”Lokalvårdaren” blir ”Feed the Light” och åker till staterna!

Henrik Möllers skräckfilm Lokalvårdaren har nu äntligen fått inte bara en engelsk titel utan även ett premiärdatum!

Sverigepremiär får filmen den 16 aprilVictoriateatern i Malmö men vad som är ännu mer spännande är att filmen (under sin engelska titel; Feed the Light) också kommer att få en internationell premiär på CthulhuCon i Portland, Oregon i USA senare i år. För en Lovecraft-nörd som undertecknad är det en sanslös ära att få vara förknippad med en film som tagit sig hela vägen till mästarens hemland.

Detta firar vi med en titt på filmens senaste trailer. Mitt ansikte skymtar förbi som hastigast, gömt under kusliga datoranimationer.

Och visst har Lokalvårdaren tydliga liknelser med Lovecrafts verk. Exakt vilka återstår att se men obehaglig stämning utlovas.

Mer info om CthulhuCon kan hittas här.

Publicerat av Jönsson

Vem spelar skurken? – Sinestro

Efter att ha spenderat ganska mycket tid i Gotham City och Metropolis skall vi idag besöka en skurk vars slagfält inte bara är jorden eller ens rymdsektor 2814 utan faktiskt hela jäkla universum. Vi talar om Sinestro – ärkefiende till Green Lantern.

Sinestro tecknad av Alex Ross

Först och främst bör det påpekas att Sinestro först dök upp i serietidningarnas värld år 1961, då som nemesis till Hal Jordan, den andre jordbon som kallat sig Green Lantern. Detta var vid en tid då serietidningsförfattare gärna hittade på skurkar vars namn var en ganska enkel beskrivning av vad de var och sedan klämde in ett ”O” på slutet (vi skall nog tacka gudarna för att han inte döptes om till ”Lömsko” på svenska). Andra exempel är den metalliska skurken Metallo och den intergalaktiska sjöstjärnan Starro. Där Green Lantern var en intergalaktisk polis vars gröna kraftring gav honom kraften att skapa vad han än ville med hjälp av sin fantasi och sin viljestyrka kunde Sinestro med sin gula ring göra detsamma med hjälp av sin förmåga att ingjuta rädsla. Sinestro hade en gång varit en mycket framstående Green Lantern fram till att Hal Jordan avslöjade för resten av poliskåren att Sinestros syn på lag och ordning var en totalitär fascistisk regering med sig själv i spetsen och efter avslöjandet blev han avsatt och förvisad till en annan dimension. Väl där skaffade han sig en ny ring och återvände för att utkräva hämnd. Det hjälpte heller inte att en Green Lantern-rings enda svaghet var just färgen gul eftersom det engelska ordet ”yellow” också är ett slangord för feghet.

Utseendemässigt var Sinestro lite intressant för sin tid. Tecknaren Gil Kane baserade nämligen honom på den brittiska skådespelaren David Niven, något som fungerade förvånansvärt bra. Mustaschen och det höga hårfästet kombinerat med hans smala fysik gjorde det ganska lätt för en läsare att föreställa sig hur hans röst skulle låta och med sin lila hud och sitt oproportionerliga huvud såg han både mänsklig och omänsklig ut på samma gång. Kort sagt, en bra kombination som gjorde att Sinestro snabbt blev Green Lanterns mest återkommande fiende och snart som sagt även hans ärkenemesis. På grund av det har Sinestro fått följa med varje gång Green Lantern tagit steget från den tryckta sidan upp på vita duken eller på TV-skärmen.

Fortsätt läsa ”Vem spelar skurken? – Sinestro”

Colbert i Sjöstad

Det förvånar nog ingen att humoristen Stephen Colbert inte
bara är en lysande politisk satiriker utan också en ganska stor nörd. Faktum är att Peter Jackson, mannen bakom båda trilogierna om Tolkiens nördepos Lord of the Rings har uttryckt det så här:

”I have never met a bigger Tolkien geek in my life”

Något som Colbert naturligtvis skröt om i sitt egen TV-program The Colbert Report förra året. Colberts nördfaktor och hans berömmelse gav honom chansen att själv få medverka i en liten cameo i den senaste LotR-filmen som kom ut nu i december. The Hobbit: The Desolation of Smaug. Tillsammans med sin fru och sina två barn fic Colbert spela stadsbor i den fiktiva staden Lake-town (eller Esgaroth) belägen nedanför berget Erebor där filmens titulära drake Smaug bosatt sig.

Personligen visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka när jag hörde ryktet. Det lät som en typiskt fånig grej som Colbert själv skulle kunna hitta på och börja sprida i sitt eget program. Jag tittade efter honom när jag såg filmen tillsammans med Fredde och Dawn men kunde inte hitta honom. Det var först i eftertexterna som jag fick ryktet bekräftat. En snabb googling gjorde det klart exakt vilken scen han var med i.

Här följer Colberts cameo is sin helhet:
Stephen-Colbert-in-The-Hobbit

Fånigt som det kan verka så tycker jag att det åtminstone är kul att en nörd fick möjligheten att få medverka i något som denne älskat. Det måste varit en fräck upplevelse för Colbert med familj. Jag undrar dock vad Colbert hade sagt om Jackson bad honom göra en cameo hemma hos Beorn istället?

