Carrie Fisher 1956 – 2016

Hon var mitt livs första kärlek. Och jag är knappast ensam. Många blev förälskade i Prinsessan Leia Organa av Alderaan när hon gjorde debut 1977 i filmen som då bara hette Star Wars. Vid filmens inspelning vad Carrie Fisher ca 20 år gammal och precis nyutbildad skådespelare. Precis som alla andra som var involverade i filmen räknade hon inte med att rymdäventyret skulle bli en succé. Fortsätt läsa ”Carrie Fisher 1956 – 2016”

Christopher Lee 1922 – 2015

Nördar är en klassiskt konfliktsökande grupp. Mycket skall debatteras och diskuteras. Alla har olika åsikter om vilken christopherlee1karaktär eller skådespelare som egentligen är häftigast. Men det finns en grupp människor om vilkas förträfflighet alla nördar kan vara överens. Den kanske främste bland dessa var den levande legenden Christopher Lee.

Det är svårt att veta vart man skall börja. Lee började sin skådespelarkarriär efter andra världskriget (under vilket han arbetade både för underrättelsetjänsten, som frivillig soldat i Finska vinterkriget, vid Royal Air Force och stävjade ett myteri bland sina medsoldater efter flera slag vid Nordafrikafronten – för att bara nämna några saker)  och fick sitt genombrott i slutet på femtiotalet när han spelade Frankensteins monster i Hammer-skräckisen The Curse of Frankenstein. Mellan 1957 och 1976 skulle Lee göra ett enormt antal filmer för Hammer och spela allsköns monster, däribland mumien Kharis men det kanske mest kända av dessa var Dracula. En roll som han själv enligt rykten inte tyckte så värst mycket om efter de första filmerna men som han fortsatte att spela då efter påtryckningar från studion och en oro för att folk skulle förlora arbetsmöjligheter om han vägrade fler filmer i serien.

Fortsätt läsa ”Christopher Lee 1922 – 2015”

Terry Pratchett 1948 – 2015

Jag var nog tolv år gammal när jag såg den märkliga animerade TV-serien Soul Music, baserad på Terry Pratchetts bok tpratchettmed samma namn. Lyckligtvis var jag ung nog för att se förbi det faktum att röstskådespeleriet var sisådär och att själva animationen var nästan osynlig. Ingen rörde sig normalt, ingen talade normalt, inget lät normalt men jäklar om jag inte föll för det. För en värld där Döden är en karaktär som bär en lie, har en häst som heter Binky och TALAR ENBART I VERSALER. En värld som flyger genom rymden buren på fyra elefanter som står på en jättelik sköldpadda. En värld som Discworld.

Efter att ha sett serien kastade jag mig över böckerna den var baserad på. Men redan då fanns där väldigt många att välja på.
Lyckligtvis behövde man inte läsa dem i någon speciellt ordning (förutom de första två, The Colour of Magic och The Light Fantastic) utan de var och är alla helt fristående berättelser. Jag kunde därför pratchett-tshirtplocka och läsa lite som jag ville. Tack vare Christopher Lees fantastiska insats som Döden hade jag från TV-serien redan fått en favoritkaraktär men det tog inte lång tid innan jag fick fler. Mustrum Ridcully – ärkekanslern på Osynliga Universitetet, Bibliotekarien, Agnes Nitt, ConinaCohen Barbarens dotter och självklart Rincewind – världens fegaste och sämsta troll(l)karl. För att inte tala om Dödens dotterdotter Susan Sto Helit som kan ha varit den första fiktiva personen som jag blivit kär i.

När jag sedan, ca tio år senare började läsa böckerna igen hade jag givit mig tusan på att jag skulle läsa dem allihop. Och det gjorde jag också. Det tog mig lite mer än ett år att få läst alla (då) 39 böcker och jag lärde således känna karaktärer jag missat vid första genomläsningen*. Samuel Vimes, Esmeralda Weatherwax, Moist von Lipwig, Havelock Vetinari, Angua von Überwald och Tiffany Aching. Jag älskade dem allihop och alla kom från samma briljanta penna.

*Jag såg även om Soul Music. Gör för allt i världen inte det!


Terry Pratchett diagnosticerades 2007 av en ovanlig form av sjukdomen alzheimers. Sakta men säkert berövade sjukdomen honom på förmågan att skriva och läsa ordentligt. Han kunde fortfarande författa, och det gjorde han också men nu med hjälp av en personlig assistent som skrev ned allt det Terry dikterade. Efter sjukdomens intåg tog Pratchett ställning i frågan om dödshjälp. Han menade på att en person har rätt att dö med värdighet om personen det så önskar och ville själv kunna ha alternativet att göra det om hans sjukdom förvärrades.

Den 12 mars 2015 somnade Terry Pratchett in i sitt hem efter en kort tids sjukdom i sin säng omringad av sin familj och sina katter. Han dog av naturliga orsaker och han dog på det sätt som han själv ville. Det gör inte saken lättare för oss som växte upp med den värld han skapade. Pratchett gjorde fantasy roligt, lättillgängligt och nyanserat. Han drev med förutfattade meningar och han belyste det mänskliga i oss alla genom att visa oss det från ett annat perspektiv.

Några minuter efter Terrys död publicerades tre stycken tweets på hans officiella kanal;

”AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER.

Terry took Death’s arm and followed him through the doors and on to the black desert under the endless night.

The End.”

pratchett

Skivan snurrar långsammare nu.

