Nördfavorit – Neil Armstrong

Jag minns inte specifikt när jag fick höra talas om Neil Armstrong för första gången, men jag är ganska säker på att det var relativt tidigt i mitt liv, kanske redan på dagis. Det brukar vara så med de mest grundläggande av fakta, saker som ”alla vet”. Det vi andas heter luft, när träd tappar löv är det höst, röster i radion kommer långt bortifrån, och den första människan på månen hette Neil Armstrong. Att kunna rabbla upp namnet på alla som varit på månen, att veta den exakta bränsleblandningen i raketerna som skickade dem dit eller att kunna gå igenom alla steg som landningsprocessen innefattade kan kallas nördkunskaper, men att veta namnet på den första människan som satte foten på månen är något av den allmännaste allmänbildningen för många människor på Jorden.

Jag minns inte heller exakt när jag fick boken Rymdfarkoster i genomskärning, men jag har tittat igenom den många gånger. Här fanns bilder på många av de kända rymdskeppen, inklusive alla delar av Apollo-farkosten, med genomskärningar och beskrivande texter, och det var troligtvis genom den som jag lärde mig mer om detaljerna kring Apollo-programmet och hur resan till månen gick till. Jag har också naturligtvis tagit del av otalig annan media om månen, månlandningen, rymdresor i allmänhet och allt annat som hör därtill. En av mina favoritskildringar av resan till månen är TV-serien From the Earth to the Moon, som jag berättat om tidigare här på bloggen. Där spelas Neil Armstrong av Tony Goldwyn, och han framställs som en lugn och ödmjuk man som fokuserar mest på själva landningen på månen snarare än på steget ut på den, vilket är ganska naturligt med tanke på hur klurig landningen faktiskt var. De berömda orden om det lilla steget som också var stort verkar här vara något han inte förberedde, utan kom på just vid det kritiska ögonblicket. TV-serien ska vara väldigt trogen de riktiga händelserna, men jag har inte läst så mycket om vad Neil var för en person i verkligheten. För mig är han mest namnet, namnet som jag inte minns när jag lärde mig. När jag var liten tyckte jag det var ett ganska tufft namn, speciellt efternamnet. Jag tyckte det var ett passande namn på en astronaut, på den första människan på månen.

Det finns säkert många som oroar sig över om de kommer att bli ihågkomna efter sin död, och hur de i så fall kommer att bli ihågkomna. Neil Armstrong kommer nog att bli ihågkommen mycket längre än de flesta av oss, även om det till slut kanske bara blir som ett namn, ett namn som alla känner till, ett namn som blir det naturliga, nästan instinktiva svaret om någon ställer frågan ”vem var den första människan på månen?” Att bli ihågkommen på det viset är få förunnat.

Publicerat av Fredde 

Nördfavorit – Eduard Khil

Ca fyrtio år efter att han spelade in sången Я очень рад, ведь я, наконец, возвращаюсь домой (typ I am So Happy to Finally Be Back Home på engelska) blev han en världsstjärna. Det var nördarna som gjorde det. Via Youtube blev Eduard Khil, nu känd som Trololo-Guy, en riktig nördkändis. Han avled igår, den 4 juni 2012, 77 år gammal.

Det som är märkligt blir ofta mer eller mindre automatiskt roligt om det upprepas såpass mycket att det uppnår memstatus och ingen kan nog säga emot att herr Khil såg mäkta märklig ut i den musikvideon som gjorde honom till internetkändis. Själv förstod han inte riktigt vad som hade hänt. Han hade varit känd i Ryssland och Sovjet ända sedan slutet av femtiotalet så när hans konstiga lilla sång började höras över hela världen tog han det med ett smått oförstående leende. Enligt Khils son Dimitri trodde Khil först att folk drev med honom men när mediedrevet började log han och frågade vart alla dessa journalister befann sig för fyrtio år sedan.

Sången i sig skall enligt ”legenden” handla om en cowboy som sakta rider hem mot solnedgången och är lycklig över att få göra så men efter det går historierna isär. Det populära ryktet är att sången, med sitt tydligt pro-amerikanska budskap, skulle ha förbjudits av Sovjetska staten och att texten i sista sekund skulle ha ändrats till det nonsens som senare skulle göra den berömd. Khil har berättat att sången aldrig förbjöds eller ens var utsatt för granskning men att han valde att endast tralla eftersom den skrivna texten lät otroligt fånig. Texten och musiken skrevs av en man vid namn Arkady Ostrovsky, vars son senare förklarat att anledningen till att den endast trallades fram var för att hans far ville bevisa för en vän att det var musiken och inte texten som gjorde en hit. Om detta är sant visste nog bara männen själva men om så är fallet kan man verkligen säga att han fick rätt i slutändan.

