En sak som den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft är omtalad för är hur han blandade ihop fakta med fiktion i sina noveller. Han hänvisade ofta till verkliga händelser och personer i sina berättelser, ofta från långt bak i historien, men då och då också till samtida företeelser (exempelvis novellen ”The Whisperer in Darkness”, som inleds med en referens till en stor översvämning i den amerikanska delstaten Vermont, och senare vävs den då pinfärska upptäckten av planeten Pluto också in i handlingen). Ett av de vanligaste sätten han gjorde denna sammanvävning var genom att ha med minst en scen i en novell där någon karaktärs samling av mystiska böcker beskrivs, och då räknar Lovecraft både upp verkliga ockulta skrifter och fiktiva dito, påhittade av honom själv eller av någon av hans många författarvänner. Detta var troligtvis speciellt effektivt eftersom Lovecraft själv var synnerligen beläst, och kunde rabbla upp många verkliga obskyra böcker, så att den typiske läsaren inte alltid kunde vara säker på vad som var påhittat och vad som var riktigt (speciellt eftersom internet inte existerade när Lovecraft var i livet). Den mest kända av de fiktiva böcker som Lovecraft själv hittade på, en titel som förekommer i en stor del av hans berättelser, är den fasansfulla volymen kallad Necronomicon. Bokens natur varierar lite från historia till historia, men vanligtvis framställs den som en mycket gammal lunta innehållandes magiska formler och uråldriga hemligheter om universums sanna natur, inklusive de fruktansvärda gudalika varelserna som Lovecraft hittat på och också gärna ofta refererade till. I modern tid framställs det ofta som att man kan bli galen bara av att läsa boken, men i Lovecrafts berättelser är det vanligare att folk inte drivs till vansinne av boken i sig, utan det är först när de upptäcker bevis för att något i boken är sant, och att därmed även allt det andra hemska i den då också troligtvis är sant, som de blir riktigt förskräckta. Fortsätt läsa ”Necronomicon i Sverige – En recension”
Räddningsförsök av en Rymdresa
Den fantastiska boken ”Svensk videospelsutveckling: Från 50-tal till 90-tal” ägnar några sidor åt det intressanta faktum att det finns tre olika, fullständigt orelaterade datorspel som alla har titeln ”Rymdresa”. Det första var ett enkelt, men ändå ganska fantasifullt och underhållande actionspel från 80-talet till hemdatorn ABC 80, och det senaste (med titeln RymdResa, notera stavningen) från 2015 har även det en del action, även om det är mer avslappnat och storslaget på det där typiska moderna indie-viset. Däremellan gavs det dock ut ett Rymdresa som skiljer sig ganska markant från de andra, och som jag anser är väldigt intressant ur ett spelhistoriskt perspektiv, kanske främst på grund av vem som utvecklade det. ”Rymdresa” från 1991 programmerades nämligen av ingen mindre än Kerstin Ekman, en välkänd och kritikerrosad svensk författare med en lång karriär som bland annat innefattar en tid som ledamot i Svenska Akademien (hon slutade dock med det under den så kallade Salman Rushdie-affären 1989). Ekman är främst känd för sina böcker, men redan på 80-talet blev hon också intresserad av datorprogrammering. En av hennes mest anmärkningsvärda elektroniska skapelser är ”Hotagens minne”, en databas över olika berättelser och hågkomster från en socken i Jämtland, ursprungligen enbart tillgänglig på datorer i ortens turistbyrå, men senare upplagd på internet. Rymdresa är dock den enda av hennes skapelser som kan klassas som ett spel, och hon är därmed så vitt jag vet den enda Akademiledamoten som har skapat ett datorspel (även om Peter Englund kanske en gång designade ett brädspel). Fortsätt läsa ”Räddningsförsök av en Rymdresa”
Science fiction-film från 70-talet: A Clockwork Orange
Det finns två filmer regisserade av Stanley Kubrick som kan sägas tillhöra science fiction-genren (även det är värt att nämna hans arbete på A.I. Artificial Intelligence innan hans död). Den första var 2001: A Space Odyssey, som inte kom ut på 70-talet, men som jag ändå skulle säga satte tonen för de långsamma, filosofiska science fiction-filmer under det årtiondet som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Den andra kom dock faktiskt ut på 70-talet: A Clockwork Orange, en adaption av Anthony Burgess bok med samma namn. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: A Clockwork Orange”
Snö i väster och öster
Julhälsningen detta år handlar kanske inte direkt om julen, men dock om en sak som de flesta av oss associerar med julen: Snö. Detta är något som förekommer runt om i världen, även i Kina. I den klassiska kinesiska romanen Färden till västern, skriven av Wu Cheng’en, stöter huvudpersonerna, buddhistmunken Xuanzang (även känd som Tripitaka) och hans följeslagare (av vilka den främste är den sluge apan Sun Wukong, känd under väldigt många andra namn), vid ett tillfälle på en demon som försöker lura dem genom att låta det snöa väldigt intensivt. Romanen innehåller ett flertal dikter av olika längd som beskriver saker i den, och snön beskrivs på följande sätt (i översättning av Göran Malmqvist):
Mörka moln skockas i rymden,
gråa dimmor tätnar.