Publicerat av Jönsson

Leonard Nimoy 1931- 2015

Idag förlorade världen en av sina största nördikoner. Leonard Nimoy har lämnat oss.leonard-nimoy-to-palestinians-and-israelis-live-long-and-prosper-in-two-states-2

Oavsett om du gillar Star Trek eller ej, oavsett om du ens sett Star Trek så vet du med största sannolikhet vem Mr. Spock är. Därför tycker jag att vi idag skall ta chansen och titta på Nimoys andra verk. Hans gästspel i Twilight Zone innan han ens var känd, hans roll som Galvatron i Transformers: The Movie och hans fantastiska gästspel som sig själv i Simpsons och Futurama för att bara nämna några.

Farväl herr Nimoy. Idag har nördarna sorg.

I have been and always shall be your friend.

Lundakarnevalen 2014.

Publicerat av Jönsson

Nördfavorit – Ralph H. Baer

TV-spelens fader.Det är ofta svårt att definiera en startpunkt, en definitiv uppfinnare, av de flesta kulturella medier, såsom film, musik, litteratur, teater eller serier. Så är också fallet när det gäller elektroniska spel, speciellt då denna övergripande term sedan kan delas in i underkategorier såsom datorspel, TV-spel, arkadspel och bärbara spel, som alla har sina egna historier och till en viss del började växa fram samtidigt, inspirerade av varandra, men utan någon direkt linjär progression från en kategori till nästa. Om vi fokuserar på endast TV-spel, det vill säga, interaktiva spel i form av en maskin kopplad till en TV-apparat, är det dock ganska allmänt vedertaget bland spelhistoriker att uppfinnaren av det första exemplet på mediet, ”TV-spelens fader”, hette Ralph Henry Baer, född 1922, död 2014. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Ralph H. Baer”

Nördfavorit – Majel Barrett

Majel Barrett: Först och störst.Det finns många skådespelare i Star Trek som gjort flera olika roller och medverkat i mer än en av TV-serierna eller filmerna. Det finns dock bara en person som varit med i alla TV-serierna i någon roll, plus naturligtvis ett flertal av filmerna. Denna person är Majel Barrett, senare Majel Barrett-Roddenberry då hon gifte sig med Star Treks skapare Gene Roddenberry. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Majel Barrett”

Nördfavorit – Faster May

Då och då brukar vi här på Markera som Oläst ha en nördfavorit som kanske inte är en ”favorit” i ordets rätta bemärkelse, utan snarare ligger närmare att vara någon som nördar ”älskar att hata”. Och faktum är att det finns många serienördar som inte har mycket till övers för May Reilly Parker, ingift faster till Peter Parker, alias Spider-Man. Men hur kan man egentligen ha något emot den snälla lilla gumman som tagit hand om Peter under så gott som hela hans uppväxt, och som varit en del av Spider-Man-serierna från allra första numret ända fram till idag? Saken är dock den att det är just hennes ständiga närvaro som fått många läsare att tröttna på henne. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Faster May”

Nördfavorit – Neil Armstrong

Jag minns inte specifikt när jag fick höra talas om Neil Armstrong för första gången, men jag är ganska säker på att det var relativt tidigt i mitt liv, kanske redan på dagis. Det brukar vara så med de mest grundläggande av fakta, saker som ”alla vet”. Det vi andas heter luft, när träd tappar löv är det höst, röster i radion kommer långt bortifrån, och den första människan på månen hette Neil Armstrong. Att kunna rabbla upp namnet på alla som varit på månen, att veta den exakta bränsleblandningen i raketerna som skickade dem dit eller att kunna gå igenom alla steg som landningsprocessen innefattade kan kallas nördkunskaper, men att veta namnet på den första människan som satte foten på månen är något av den allmännaste allmänbildningen för många människor på Jorden.

Jag minns inte heller exakt när jag fick boken Rymdfarkoster i genomskärning, men jag har tittat igenom den många gånger. Här fanns bilder på många av de kända rymdskeppen, inklusive alla delar av Apollo-farkosten, med genomskärningar och beskrivande texter, och det var troligtvis genom den som jag lärde mig mer om detaljerna kring Apollo-programmet och hur resan till månen gick till. Jag har också naturligtvis tagit del av otalig annan media om månen, månlandningen, rymdresor i allmänhet och allt annat som hör därtill. En av mina favoritskildringar av resan till månen är TV-serien From the Earth to the Moon, som jag berättat om tidigare här på bloggen. Där spelas Neil Armstrong av Tony Goldwyn, och han framställs som en lugn och ödmjuk man som fokuserar mest på själva landningen på månen snarare än på steget ut på den, vilket är ganska naturligt med tanke på hur klurig landningen faktiskt var. De berömda orden om det lilla steget som också var stort verkar här vara något han inte förberedde, utan kom på just vid det kritiska ögonblicket. TV-serien ska vara väldigt trogen de riktiga händelserna, men jag har inte läst så mycket om vad Neil var för en person i verkligheten. För mig är han mest namnet, namnet som jag inte minns när jag lärde mig. När jag var liten tyckte jag det var ett ganska tufft namn, speciellt efternamnet. Jag tyckte det var ett passande namn på en astronaut, på den första människan på månen.

Det finns säkert många som oroar sig över om de kommer att bli ihågkomna efter sin död, och hur de i så fall kommer att bli ihågkomna. Neil Armstrong kommer nog att bli ihågkommen mycket längre än de flesta av oss, även om det till slut kanske bara blir som ett namn, ett namn som alla känner till, ett namn som blir det naturliga, nästan instinktiva svaret om någon ställer frågan ”vem var den första människan på månen?” Att bli ihågkommen på det viset är få förunnat.

Publicerat av Fredde