Efter att de släppt det framgångsrika spelet Warcraft II: Tides of Darkness 1995 (och dess expansion Beyond the Dark Portal 1996) började spelföretaget Blizzard Entertainment fundera på att utveckla Warcraft-universumet på nya sätt. Detta ledde till att de började utveckla ett Warcraft-spel i en helt annan spelgenre än de två tidigare RTS-spelen, nämligen ett äventyrsspel inspirerat av klassiker som Monkey Island, med titeln Warcraft Adventures: Lord of the Clans (en titel som intressant nog verkar tyda på att det fanns tankar om att göra fler spel med titeln ”Warcraft Adventures”). Spelet kom väldigt långt i utvecklingen och fick en hel del uppmärksamhet i spelpressen, men till slut lades utvecklingen ner, och spelet släpptes aldrig. Blizzard själva förklarade beslutet med att de helt enkelt inte tyckte att spelet uppnådde deras kvalitetskrav, och att det skulle krävas för mycket tid och resurser för att göra det så bra som de ville ha det (men givetvis finns det spekulationer om att det skulle ha att göra med interna stridigheter eller rent kommersiella intressen). Intressant nog anses dock ändå spelets övergripande handling som en del av Warcraft-kanon, som en viktig bakgrund till det nästa utgivna spelet Warcraft III: Reign of Chaos, och historian gavs ut i modifierad form som en bok. Fortsätt läsa ”Warcraft Adventures: Den försvunna Warcraft-historian”
Nördfavorit – Red Sonja
Vem skapade Red Sonja? Ett vanligt, kortfattat svar är att hon hittades på av författaren Robert E. Howard, mest känd som skaparen av Conan, barbaren. Sanningen är dock något mer komplicerad än så. Red Sonja är ett klassiskt exempel på hur många fiktiva figurer kan sägas ha mer än en skapare, och att de kan växa genom åren från sitt ursprung, så att många skapare längs vägen bidragit till det vi anser är karaktärens grundegenskaper.
1934 publicerades en novell skriven av Robert E. Howard, titulerad ”The Shadow of the Vulture”. Historien är en fiktiv skildring av en verklig historisk händelse, nämligen belägringen av Wien år 1529. Bland ett flertal verkliga historiska figurer hittade Howard också på ett antal fiktiva, och bland dessa finns en svärdssvingande, pistolavfyrande, svärande och supande rödhårig kvinna kallad ”Red Sonya” (notera stavningen), som sägs komma från Rogatino, en liten ort i Ryssland. Novellen är den enda gången denna Sonya förekommer i Howards verk, men hennes enda framträdande skulle senare göra intryck på en annan kreativ herre. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Red Sonja”
Terry Pratchett 1948 – 2015
Jag var nog tolv år gammal när jag såg den märkliga animerade TV-serien Soul Music, baserad på Terry Pratchetts bok 
med samma namn. Lyckligtvis var jag ung nog för att se förbi det faktum att röstskådespeleriet var sisådär och att själva animationen var nästan osynlig. Ingen rörde sig normalt, ingen talade normalt, inget lät normalt men jäklar om jag inte föll för det. För en värld där Döden är en karaktär som bär en lie, har en häst som heter Binky och TALAR ENBART I VERSALER. En värld som flyger genom rymden buren på fyra elefanter som står på en jättelik sköldpadda. En värld som Discworld.
Efter att ha sett serien kastade jag mig över böckerna den var baserad på. Men redan då fanns där väldigt många att välja på.
Lyckligtvis behövde man inte läsa dem i någon speciellt ordning (förutom de första två, The Colour of Magic och The Light Fantastic) utan de var och är alla helt fristående berättelser. Jag kunde därför 
plocka och läsa lite som jag ville. Tack vare Christopher Lees fantastiska insats som Döden hade jag från TV-serien redan fått en favoritkaraktär men det tog inte lång tid innan jag fick fler. Mustrum Ridcully – ärkekanslern på Osynliga Universitetet, Bibliotekarien, Agnes Nitt, Conina – Cohen Barbarens dotter och självklart Rincewind – världens fegaste och sämsta troll(l)karl. För att inte tala om Dödens dotterdotter Susan Sto Helit som kan ha varit den första fiktiva personen som jag blivit kär i.
När jag sedan, ca tio år senare började läsa böckerna igen hade jag givit mig tusan på att jag skulle läsa dem allihop. Och det gjorde jag också. Det tog mig lite mer än ett år att få läst alla (då) 39 böcker och jag lärde således känna karaktärer jag missat vid första genomläsningen*. Samuel Vimes, Esmeralda Weatherwax, Moist von Lipwig, Havelock Vetinari, Angua von Überwald och Tiffany Aching. Jag älskade dem allihop och alla kom från samma briljanta penna.
