Blackest Night – Vidare tankar

Jag har haft svårt att hänga med i Blackest Night sedan jag skrev mina inledande tankar. Inte för att storyn varit rörig utan för att jag av olika anledningar inte kunnat lägga vantarna på lösnumren när de kommit ut. Nu, däremot har jag läst ifatt och att säga att jag är imponerad är en klar underdrift.

Geoff Johns kan som få andra riktigt använda sig att det som är kärnan av varje karaktär för att att berätta sina historier. Han vet precis hur man ska skriva Stålmannen, Green Lantern, The Flash, Justice Society of America och inte minst Lex Luthor. Karaktärer som han i min mening ska ta det lite försiktigt med är Batman och Wonder Woman. Inte för att han nödvändigtvis skriver dem dåligt men för att han gör bäst i att låta den vara gäststjärnor.

Än så länge har en hel drös riktigt fina karaktärer fått bita i gräset sedan Blackest Night började och det är aldrig bra. Däremot är jag från och med miniseriens femte nummer nu övertygad om att vi och de kommer att få upprättelse i slutändan och att den meningslösa slakten av DC:s B-lista kanske kan få sluta. Jag tänker inte spoliera storyn förän jag läst sista numret men så mycket kan jag säga att om ni börjar läsa nu lär ni vara minst lika ivriga som jag när ni läst ifatt.

En sak bör tilläggas och det är att de många miniserier som anknyter att Blackest Night i princip är helt och hållet fristående. Jag har läst några av dem och de enda de gör är att berätta historien från andra karaktärer synvinkel. Huvudstoryn berättas i själva miniserien där den hör hemma. Det är ett stort plus och något som många andra stora crossover-serier misslyckats kapitalt med.

Publicerat av Jönsson

Blackest Night – inledande tankar (spoiler)

Jag läste nummer tre av DC Comics påkostade och välgjorda miniserie Blackest Night för ett par dagar sedan. Jag har väntat på det här i nästan mer än ett är sedan Geoff Johns hintade till det i sitt stora crossoverevent Sinestro Corps War och nu när det är här har jag väldigt blandade känslor.

De senaste åren har DC passat på att döda bort många av sina superhjältar och superskurkar. Oftast för att chockera läsarna en smula och än mer kanske för att rensa upp i sina led. Men varje karaktär, hur liten och obskyr den än må vara, har någon som älskar den. Varje gång en karaktär i DC:s självreferantiella universum går i döden får DC ett klagobrev från en arg nörd. Man ska älskar karaktärerna man läser om, annars är det inte värt det.

DC:s universum är alltså fullt av fyllda gravar. Vad händer då när svarta kraftringar börjar cirkulera runt och fästa sig på liken och väcka dem till liv igen i äkta zombiemanér? Vi får se Ralph och Sue Dibny slakta Hawkman och Hawkgirl och slita ut deras hjärtan. Jag har följt Kendra Saunders (den nuvarande Hawkgirl) sedan jag började läsa serier på riktigt för nästan sex år sedan. Jag läste hur hon för första gången tog på sig dräkten och nu har jag sett henne dö.

Jag hade tänkt att Blackest Night skulle belysa det faktum att superhjälteserier på senaste tiden varit väldigt glada för att lite sinnessvag slakta sina karaktärer för att röra om lite i grytan. En serie som kanske till och med fick både skaparna och läsarna att börja njuta av karaktärerna som finns istället för att se dem dödas bort. Nu vid miniseriens tredje nummer har ännu fler av de karaktärer jag tycker om slaktats. Sista droppen föll nog för mig när den gamle döde Firestorm tvingade sin ersättare (en personlig favorit) att brutalt döda sin flickvän genom att förvandla henne till bordssalt och låta henne smulas sönder. Det kändes bara onödigt.

Jag har fullt förtroende för Geoff Johns och jag tycker som vanligt att Blackest Night är otroligt välskriven men jag vill inte se ännu fler av mina favoriter dödas, allra minst utav zombieversioner utav favoriter som jag redan accepterat som döda. Låt oss hoppas att det är värt det när Blackest Night är över.

Publicerat av Jönsson