Efter en inledningssekvens börjar datorspelet Beyond A Steel Sky, uppföljaren till Beneath A Steel Sky, med att huvudpersonen Robert Foster står framför portarna till framtidsstaden Union City. Ovanför ingången sitter en välkomnande skylt med stadens namn, men när man närmar sig den visar det sig att den är lite trasig, och en av bokstäverna lossnar och trillar i marken. Detta känns som en avsiktlig symbol för spelets handling, om en stad som vid en första anblick framstår som en glänsande och optimistisk utopi (i motsats till det föregående spelets dystopi), men där allt egentligen inte står rätt till. Men det kan också ses som en oavsiktlig symbol för att spelet är väldigt påkostat och ser väldigt snyggt ut, men att det innehåller ett flertal anmärkningsvärda buggar som definitivt påverkade min upplevelse av det. När spelet släpptes i år köpte jag det direkt och började spela, och hade mycket roligt med det trots en del mindre irriterande buggar (till exempel ett ställe där jag inte kunde spara spelet, utan var tvungen att göra om en sekvens som jag redan gjort), ända tills jag nådde en punkt där spelet kraschade totalt, och jag inte kunde komma vidare i handlingen eftersom jag inte kunde se eller höra viktig dialog från en av karaktärerna. Jag var inte den ende som drabbats av denna bugg, och eftersom jag tyckte att handlingen hittills hade varit väldigt intressant var det ganska jobbigt att behöva vänta flera veckor på att spelskaparna skulle komma med en uppdatering så att jag äntligen kunde komma vidare. Ni som vill spela spelet nu kommer förhoppningsvis inte uppleva lika mycket buggar, men det var som sagt definitivt något som påverkade min spelupplevelse och min syn på spelet. Fortsätt läsa ”Beyond A Steel Sky – En recension”
Varför jag återvänder till stålhimlen
Efter en inledande film, som främst består av serierutor, börjar äventyrsspelet Beneath A Steel Sky med att huvudpersonen, Robert Foster, gömmer sig inne i en fabrik i den dystopiska staden Union City. En skjutglad vakt bevakar utgången till fabriken, så spelets första pussel är att hitta en annan väg ut. Som tur är finns det en dörr med skylt som säger att det är en nödutgång vid brand (och en notis om att man måste fylla i en blankett innan man får använda den), som man kan bryta upp med en behändig kofot. När Foster går ut genom dörren upptäcker han dock att den leder ut på en liten plattform över en enorm avgrund, på toppen av en skyskrapa längst upp i staden. Han tänker snabbt och hänger fast på dörrens utsida när vakten kommer efter honom, så att denne tror att han fallit ner i avgrunden. Detta första pussel är en ganska briljant introduktion, eftersom det visar hur man som spelare interagerar med spelet, men också eftersom det visar vilken ton spelet har. Du är fast i en dystopisk framtidsstad, med höga skyskrapor, mordiska poliser, bisarr byråkrati kring enkla saker, och brandutgångar som leder till ännu större faror än man redan var i. Fortsätt läsa ”Varför jag återvänder till stålhimlen”
Markera som oläst 