*Jag såg även om Soul Music. Gör för allt i världen inte det!
Terry Pratchett diagnosticerades 2007 av en ovanlig form av sjukdomen alzheimers. Sakta men säkert berövade sjukdomen honom på förmågan att skriva och läsa ordentligt. Han kunde fortfarande författa, och det gjorde han också men nu med hjälp av en personlig assistent som skrev ned allt det Terry dikterade. Efter sjukdomens intåg tog Pratchett ställning i frågan om dödshjälp. Han menade på att en person har rätt att dö med värdighet om personen det så önskar och ville själv kunna ha alternativet att göra det om hans sjukdom förvärrades.
Den 12 mars 2015 somnade Terry Pratchett in i sitt hem efter en kort tids sjukdom i sin säng omringad av sin familj och sina katter. Han dog av naturliga orsaker och han dog på det sätt som han själv ville. Det gör inte saken lättare för oss som växte upp med den värld han skapade. Pratchett gjorde fantasy roligt, lättillgängligt och nyanserat. Han drev med förutfattade meningar och han belyste det mänskliga i oss alla genom att visa oss det från ett annat perspektiv.
Några minuter efter Terrys död publicerades tre stycken tweets på hans officiella kanal;
”AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER.
Terry took Death’s arm and followed him through the doors and on to the black desert under the endless night.
The End.”
Skivan snurrar långsammare nu.
Publicerat av Jönsson
X-COM-historia: Lords of Chaos
Spelet Lords of Chaos är uppföljaren till Julian Gollops gamla roliga spel Chaos: The Battle of Wizards, och likt sin föregångare är det inte ögonblickligen uppenbart hur det är besläktat med de framtida X-COM-spelen. Det finns dock ändå en del intressanta likheter som gör att jag känner mig tvungen att ta med spelet i denna överblick över X-COM-spelens historia. Jag säger ”tvungen”, då jag trots spelets intressanta nyheter och överlag ganska hyfsade design har ett stort problem med det, som gjort att jag bara ägnat väldigt lite tid åt att spela det, till skillnad från de andra spelen som tagits upp hittills. Det är dock möjligt att detta är ett problem som beror på att jag missat något eller inte tagit mig an spelet på rätt sätt, vilket läsaren själv får avgöra. Men låt oss börja med det som Lords of Chaos gör rätt. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: Lords of Chaos”
Colbert i Sjöstad
Det förvånar nog ingen att humoristen Stephen Colbert inte
bara är en lysande politisk satiriker utan också en ganska stor nörd. Faktum är att Peter Jackson, mannen bakom båda trilogierna om Tolkiens nördepos Lord of the Rings har uttryckt det så här:
”I have never met a bigger Tolkien geek in my life”
Något som Colbert naturligtvis skröt om i sitt egen TV-program The Colbert Report förra året. Colberts nördfaktor och hans berömmelse gav honom chansen att själv få medverka i en liten cameo i den senaste LotR-filmen som kom ut nu i december. The Hobbit: The Desolation of Smaug. Tillsammans med sin fru och sina två barn fic Colbert spela stadsbor i den fiktiva staden Lake-town (eller Esgaroth) belägen nedanför berget Erebor där filmens titulära drake Smaug bosatt sig.
Personligen visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka när jag hörde ryktet. Det lät som en typiskt fånig grej som Colbert själv skulle kunna hitta på och börja sprida i sitt eget program. Jag tittade efter honom när jag såg filmen tillsammans med Fredde och Dawn men kunde inte hitta honom. Det var först i eftertexterna som jag fick ryktet bekräftat. En snabb googling gjorde det klart exakt vilken scen han var med i.
Här följer Colberts cameo is sin helhet:
Fånigt som det kan verka så tycker jag att det åtminstone är kul att en nörd fick möjligheten att få medverka i något som denne älskat. Det måste varit en fräck upplevelse för Colbert med familj. Jag undrar dock vad Colbert hade sagt om Jackson bad honom göra en cameo hemma hos Beorn istället?
Publicerat av Jönsson
X-COM-historia: Chaos: The Battle of Wizards
Julian Gollops nästa spel, efter Rebelstar Raiders, var även det ett turordningsbaserat strategispel, men med ett betydligt annorlunda koncept och spelsystem. Faktum är att det är relativt lätt att se hur Rebelstar Raiders kan vara en föregångare till X-COM, medan Chaos: The Battle of Wizards, även det gjort till datorn ZX Spectrum, har mindre uppenbara kopplingar till Gollops framtida storsäljare. Till skillnad från det innovativa men primitiva spelet med rebellstjärnorna är Chaos dock ett spel som jag faktiskt tycker är kul, och gärna spelar när andan faller på, inte bara för att kunna skriva en komplett serie blogginlägg om en spelserie. Tydligen gillar Gollop själv också fortfarande Chaos, och nyligen började han jobba på en modern remake av spelet. Han har förresten också varit vänlig nog att deklarera Chaos och flera av sina andra tidiga spel som public domain, så det är fritt fram att ladda ner och emulera dem utan att behöva oroa sig för legala konsekvenser. Den ursprungliga versionen av Chaos finns även att spela direkt på internet, om man inte känner för att mixtra med emulatorer och sådant. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: Chaos: The Battle of Wizards”
Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Hob, Hobbit eller Homp?”