Sången har parodierats och hyllats fram och tillbaka sedan 2010, bland annat i Family Guy och i otaliga klipp på youtube och har sjungits av såväl Saruman och parodierats av oscarvinnaren Christoph Walts. Sången har även letat sig in på Spotify och varje gång den spelas där går en liten slant till dess skapare. Man kan ju hoppas att det var lite plåster på såren för en världssuccé som tog lite väl sång tid på sig att nå resten av världen.

Khil själv gjorde sig känd för sitt glada och charmiga sätt och fortsatte att uppträda fram till sin död. Enligt Wikipedia skall hans speciella manér vara det som gjorde att han stod ut bland andra sångare och artister och att han koms ihåg fortfarande idag, inte bara för sin status som internetmem. Khil må vara död men hans charmiga leende och hans glada trallande, eller ska man säga trollande, lever kvar.

Publicerat av Jönsson

Freddes länkar: Women in Refrigerators

Såhär på Internationella Kvinnodagen kan det passa bra att länka till en hemsida som har haft stort inflytande på diskussionen om hur kvinnor framställs och behandlas i nördmedia. Sidan som har namnet Women in Refrigerators skapades av den kvinnliga serieförfattaren Gail Simone, som hade blivit lite fundersam över varför så många kvinnliga karaktärer i superhjälteserier ofta råkar väldigt illa ut. Sidans namn kommer från en serie i vilken superhjälten Green Lanterns flickvän blir mördad och instoppad i ett kylskåp av en fiende till hjälten. Detta är dock bara toppen på isberget, och den viktigaste delen av hemsidan är en lista över diverse kvinnliga karaktärer i superhjälteserier, både kvinnliga superhjältar och ”vanliga” kvinnor såsom flickvänner, som blivit fråntagna sina superkrafter, misshandlade, våldtagna, mördade eller på annat sätt skadats eller förnedrats. Fortsätt läsa ”Freddes länkar: Women in Refrigerators”

Nördfavorit – Jerry Robinson

Den 7 december i år avled Sherrill David Robinson, mer känd som Jerry Robinson, 89 år gammal. Robinson var en viktig person i serievärlden, problemet är bara att alla inte är överens om exakt hur viktig han var.

Saken är nämligen den att Jerry år 1939 började jobba på serieförlaget National Comics, ett företag som senare skulle byta namn till DC Comics. Han arbetade för det mesta med att tuscha serierna som skapades av Bob Kane och Bill Finger. Dessa två hade nyligen haft stora framgångar när de hittat på superhjälten Batman. För de som är insatta i seriehistoria är namnet Bob Kane något som man ofta associerar med gräl om vem som hade vilka idéer och vem som hittade på vilken seriefigur, och ännu idag är det oklart hur mycket av Batmans koncept och utseende som kom från Kane och vad som kom från Finger, då båda har gett olika utsagor. Under en lång period var Kane officiellt den ende skaparen av Batman, och hans namn stod ofta på serier som troligtvis inte var tecknade av honom, utan av någon ”spöktecknare”. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Jerry Robinson”

Nördfavorit – Elisabeth Sladen

En av de viktigaste delarna av den brittiska TV-serien Doctor Who är den beryktade Doktorns följeslagare. Dessa hjälper publiken att förstå allt knasigt som sker under äventyrens gång och de är i regel unga kvinnor. En av dessa kvinnor och kanske den mest ihågkomna är Sarah Jane Smith – spelad av Elisabeth Sladen.

När Katy Manning bestämde sig för att lämna serien och Doktorns assistent Jo därmed försvann blev Sladen varmt rekommenderad efter att ha gjort flera mindre inhopp i andra serier. Doctor Who skulle dock bli hennes stora genombrott. Hon debuterade som den unga journalisten Sarah Jane Smith i avsnittet The Time Warrior och följde den tredje Doktorn (John Pertwee) genom resten av hans karriär. Hon fick sedan chansen att se honom regenerera och bli den fjärde Doktorn (Tom Baker) för att följa honom fram till avsnittet The Hand of Fear i vilket hon slutligen lämnade serien. Hennes sista scen kom att bli så svårskriven att författarna helt enkelt lät bli och istället överlämnade ansvaret till Sladen och Baker själva. Trots att karaktärernas farväl är hjärtligt och nästan glatt var Sladen själv så ledsen att hon grät hela vägen hem från studion.

