En fråga som man kan ställa sig när det gäller Warhammer 40,000 är ”var är kvinnorna?” Överlag är miniatyrer av kvinnliga soldater ganska ovanliga i spelet, även om de inte är helt frånvarande i fiktionen. Bland de arméer jag hittills beskrivit kan nämnas att eldar beskrivs ha både kvinnliga och manliga soldater, inklusive en typ av Aspect Warriors, Howling Banshees, som sägs så gott som enbart bestå av kvinnor. Med tanke på att de flesta eldar-miniatyrer bär heltäckande rustning och hjälmar är det dock svårt att avgöra om en viss miniatyr är kvinnlig eller manlig. Även Imperial Guard sägs enligt fiktionen bestå av både kvinnor och män, men det är ytterst sällan jag sett någon (officiell) miniatyr av en kvinnlig Imperial Guard-soldat. Orker är ju tekniskt sett könlösa eftersom de förökar sig genom sporer, men verkar ändå konsekvent använda sig av manliga pronomen. När det gäller Space Marines har fiktionen av skäl som inte är helt tydliga etablerat att enbart män kan genomgå den genetiska modifikationen som förvandlar vanliga människor till supersoldater, så Space Marine-arméer består enbart av ”battle brothers” (även om det förekom en del kvinnliga Space Marines i den allra tidigaste versionen av spelet, innan kanon blivit helt etablerat). Hoppet är dock inte helt ute om du vill spela en armé av krigiskt religiösa kvinnor dedikerade till Imperiet, i tunga rustningar med tunga vapen. Då finns nämligen armén som har det officiella namnet Adepta Sororitas, men som för det mesta är känd som Sisters of Battle. Fortsätt läsa ”Warhammer 40,000-arméer: Sisters of Battle”
Är det dags för ”Baby, It’s Cold Outside” att komma in från kylan?
Med tanke på den välbehövliga uppmärksamheten kring sexuella trakasserier och övergrepp som vuxit fram de senaste månaderna (och som förhoppningsvis fortsätter växa) tänkte jag det kunde vara passande att ta en titt på kontroversen och diskussionen kring en känd gammal amerikansk jullåt, nämligen Baby, It’s Cold Outside. Sången skrevs 1944 av musikalsångsförfattaren Frank Loesser, och framfördes ursprungligen av honom och hans fru, Lynn Garland, när dessa besökte fester, vanligtvis mot slutet av festen. För sångens text handlar ju om en man och en kvinna (i den skrivna texten något suggestivt refererade till som ”wolf” och ”mouse”) som tillbringat en kväll tillsammans, och där kvinnan nu tänker gå hem. Mannen försöker dock övertala henne att stanna, med den huvudsakliga motivationen att, ja, det är ju kallt ute. Här är en inspelning av Loessers och Garlands framförande av sången: Fortsätt läsa ”Är det dags för ”Baby, It’s Cold Outside” att komma in från kylan?”
Tjej-Lego var bättre förr
En stor del av de Lego-produkter som kommit genom åren har på det stora hela framställts som relativt könsneutrala, tänkta att lekas med av både pojkar och flickor. Det finns dock ett antal ”teman” bland Lego-lådorna som i leksaksbranschens tämligen konservativa könsnormer brukar ses som att först och främst vara riktade till pojkar, såsom rymdskepp, riddare, sjörövare, poliser, etc. Lego-företaget måste ha varit medvetna om detta, då de genom åren gjort olika försök att skapa produkter som ganska tydligt är riktade till flickor (för det vore ju stört omöjligt att sälja rymdskepp, riddare, sjörövare och poliser till flickor, det finns väl ingen tjej som skulle kunna vara intresserad av det?). Fortsätt läsa ”Tjej-Lego var bättre förr”
Nördfavorit – Alison Bechdel
Serietecknaren Alison Bechdels serier har alltid haft starkt fokus på feminism och HBTQ-frågor, både i sin första stora framgång, seriestrippen Dykes to Watch Out For, och även i sin omtalade självbiografi i serieformat, Fun Home, i vilken hon beskriver sina upplevelser och tankar kring sig själv och sin familj, med speciellt fokus på hur hon kom ut som lesbisk för sina föräldrar, men då fick veta att hennes far hade varit homosexuell i hemlighet. Detta gör serien till en sorts tragikomedi när hon inser att hon blir en sidokaraktär i sina föräldrars historia istället. Fun Home fick senare en adaption i form av en musikal, och även om jag inte sett den tycker jag om en sång från den, som på ett fint sätt fångar sökandet efter en identitet, och frustrationen när man inte kan hitta ord för den.