Som jag tidigare påpekat har jag svårt för översättningar av namn. Om en historia utspelar sig i Storbritannien bör väl karaktärerna heta vad 
de heter och inte få försvenskade namn även om texten är översatt till svenska? Varför Gilderoy Lockheart och Horace Slughorn från böckerna om Harry Potter fick byta namn till Gyllenroy Lockman och Horace Singelhorn på svenska kan jag inte riktigt förstå. Förklaringen är säkerligen att böckerna primärt riktar sig till barn, oavsett vilket språk de utkommer på och svenska barn betros inte med att förstå engelska namn. Ett annat exempel är Alastor ”Mad-Eye” Moody från samma bokserie. På svenska fick han behålla sitt vanliga namn men fick ett nytt smeknamn i form utav ”Monsterögat”. Smeknamnet var inte menat att vara ett kärleksfullt sådant och det beskrev det faktum att han låtit ersätta ett av sina biologiska ögon med ett magiskt dito som var oproportionerligt stort och såg obehagligt ut. På så vis var smeknamnet inget riktigt namn utan en beskrivning och således fick det översättas. För mig känns det ändå märkligt men jag förstår det beslutet bättre än att Gilderoy blev Gyllenroy.
Fortsätt läsa ”Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Hob, Hobbit eller Homp?””
Övärlden: Fantasyböcker från 70-talet
Vid ett biblioteksbesök i våras lånade jag en tjock bok med den övergripande titeln ”The Earthsea Quartet”, vilket som titeln antyder är en samling av de fyra första böckerna i Ursula K. Le Guins fantasybokserie om världen kallad ”The Earthsea”, på svenska översatt till ”Övärlden”. Jag har börjat försöka göra ett visst ”könskvoterande” i mitt läsande efter att ha insett att jag faktiskt inte läst så värst många böcker av kvinnliga författare (vilket nog är ganska vanligt bland manliga läsare av nördlitteratur), så därför tyckte jag att de passade utmärkt att ge sig an en bokserie som brukar anses som en klassiker i fantasygenren.
Trogna Markera som Oläst-läsare har nog sett att jag skrivit en hel del inlägg om ”science fiction-filmer från 70-talet”, eftersom det under denna tid gjordes många science fiction-filmer i en stil som var ovanlig före det årtiondet och som kanske blivit ännu mer ovanlig efter det. Det var filmer där politik, filosofi och andra djupa teman kom i första hand och där action med rymdskepp, utomjordingar och strålpistoler var mer ovanligt. Vad jag insåg när jag läste böckerna om Övärlden var att de kan sägas vara en fantasymotsvarighet till detta. Det är kanske inte helt korrekt att kalla det för just ”fantasyböcker från 70-talet” då den första boken kom ut 1968 och den fjärde 1990 (och därefter kom det ut en till 2001, som dock inte var del av samlingsvolymen jag läste), men de två däremellan kom i alla fall ut på 70-talet, och alla fyra böckerna tycks ha den ”70-talsstil” som jag associerar med tidigare nämnda science fiction-filmer. Fortsätt läsa ”Övärlden: Fantasyböcker från 70-talet”
Långt bortom berg och dimhöljt djup
Jag brukar inte vilja lägga upp trailers till kommande filmer utan att skriva någon sorts kommentar om dem, men i det här fallet kan jag bara säga att om man ska göra en trailer för en filmatisering av Bilbo: En Hobbits Äventyr, så är det här det bästa sättet att göra den:
Medan de sjöng kände hobbiten kärleken till sköna ting välla upp inom sig, ting gjorda med händers flit, med list och trolldom. Det var en häftig och svartsjuk kärlek, det begär som bor i dvärgars hjärtan. Så vaknade något Tookigt till liv inom honom, och han längtade efter att få gå och se de stora bergen, höra furorna och forsarna, utforska grottorna och bära svärd i stället för promenadkäpp.
Publicerat av Fredde 
Musik så svängig att Tolkien rullar i graven
Peter Jacksons filmatisering av Sagan om Ringen-böckerna gjorde det mesta rätt, men ärligt talat så var den inte tillräckligt funky för min smak.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 