud taget har ben om de bara ska flyga runt hela tiden. Faktum är ett flertal av robotarna i senare Gundam-animés kan transformera till mer traditionella, flygplansliknande rymdskepp (till exempel MSZ-006 Zeta Gundam, den som jag köpte som en leksak på sci fi-mässan). Fortsätt läsa ”Rymdskepp vi minns: RX-78-2 Gundam”