Mörka moln skockas i rymden:
den kalla vinden vrålar!
Gråa dimmor tätnar:
marken täcks av snö!
I sanning!
Blommor med sex kronblad:
varje blad en svävande ädelsten.
En skog av tusen träd:
varje träd är smyckat av jade.
Nu samlas mjöl i väldiga mängder
nu hopas salt i mäktiga drivor!
Den vita papegojan förlorar sin prydnad,
den bländvita tranan är ej längre unik.
Floderna i Wu och Chu har stillats,
plommonträden i södern knäcks under snön.
Tre miljoner drakar av jade har förlorat striden,
deras avslitna fjäll och brustna brynjor virvlar i skyn.
Barfota vandrar Dongguo i snön,
Yuan An vägrar att lämna sin säng;
den flitige Sung Kang läser vid skenet som snödrivan kastar.
Var finns nu Ziyous snöhöljda båt,
Wang Gongs praktfulla kappa av trandun
och filten som Su Wu tvangs äta?
Böndernas gårdar synes byggda av silver,
landskapet synes ha knådats av jade.
Ett mäktigt snöfall!
Likt pilhängen lägras det på bron,
likt päronblom täcker det taken.
Likt pilhängen lägras det på bron,
när fiskaren hänger sin vassdräkt där.
Likt päronblom täcker det taken,
när gamlingen bränner stubbved i stugan.
Färdmän kan inte köpa något vin,
gråhårsmän letar förgäves efter plommon.
Snöflingorna yr som fjärilsvingar,
ett gåsdunstäcke skärs upp och skakas i vinden.
Vinden tar fatt i den yrande snön,
drivorna täcker vägar och stigar.
Kylan tränger genom fönstrens gardiner,
ingenting kan hejda den kalla vinden.
Förebud om riklig skörd svävar ner från Himlen,
till fromma för alla som lever härnere.
Ha en god jul, med eller utan snö!
Publicerat av Fredde 
Hjälp! Rånare! En bok om hjältemod i verkligheten
Jag vill minnas att det var någonstans runt då jag gick i den tidiga delen av grundskolans mellanstadium som jag för första gången läste ungdomsboken Hjälp! Rånare!, skriven av Laura Trenter och illustrerad av Magnus Bard, ursprungligen utgiven 1998. Boken handlar om de två vännerna Sebastian (även kallad ”Sebbe”) och Johanna, som råkar befinna sig på ett postkontor när maskerade män med skjutvapen plötsligt springer in och rånar det. Efteråt börjar Sebastian och Johanna misstänka att det är deras skumme granne (som har samma sorts skor som en av rånarna) och skolans vaktmästare som är rånarna, så de försöker på egen hand att hitta ledtrådar och bevis för detta. Sebastian oroas också över att det står en mystisk person utanför hans fönster om kvällarna, kan det vara en av rånarna som spionerar på honom? Fortsätt läsa ”Hjälp! Rånare! En bok om hjältemod i verkligheten”
Nytt hopp: Din guide till nya Star Wars – ”Battlefront II” (och ”Inferno Squad”)
Star Wars har ett gediget bibliotek utav fantastiska TV- och datorspel i ryggen. Även om spelen hade många olika upphovsmän så gick de alla genom utvecklaren LucasArts. När Disney köpte Lucasfilm ingick naturligtvis LucasArts i köpet och därför blev många nördar besvikna när Disney fattade beslutet att lägga ner spelutvecklaren och istället ge rättigheten att tillverka Star Wars-spel till EA.