Publicerat av Jönsson

Det finns hopp!

När jag tänker på alla misslyckade försök att filmatisera Wonder Woman och sedan ser den här kortfilmen, skapad av amatörer och inte av Hollywood så blir jag lite ledsen samtidigt som jag inser att det fortfarande finns hopp för framtiden. Njut av vad Rainfall Films har skapat.

Publicerat av Jönsson

Science fiction-film från 70-talet: The Man Who Fell to Earth

"This is ground control to Major Tom..."Här har vi en på många sätt ganska typisk science fiction-film från 70-talet. Den är långsam, den är flummig, den har mer fokus på karaktärerna och deras interaktioner än på teknologin och specialeffekterna. Det som mest stod ut för mig med den är att bland de science fiction-filmer från 70-talet som jag sett så är detta troligtvis den som har mest naket i sig. Ja, till och med mer än i Zardoz!

The Man Who Fell to Earth är dock en betydligt bättre film än Zardoz, även om den ibland ligger på gränsen till att flumma iväg lika illa som Connerys gamla snedsteg. Skillnaden är dock att The Man Who Fell to Earth har en relativt central och fast övergripande handling att hålla sig till, och därmed inte riskerar att tappa tråden även när den svävar ut i mystiska drömsekvenser och till synes orelaterade sidospår. Filmen handlar om en mystisk herre vid namn Thomas Jerome Newton (spelad av ingen mindre än David Bowie) som en dag dyker upp i USA och verkar behöva tjäna ihop massor med pengar till ett ospecificerat framtida projekt. Detta gör han genom att få patent på olika väldigt avancerade uppfinningar och grunda ett företag som snabbt växer till enorm storlek och framgång. Senare i filmen avslöjas det att Thomas egentligen är en utomjording, och att hans mål är att bygga ett rymdskepp för att kunna ta sig från jorden tillbaka till sin egen planet. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: The Man Who Fell to Earth”

Uppdraget som inte kan vara annat än omöjligt

Varje avsnitt av Mission: Impossible började med en tänd stubintråd.Detta blogginlägg handlar om ett gäng TV-serier och filmer med samma namn (ett s.k. ”franchise”) som ägs av företaget Paramount. Det började som en TV-serie på 60-talet, med skådespelare som Leonard Nimoy, Ricardo Montalban, och Mark Lenard i olika roller, och med en minnesvärd och svängig titelmelodi. På 80-talet gjordes en TV-serie till med modernare estetik, med bland andra John de Lancie som antagonist. Det gjordes som sagt också filmer, och i en av dessa dödades chockerande nog en av de mest omtyckta karaktärerna från den ursprungliga TV-serien. Filmerna var av varierande kvalitet, och efter att franchiset haft en viss svacka fick den dock nytt liv när J.J. Abrams gjorde en film där bland annat Simon Pegg medverkar som en kul figur med tekniska talanger. Alla nördar inser naturligtvis att det jag snackar om är… Mission: Impossible! Fortsätt läsa ”Uppdraget som inte kan vara annat än omöjligt”

Mer Star Wars!

Nyheten att George Lucas företag Lucasfilm, och därmed också nördlegenden Star Wars (för att inte tala om sådana klassiker som Indiana Jones och, öh… Willow?), blivit köpt av Disney rörde upp en del känslor hos mig, men egentligen inte så väldigt många, åtminstone inte jämfört med hur det måste kännas för de allra mest inbitna Star Wars-nördarna. Att Lucas nu lämnade över tyglarna för sin skapelse till någon annan kommenterade jag först med något i stil med att det var på tiden, med tanke på hur mindre bra de senaste tre Star Wars-filmerna har ansetts vara. Men det finns ändå något lite sorgligt i att en av de sista stora filmserierna som fortfarande ägdes av sin ursprunglige skapare nu blivit uppköpt av ett jätteföretag. Ja, Lucas må inte vara världens bästa filmskapare på alla sätt och vis, och han kan nu för tiden knappast ses som någon rebellisk indiefilmkonstnär, men det var ändå något speciellt med att det var han som alltid hade sista ordet när det gällde Star Wars, att ingen kunde sätta sig emot honom när han bestämt sig. Men å andra sidan var det kanske detta som ledde till många av problemen med de senaste Star Wars-filmerna, att ingen vågade säga emot Lucas idéer, och han lyssnade inte på andras råd på samma sätt som under skapandet av de tre första filmerna. Tanken att det borde vara skaparen som får bestämma och ha ansvar för sitt verk är god, men George Lucas var i slutändan inte en person som alltid bestämde och tog ansvar på rätt sätt. Fortsätt läsa ”Mer Star Wars!”

Science fiction-film från 70-talet: Mad Max

Jag har svårt att genrebestämma Mad Max. Filmens uppföljare kan ganska enkelt kallas ”postapokalyptisk action”, men detta stämmer konstigt nog inte lika bra in på den första filmen i en filmserie som blivit något av sinnebilden för efter katastrofen-filmer. Ja, det är definitivt en actionfilm vi har att göra med (med mest fokus på biljakter), men till detta kan sättas ett flertal andra genrer. Låt oss titta på handlingen i en förhoppning om att kunna reda ut begreppen och komma fram till vad Mad Max är för en film egentligen. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Mad Max”