Nördfavorit – Fafhrd och Gray Mouser

Den storväxte barbaren Fafhrd kommer ursprungligen från den kalla norra delen av världen Nehwon, men redan som ung tröttnar han på barbarlivet och beger sig söderut till en av Nehwons större städer, Lankhmar. Under sitt jobb som frilanstjuv i denna skumma och allmänt otrevliga stad träffar han på en annan tjuv, en något kortare men desto listigare herre endast känd som Gray Mouser. De båda blir snart goda vänner (åtminstone för det mesta) och råkar ut för många märkliga äventyr under sina resor genom Nehwon, även om de tenderar att ständigt återvända till Lankhmar. Under sina resor träffar de också på två mäktiga trollkarlar vid namn Ningauble och Sheelba och blir på någon vänster deras tjänare, så att många av deras äventyr är resultat av uppdrag från trollkarlarna.

Fafhrd och Mouser skapades av författaren Fritz Leiber under slutet av 30-talet och skulle komma att medverka i ett flertal berättelser skrivna av denne, först i magasin och senare samlade i böcker. Leiber ville hitta på något nytt inom fantasy-genren, som vid den här tiden mest bestod av diverse blodiga barbar-äventyr med smått övermänskliga huvudpersoner, gjorda efter mallen som Robert E. Howard hade skapat med sina berättelser om Conan. Fafhrd och Mouser är allt annat än övermänskliga, de är förvisso båda ganska hyfsade i svärdskonst och lurendrejeri, men blir ofta också själva besegrade och lurade av folk de stöter på. De är också allt annat än idealistiska godhjärtade hjältar, då de flesta av deras äventyr går ut på att rent själviskt lägga vantarna på pengar, kvinnor och allmänt gott leverne, och om de på vägen råkar sätta stopp för en skurk eller rädda en prinsessa så är det bara en bonus. Viktigt är kanske också att Fafhrd inte är någon typisk våldsam och ociviliserad barbar, han är ofta väldigt vältalande och kan vara minst lika slug och intelligent som sin kompanjon när det krävs, även om han har ett drag av barbarisk vidskeplighet (men i en värld som Nehwon visar sig ju ofta vidskepligheterna vara sanna). Men även om han själv för det mesta inte uppför sig brutalt brukar han storlek och muskler ändå skrämma de flesta fiender.

Fritz Leiber var också en av de första författarna som skrev fantasy med inslag av humor. Många av berättelserna om Fafhrd och Mouser är smått komediska med missförstånd och bedrägerier, och de två huvudpersonerna tar sig an de flesta av situationerna de ställs inför med glatt humör och en och annan munter kommentar eller kamratligt smågnabbande. Man kan inte säga att Nehwon är en total fantasy-parodi på samma nivå som till exempel Skivvärlden, men det finns inslag som troligtvis inte är menade att tas på så stort allvar. I Lankhmar har till exempel tjuvarna gått samman och bildat ett gille, och ser inte med blida ögon på de tjuvar som frilansar och inte följer gille-regler (Fafhrd och Mouser är själva frilansande tjuvar vilket ofta leder till trubbel). Konceptet med tjuvgillet har många senare fantasy-författare tagit efter i sina böcker, med varierande grad av allvar.

Leibers skapelse har också haft inflytande på andra sätt. Faktum är att det var Leiber som myntade termen ”sword and sorcery”, även om han inte var den första att skriva i denna undergenre till fantasy. Berättelserna om Fafhrd och Mouser lär också ha varit en inspirationskälla när rollspelet Dungeons & Dragons, som ju blivit grunden för de flesta rollspel, skapades, och i en tidig version av spelet förekommer faktiskt världen Nehwon. Det mesta av modern fantasy brukar luta åt det mer allvarsamma hållet, men man får inte glömma exempelvis Terry Pratchett, som också lär ha inspirerats av Leiber när han skapade Skivvärlden och staden Ankh-Morpork som har en del likheter med Lankhmar (inklusive ett tjuvgille). Fafhrd och Mousers viktigaste bidrag till fantasylitteraturen är med andra ord att de visade att man inte måste vara gravallvarlig i fantasy, ibland kan man släppa loss och leva loppan också.

