Dr. Madonna

För några dagar sedan lyssnade jag på The Beatles svängiga låt ”Lady Madonna”. Medan jag hörde på den tänkte jag att ”den här låten skulle fungera utmärkt i ett TV-spel, till exempel ett Mario-spel”. Tydligen är jag inte den förste som tänkt det, eftersom jag senare upptäckte att det finns ett TV-spel med musik som liknar Lady Madonna väldigt mycket, och det är faktiskt ett Mario-spel! Lyssna på den här bakgrundsmelodin i det gamla trevliga pusselspelet Dr. Mario, och jämför med Beatles alster. Är det långsökt att tänka sig en viss likhet? Här är en mer direkt jämförelse mellan de två styckena:

Dr. Mario-musiken är inte en rak kopia av Beatles-låten, den är i ett annat tempo och har diverse egna vändningar. Men Nintendo-musikern som ligger bakom Dr. Mario-musiken (för att inte tala om massor med annan klassisk Nintendo-musik), Hirokazu ”Hip” Tanaka, lär vara ett Beatles-fan, och har faktiskt samplat små stycken ur Beatles-låtar i exempelvis EarthBound, så det är inte omöjligt att han låtit sig inspireras av Paul McCartneys pianoklinkande när han skulle göra lite passande pussellösarmusik. Ska man få inspiration är det bäst att få den från de bästa.

Och om nu någon skulle bli upprörd över en skandalös låtstöld kan det vara värt att påpeka att Lady Madonna i sig har sitt ursprung i när Paul McCartney försökte sig på en imitation av blueslegenden Fats Domino, och det har sagts att den speciellt påminner om jazzmusikerns Humphrey Lytteltons låt ”Bad Penny Blues”. Jag tycker att Lady Madonnas likheter med den låten är minst lika stora som Dr. Mario-musikens likheter med Lady Madonna. Så om någon tycker att Hip Tanaka borde skämmas så borde Paul McCartney banne mig göra det också!

Publicerat av Fredde

Död åt slumpmässiga möten!

Jag har spelat klart Dragon Quest IX (eller ja, det finns förstås en himla massa sidouppdrag man kan ta sig an också, och kanske kommer jag faktiskt att göra det en dag), och börjat på ett annat RPG som legat på min spelhylla ett bra tag nu, Final Fantasy VIII. Trots att båda spelen är i samma genre är det en övergång som inte är helt problemfri, kanske speciellt då Final Fantasy VIII har en av RPG-genrens gamla traditioner: Random encounters. Alltså, när du är ute och traskar i världen eller i någon underjordisk grotta så kan du när som helst, helt utan förvarning, plötsligt hamna i en turbaserad strid med monster.

Random encounters har funnits i elektroniska RPG sedan urminnes tider, och har till en viss del sin grund i de ännu äldre penna & papper-rollspelen, där det ofta fungerade så att när man kom till ett nytt rum så rullade spelledaren en tärning, och beroende på utslaget kunde slumpmässiga monster dyka upp. Men vid det här laget tycker jag att hela systemet känns gravt föråldrat, och det är definitivt ofta synnerligen irriterande att oförvarnad bli avbruten när man vandrar fram genom en vacker 3D-värld med mysig musik.

Och faktum är ju att det inte behöver fungera på det viset. Redan på 80-talet fanns det RPG där man kunde se monsterna medan man gick omkring, och till och med kunde undvika att stöta på dem om man rörde sig på rätt sätt. Detta var främst vanligt i västerländska RPG, såsom Ultima-spelen (som dock ändå hade random encounters nere i grottorna man utforskade). Det verkar främst vara en japansk tradition att man inte kan se monsterna förrän man slåss med dem, en tradition som troligtvis tog sin början i, just det, Dragon Quest-spelen, som ju var spelen som definierade det mesta man numera associerar med japanska RPG. Dragon Quest-spelen var väldigt framgångsrika (åtminstone i hemlandet) och andra spelföretag var därför inte sena med att göra efterapningar, till exempel Square med sitt Final Fantasy. Allt eftersom åren gått har de japanska RPG-spelen utvecklats en hel del, men verkar ändå vilja ha kvar en hel del gamla traditioner från genrens barndom.

Men även bland japanska RPG finns det en del avvikare, spel där man i stället ser fienderna gå runt på kartan och till större eller mindre grad kan välja om man vill slåss med dem eller inte. Exempel på sådana spel är bland annat Chrono Trigger, Earthbound och Paper Mario. Och just dessa tre spel har också en annan sak gemensamt: Det brukar anses vara några av de absolut bästa spelen i genren. Det är i och för sig knappast rätt att hävda att detta enbart beror på hur spelen hanterar mötandet av fiender, men jag skulle vilja säga att det är något av en bidragande faktor som gör att de står ut från den stora massan av spel med slumpmässiga möten.

Och när nu både de senaste Final Fantasy-spelen och till och med det senaste spelet i den så oerhört traditionsbundna Dragon Quest-serien börjat överge random encounters till större eller mindre grad så kan man väl hoppas att andra spelutvecklar följer med, och att slumpmässiga möten i framtiden bara blir en historisk relik. Vem vet, en dag kanske vi får se ett Pokémon-spel helt utan högt gräs?

Publicerat av Fredde 

Earthbound och nostalgi

Alla spel i Earthbound-serien (kallad Mother i Japan) kan sägas vara väldigt ”annorlunda” från typiska japanska RPG:n. Det mest uppenbara med detta är dess miljöer, i stället för hjältemodig fantasy eller mörk cyberpunk utspelar de sig i nutiden, om än en något udda sådan. Men Earthbound-spelen har också ofta en djupare tanke bakom sig än den klassiska ”hjälte räddar världen från stor elaking”-handlingen som många klassiska japanska RPG-serier fortfarande inte kommit ifrån (fast numera måste hjälten också ofta kämpa mot ångest och knäppa kläder). Detta kan ha att göra med att spelseriens skapare, Shigesato Itoi, faktiskt är en ”riktig” bokförfattare och därför vill få ut något mer ur sina spel än en typisk monsterslakt.  Fortsätt läsa ”Earthbound och nostalgi”