Efter Doctor Who återvände Sladen till sina rötter i teatern men återkallades snart till Doktorns sida när serien fyllde 20 år. Hennes korta återkomst (den varade bara i ett avsnitt) blev dock en sensation i Storbritannien vilket ledde till att hon faktiskt fick sin egen spin-off i form av K-9 and Company som dessvärre inte överlevde längre än pilotavsnittet. Hon återvände sedan till teatern igen samt några mindre filmroller tills Doktorn plötsligen kallade igen och Sarah Jane Smith fick träffa Doktorns tionde inkarnation i avsnittet School Reunion. Detta ledde dock till en mer lyckad spin-off, kallad The Sarah Jane Adventures som fortsatte fram till förra året.

Elisabeth Sladen dog den 19 april i år av cancer. Hon blev 63 år gammal. Det första avsnittet i den nuvarande säsongen av Doctor Who är dedikerat till henne och det var sorgligt nog så jag fick reda på hennes bortgång. Sladen interagerade med fler versioner av Doktorn än någon av hans andra följeslagare har gjort och hon var en stark närvaro i seriens mytologi. Sarah Jane var där när Davros skapade sina Daleks och hon var där när Doktorn slutligen besegrade honom. Sladen spelade Sarah Jane Smith som stark och samvetsgrann men var samtidigt inte rädd för att visa hennes rädsla och fasa inför alla de monster som hon mötte tillsammans med Doktorn. Om man någonsin undrar varför folk brukade vara rädda för Daleks är det bara att titta på Sarah Jane och se hur folk följde hennes exempel. Så sent som i höstas uttalade sig Sladen om att hon gärna återvände till Doctor Who för fler gästspel. Dessvärre blev det inte så men det råder inga tvivel om att hon förblir min nördfavorit.

Publicerat av Jönsson

Nördfavorit – William Campbell

Idag hyllar vi en kanske inte så världskänd skådespelare men likväl en i mitt tycke stor nördfavorit. Hans namn var William Campbell och han dog den 28 april i år. Han blev 87 år gammal.
Under sin drygt 40-åriga karriär hann Campbell med att göra många filmer och många TV-serier. Bland annat spelade han mot självaste Elvis Presley i filmen Love me Tender från 1956 då han faktiskt blev den förste person som sjungit tillsammans med Kungen av Rock ‘n Roll på film. Förutom det har han samarbetat med såväl Roger Corman och Francis Ford Coppola. Resultatet av lite dötid under en inspelning med de tre ska ha blivit ännu en inspelning, nämligen den märkliga skräckfilmen Dementia 13 i vilken Campbell spelade huvudrollen.

Det är dock inte på grund av dessa eller hans många andra filmroller som Campbell är dagens nördfavorit. Den äran går istället till Star Trek. Det var i TV-serien Star Trek (senare omdöpt till Star Trek: The Original Series) och avsnittet The Squire of Gothos som Campbell debuterade. I rollen som Trelane spelade han en i det minsta allsmäktig människoliknande varelse som studerat jorden på avstånd och gjort sig barnsligt förälskad i allt vad planeten hade att erbjuda. Han kidnappade Kirk och hans manskap och tvingade dem leka med honom. Campbells glada överspel är vad som gör rollen så tilltalande. Han är skicklig men samtidigt väldigt omogen, såsom ett barn som leker att han är vuxen. Trelane figurerade bara i ett avsnitt men blev omåttligt populär bland nördar. Figuren sägs dessutom ha inspirerat den senare figuren Q och många menar idag att de två är av samma ras.

Campbell återvände senare till Star Trek i det kultförklarade avsnittet The Trouble with Tribbles i vilket han spelade en klingon vid namn Koloth. Campbell porträtterade honom med samma ära som han gjorde Trelane men i princip helt förutan barnsligheten. Koloth gick ned i historien som en utav Kapten Kirks värsta motståndare och en utav få klingons i originalserien som faktiskt omnämndes vid namn. Kanske tack vare detta fick Koloth en chans till upprättelse (då Kirk försatte honom i lite av en pinsam situation när de möttes) långt senare i Star Trek: Deep Space Nine och avsnittet Blood Oath. Koloth (än en gång spelad av Campbell) tillsammans med två andra klingons som återvände från originalserien, Kor och Kang. I avsnittet beger de sig ut tillsammans med en av serien huvudpersoner, Jadzia Dax, för att lokalisera och slutligen besegra en gammal fiende som de till och med verkar tycka sämre om än Kirk. Campbell var 70 år gammal när han återvände till rollen som Koloth men han gjorde det med bravur. Det faktum att klingons bytt utseende sedan originalserien betydde att han blev tvungen att leverera sina repliker genom mycket mer smink än tidigare men trots det behöll han karaktärens styrka och värdighet.