Publicerat av Fredde 

Kronologiskt eller kronologiskt?

För några dagar sedan såg jag på mitt lokala bibliotek en bok som var en samlings-volym av de ursprungliga Conan-novellerna, skrivna av Robert E. Howard. Hemma hos mig har jag själv några liknande samlingsvolymer med samma berättelser, men när jag tittade igenom innehållsförteckningen fann jag en viktig skillnad mellan de jag ägde och den som fanns på biblioteket. I mina böcker är historierna ordnade i den ordning som Howard ursprungligen skrev dem, på den tiden då de publicerades i pulp-magasin, men i boken på biblioteket är de ordnade i en ”kronologisk” ordning, tänkt att skildra Conans äventyr så som de inträffar för honom själv. Denna skillnad är, som sagt, mycket viktig. Howard skrev nämligen inte berättelserna i någon kronologisk ordning, faktum är att den första Conan-berättelsen handlar om Conan som en gammal man, och på dessa följde sedan berättelser från olika perioder i hans liv, som ung och oerfaren tjuv, som mer erfaren äventyrare, och även några till som handlar om honom som gammal kung över ett mäktigt rike, helt utan någon specifik ordning. Faktum är att det är ganska svårt att ordna berättelserna i någon sorts kronologi. Visst, de som handlar om den gamle kungen Conan utspelar sig uppenbarligen efter de om den unge tjuven Conan, men däremellan är det betydligt mer oklart, då Howard inte gjorde så väldans många referenser till tidigare berättelser, referenser som skulle ha kunnat klargöra vilken berättelse som utspelar sig när. Och varför skulle han? Han skrev sina historier för att sälja dem till äventyrsmagasin, och jag tror inte att det var många läsare som brydde sig om vad som hade hänt före eller efter ett visst äventyr, bara att äventyret i sig var bra, och kunde läsas utan att behöva ha läst alla föregångare. Detta innebär att de som vill sammanställa berättelserna kronologiskt i princip får gissa sig fram göra sina egna bedömningar. Fortsätt läsa ”Kronologiskt eller kronologiskt?”

The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader – En recension (spoilervarning)

När jag var liten såg jag på BBC:s ganska lökiga filmatisering av C.S. Lewis böcker om landet Narnia och formligen njöt av hur underbart brittiska de kändes. Jag brydde mig inte om att effekterna var ganska dåliga och att skådespeleriet ibland var så kasst att man undrade hur motspelarna kunde hålla sig för skratt. Världen de avbildade var så magisk och så spännande att man helt enkelt inte kunde låta bli att, likt barnen Pevensie själv sugas in i sagan.

Sen blev jag vuxen och Disney köpte rättigheterna till böckerna. Istället för en lågmäld men samtidigt spännande och väldigt brittisk saga fick man vad Hollywood säkerligen antar är brittiskt. Det vill säga folk som talar med brittisk brytning. Jag vet att det är en klyscha att driva med en film för att den är ”Hollywood” men filmatiseringarna av Lewis böcker är så fullsmockade med klyschor att det känns passande. Jag har gjort mitt bästa för att strunta i dem. Fram till nu när det blev dags för The Voyage of the Dawn Treader (eller Kung Caspian och Skeppet Gryningen på svenska) att filmatiseras. Boken är min solklara favorit i serien och lite fåfängt tänkte jag att ”den här kan de åtminstone inte misslyckas med”. Jag hade naturligtvis fel. Fortsätt läsa ”The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader – En recension (spoilervarning)”

Veckans nördfavorit – Dave Arneson

De flesta nördar känner nog till att Gary Gygax (som avled förra året) var skaparen av Dungeons & Dragons, och därmed i princip rollspel i allmänhet. Det är dock viktigt att veta att han inte var ensam i detta, utan samarbetade med en annan spelpionjär vid namn David Lance Arneson, för det mesta bara kallad Dave Arneson. Då denne också avled nyligen (den 7 April 2009) kan det vara på sin plats att berätta om hans viktiga bidrag till rollspel, och därmed också många datorspel och andra nördmedier som är besläktade med rollspel.