Mad Max: Fury Road – En recension
Detta är filmen som är vad vi ville att Prometheus, Star Wars-prequelerna och, till en viss del, Avatar skulle vara; en visionär filmregissörs lyckade återkomst efter flera år till filmserien/genren som han är mest känd för. Där Ridley Scott, George Lucas och James Cameron alla misslyckades med att leva upp till förväntningarna vi ställde på dem har den i jämförelse kanske inte riktigt lika kände, men definitivt lika inflytelserike, George Miller skapat precis vad vi hoppats på med sin nya film i den klassiska postapokalyptiska Mad Max-serien, Fury Road. Fortsätt läsa ”Mad Max: Fury Road – En recension”
Nördfavorit – Anita Sarkeesian
Debatten om huruvida elektroniska spel kan klassas som ett konstnärligt medium har pågått ett bra tag nu, och handlar ofrånkomligen ofta om hur olika människor definierar ”konst” (för att inte tala om ”spel”). Personligen är jag övertygad om att det interaktiva mediet har en oerhört stor potential att kunna generera väldigt intressant och värdefull konst, och att viss sådan faktiskt redan har genererats genom årens lopp, även om vi fortfarande bara är i början av mediets historia, med många staplande steg och intressanta idéer som fastnar i återvändsgränder. Ett av tecknen på spels konstnärliga potential är det faktum att de av vissa människor faktiskt har börjat kritiseras som konst. Många recensenter och skribenter har börjat titta på spel från annat än den rent tekniska synvinkeln, och börjat diskutera vad spels grafik, musik, handling, och kanske viktigast av allt, vad de låter spelaren göra, kan tänkas säga om spelets budskap och mening, avsiktligt eller oavsiktligt. En sådan person som analyserar spel, i hennes fall från en akademiskt feministisk synvinkel, är Anita Sarkeesian. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Anita Sarkeesian”
Freddes länkar: Women in Refrigerators
Såhär på Internationella Kvinnodagen kan det passa bra att länka till en hemsida som har haft stort inflytande på diskussionen om hur kvinnor framställs och behandlas i nördmedia. Sidan som har namnet Women in Refrigerators skapades av den kvinnliga serieförfattaren Gail Simone, som hade blivit lite fundersam över varför så många kvinnliga karaktärer i superhjälteserier ofta råkar väldigt illa ut. Sidans namn kommer från en serie i vilken superhjälten Green Lanterns flickvän blir mördad och instoppad i ett kylskåp av en fiende till hjälten. Detta är dock bara toppen på isberget, och den viktigaste delen av hemsidan är en lista över diverse kvinnliga karaktärer i superhjälteserier, både kvinnliga superhjältar och ”vanliga” kvinnor såsom flickvänner, som blivit fråntagna sina superkrafter, misshandlade, våldtagna, mördade eller på annat sätt skadats eller förnedrats. Fortsätt läsa ”Freddes länkar: Women in Refrigerators”
Transformers och My Little Pony: Lyckade återupplivningar
Många av våra läsare har säker inte lyckats undvika att höra talas om att det numera finns ett flertal vuxna män som tittar på My Little Pony, specifikt på det nya tecknade TV-programmet My Little Pony: Friendship is Magic, som till allas stora förvåning faktiskt anses vara ett bra program. Undertecknad måste erkänna att han också har ägnat tid åt att titta på några avsnitt av detta program (hela första säsongen och början av andra). Ett sådant erkännande, att jag, en vuxen manlig nörd, har tittat på ett program som riktar sig till små flickor, kräver naturligtvis någon form av förklaring. Som tur är finns det många att välja på. Den vanligaste är nyfikenhet, då det faktum att någonting associerat med My Little Pony faktiskt anses vara av bra kvalitet får många att lyfta på ögonbrynen. ”Jag ville bara se vad alla snackade om, och några timmar senare satt jag där och hade tittat på alla avsnitt och beställt en Pinkie Pie-ponny från eBay” är en vanlig beskrivning av Friendship is Magic-magin. En annan förklaring är att vuxna manliga nördar ändå brukar titta på animerade medier gjorda för barn, till exempel Batman: The Brave and the Bold, Pokémon, eller valfri Disney- eller Pixar-film. Det enda extra steget är i så fall att titta på tecknad film ”för tjejer”, men många nördar har redan tidigare varit inne på det spåret med sådan ”tjejig” animation som Sailor Moon, Powerpuffpinglorna eller Den Lilla Sjöjungfrun. Man skulle kanske till och med våga sig på en feministisk tanke (vilket många manliga nördar tyvärr fortfarande verkar vara allergiska mot) och fråga sig om det inte vore på tiden att sluta oroa sig över om ett program är ”tjejigt” så länge det är bra, och att man borde sluta göra tecknade barnprogram som riktar sig mot ett specifikt kön, eller åtminstone inte vara förvånad att program som riktar sig till tjejer faktiskt kan vara genuint bra. Alla dessa försvarsargument för att titta på My Little Pony är bra, men i mitt fall finns det också ett annat, nämligen att Friendship is Magic påminde mig om ett annat tecknat barnprogram som jag tittat på tidigare. Detta program heter Transformers Animated. Fortsätt läsa ”Transformers och My Little Pony: Lyckade återupplivningar”
Markera som oläst 