Rollerna som Trelane och Koloth gjorde gav William Campbell en stor beundrarskara och gjorde honom till lite av en kultfigur för Star Trek-fans. Ryktet säger att när Blood Oath skulle spelas in och producenterna sökte upp skådespelarna som spelat Kang, Kor och Koloth för att se om de fortfarande var aktiva så kunde de inte hitta Campbell. Detta berodde tydligen på att han befann sig på ett kryssningsfartyg och skrev autografer som gäst på ett flytande Star Trek-konvent.

Publicerat av Jönsson

Nördfavorit – Ayn Rand

Vi har tidigare här Markera som Oläst haft nördfavoriter som kanske inte kan kallas ”favoriter” i ordets rakaste betydelse, men som ändå onekligen har haft stort inflytande på nördar och nördkultur. Detta kan också sägas om Alyssa Rosenbaum, bättre känd som Ayn Rand. Och med tanke på att en filmatisering av hennes mest kända bok, Atlas Shrugged, är på gång (och kanske även eftersom idag är den internationella kvinnodagen, och Rand definitivt var en inflytelserik kvinna) så kan det vara värt att ge henne en presentation. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Ayn Rand”

Nördfavorit – Gray Fox

Metal Gear-spelserien är fullsmockad med intressanta karaktärer, och många av dessa är också nördfavoriter, inklusive spelseriens skapare själv. Många av de karaktärer som folk gillar är dock sådana som introducerades i Metal Gear Solid, det tredje (officiella) spelet i serien, till exempel Otacon, Revolver Ocelot och Mei Ling. Det finns dock en karaktär som för ovanlighetens skull dök upp för sista gången i Metal Gear Solid (åtminstone kronologiskt sett), vilket är tämligen ovanligt med tanke på hur många till synes döda personer som blir återupplivade på ett eller annat sätt i senare spel. Innan jag fortsätter är det nog på sin plats med en spoilervarning, speciellt med tanke på Metal Gear-seriens fokus på komplicerad historia med många plot twists. Här nedan kommer det finnas en och annan spoiler för de tre första (officiella) spelen i serien, Metal Gear, Metal Gear 2: Solid Snake, och tidigare nämnda Metal Gear Solid. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Gray Fox”

Nördfavorit – Irvin Kershner

Många menar att att det egentligen bara finns EN bra Star Wars-film. Huruvida detta är korrekt eller inte lämnar jag till var och en att själv avgöra men hur man än känner är det svårt att förneka att Rymdimperiet Slår Tillbaka är en väldigt bra film i sin egen rätt. Detta beror till en väldigt stor del på filmens regissör – Irvin Kershner.

Kershner var i mångas ögon ett märkligt val av regissör inte minst för Kershner själv. Han lär ha frågat George Lucas varför han och inte någon av de många unga och mer åtråvärda regissörer som Lucas umgicks med fick erbjudandet att ta över rollen som regissör. Lucas ska ha svarat att det berodde på att Kershner var väl införstådd med hur Hollywood fungerar utan att för den delen ha blivit slav under dess normer. Med andra ord; ”…because you know everything a Hollywood director is supposed to know, but you’re not Hollywood.”.

Det finns en god portion sanning i detta uttalande men en annan, kanske mer krass anledning skulle kunna vara att de unga regissörer som Lucas umgicks med helt enkelt inte ville. Oavsett anledningen gjorde Kershners fria vilja och förståelse för personregi att den (kronologiskt) andra Star Wars-filmen blev en ännu större succé än sin föregångare.  Plötsligt var Lucas rymdopera inte bara storslagen och vacker utan även befolkad av trovärdiga, djupa och roliga karaktärer. Ett skinande exempel på Kershners förmåga var hur han ofta satte sig upp mot Lucas ibland märkligt skrivna dialog. Ingen kan väl glömma Han Solos sista ord till Leia innan han fryses ned på Cloud City.

”I know.”

Den skrivna repliken är: ”I love you too”, vilket alla på inspelningsplatsen tyckte lät otroligt lökigt. Efter otaliga misslyckade försök sade Harrison Ford till slut repliken som vi alla minns och Kershner fattade beslutet om att repliken skulle ändras.

Kershners bidrag till världens mest kända filmserie blev det som han skulle bli allra mest känd för, något som i sig inte är något problem. Även om han hade många filmer under sitt bälte innan Star Wars blev det inte många efteråt. Bland de få han regisserade ingår Sean Connery’s sista Bond-film; Never Say Never Again och Robocop II.

Kershner dog den 27 november i år efter en lång kamp mot lungcancer. Han kommer alltid att kommas ihåg som mannen som vågade sätta kvalitet framför Lucas egna idéer och istället använda dem till att skapa något oslagbart. Hans glada och nästan barnsliga syn på filmskapande genomsyrar hans i övrigt väldigt mörka verk.

Publicerat av Jönsson