Arneson var intresserad av att hitta på regler för att simulera olika sorters krigsscenarion med miniatyrer, bland annat för sjöslag. År 1970 började han hitta på ett spel kallat Blackmoor i vilket ett antal personer (var och en styrd av en spelare, till skillnad från de flesta krigsspel där en spelare styr en hel armé) hamnar i en fantasyvärld (titelns Blackmoor) och måste utforska grottor, slott och andra ställen befolkade av diverse monster. Problemet var att reglerna för strid var väldigt enkla, man använde sten sax och påse för att avgöra vem som vann. Samtidigt som detta pågick hade Gary Gygax utvecklat ett krigsspel kallat Chainmail med regler för sådana saker som ”hitpoints” och att slå tärningar för att avgöra vem som vann i strider. De två bestämde sig för att slå samman sina idéer och skapa The Fantasy Game, som när det väl publicerades fick namnet Dungeons & Dragons. Och resten är, som man brukar säga, historia. Tyvärr lämnade Arneson senare TSR, företaget som publicerade Dungeons & Dragons, efter gräl om royalties och annat. Han fortsatte att jobba med rollspel, datorspel och närliggande saker fram till sin död, samtidigt som han arbetade som lärare.

Så nästa gång du spelar en hjälte på väg ner i en grotta för att dräpa en drake, eller bara utforskar en fantastisk fantasivärld på jakt efter äventyr och skatter, vare sig du gör det med hjälp av papper och tärningar, vid en dator eller en TV-spelskonsol, minns mannen som kom på idén om att man kunde göra detta, och som spred den till miljontals nördar världen över.

Publicerat av Fredde 

Veckans nördfavorit – Figwit

Vid Elronds rådslag i Rivendell medverkar inte bara huvudkaraktärerna utan även en rad andra representanter från deras respektive raser. En av dessa är Figwit.

Frodo is grea… WHO IS THAT!?

Så utbrast Iris Hadad när hon tittade på Peter Jacksons filmatisering av Sagan om Ringen. Det var då hon för första gången fick upp ögonen för alven som sedermera skulle döpas till Figwit. Det var när Frodo erbjöd sig att själv ta med sig ringen till Mordor som hon såg honom. Namnet är ett akornym, en förkortning av det som Iris utbrast (”Frodo is grea… WHO IS THAT!?” = Figwit)

Iris skapade en hel bakgrundshistoria till Figwit i sitt huvud medan hon korresponderade med en vän. Tillsammans skapade de hemsidan Figwit Lives! som en slags hyllning till alven som skämtsamt kallades för ”Legolas for the thinking woman”.

Figwits popularitet spred sig så på internet (som det gärna gör nuförtiden) att Peter Jackson valde att inkludera honom i Sagan om Konungens Återkomst. Han fick till och med en replik. I eftertexterna kallades han dock bara för Elf Escort.

Det kanske mest humoristiska i hela historien är att Figwit spelas av den Nya Zeeländske komikern och musikern Bret McKenzie som senare skulle bli känd som ena halvan av komiker/musikerduon Flight of the Conchords. Ett av många återkommande skämt i deras egen TV-serie bygger på att ingen vet något annat om Nya Zeeland än att Jacksons Sagan om Ringen-filmer spelades in där.

McKenzie har påpekat vid flera tillfällen att han är smickrad över den uppmärksamhet han fått på grund av en så liten statistroll i ett så stort projekt. Hans fru har gjort en dokumentärfilm om fenomenet (såklart döpt till Frodo is Great… Who is That?!!) som skämtsamt påstår sig visa tittaren sanningen bakom McKenzie.

Det är inte varje gång som nördarna har makt nog att ändra så i fenomenet de älskar så att fanfiction blir till kanon. Figwit är inte bara veckans nördfavorit, han är vid allra högsta grad vid liv! Figwit Lives!

Publicerat av Jönsson