Med undantag för en handfull mobilspel (vars ”handling” nu också är kanon) stod utvecklingen av nya Star Wars-spel still fram till att EA bestämde sig för att ”reboota” den klassiska spelserien Star Wars: Battlefront. Detta lades i händerna på svenska speltillverkaren DICE. Fortsätt läsa ”Nytt hopp: Din guide till nya Star Wars – ”Battlefront II” (och ”Inferno Squad”)”
Nytt hopp: Din guide till Disneys nya Star Wars-kanon – ”From a Certain Point of View”
Välkommen till en ny artikelserie på MarkerasomOläst. En guide till Disneys nya Star Wars-kanon. Men först – lite backstory;
Året var 2012 och Disney köpte upp rättigheterna till Star Wars av George Lucas. I några korta minuter drabbades vi av panik.
”Kommer Disney att göra Star Wars larvigt nu?” Fortsätt läsa ”Nytt hopp: Din guide till Disneys nya Star Wars-kanon – ”From a Certain Point of View””
Boken vi alla väntat på
Idag släpps den senaste Star Wars-boken, och det är en bok som kantats av många kontroverser ända sedan titeln på den utannonserades, vilket kan ha varit anledningen till att Disney legat lågt med marknadsföringen av den, så att det även bland de mest inbitna Star Wars-nördarna nog är få som faktiskt varit medvetna om att den existerar. Författaren är tämligen obskyr, faktum är att detta är hans första Star Wars-bok, men det ryktas redan om att han fått grönt ljus för att skriva flera. Han heter Niles Hult, och boken har den kontroversiella titeln Jar Jar in an N1 at Endor. Fortsätt läsa ”Boken vi alla väntat på”
Lättläst Lovecraft
Ordet ”lättläst” är inte något som vanligen brukar användas om skräckförfattaren H.P. Lovecrafts sätt att skriva. Hans berättelser brukar ha många långa och komplicerade meningar med obskyra och gammaldags ord, svårförstådda dialekter, och naturligtvis hans många tungvrickande namn på fasansfulla utomjordiska gudar såsom Nyarlathotep och Cthulhu. Allt detta gör att det ibland kan vara svårt att ta sig igenom hans historier även för de som inte har någon typ av lässvårigheter annars. Därför blev jag något överraskad när jag på mitt lokala biblioteks hylla för lättlästa böcker såg boken Skräcken i Dunwich och andra berättelser, utgiven av LL-förlaget och innehållandes fyra klassiska Lovecraft-historier bearbetade för att vara lättlästa. Fortsätt läsa ”Lättläst Lovecraft”
Legenden om planerna till Dödsstjärnan
När Disney köpte rättigheterna till Star Wars och började planera att ge ut ett flertal nya filmer tog de samtidigt beslutet att i princip ignorera nästan all gammal fiktion som vuxit fram kring de gamla filmerna i form av böcker, serier, spel och allsköns annan media, det som sammantaget brukar kallas ”The Expanded Universe”. Allt detta material fick nu en ny stämpel, ”Legends” (för det vore ju dumt att inte fortsätta sälja de gamla böckerna, serierna, etc. i nya utgåvor) medan Disney har börjat ge ut helt nya böcker, serier och annat som räknas som det nya kanon, det som passar in med de nya filmerna. Det gjorde nog ont i en del nördars hjärtan att se slutet på det gamla expanderade universumet som gett dem så mycket underhållning och nördigheter genom åren, men de flesta av dem förstod nog ändå att det hade varit minst sagt klurigt för Disney att försöka anpassa sina nya filmer till allt det som enligt de gamla böckerna hänt i Star Wars-universumet. I och med att allt gammalt kring-material har raderats från Star Wars-kanon innebär det också att Disney nu har möjlighet att ge sina egna tolkningar på sådant som tidigare beskrivits i det gamla Expanded Universe. Ett av de viktigaste exemplen på detta är nästa kommande Star Wars-film, som har titeln Rogue One: A Star Wars Story, och som ska handla om hur rebellerna lyckades lägga vantarna på planerna till Dödsstjärnan, planerna som sedan blir en central del av handlingen i den allra första Star Wars-filmen. Fortsätt läsa ”Legenden om planerna till Dödsstjärnan”
Markera som oläst 