Carmack-RPG: Spel för sin plattform

NokiaSnakeDet har nog inte undgått någon att mobiltelefonen blivit en större och större plattform för elektroniska spel, vilket bland många andra skäl till en viss del beror på dess tekniska utveckling. De modernaste mobilerna kan vid det här laget producera ganska hyfsad 3D-grafik, och även mer primitiva sorter klarar av att köra spel med snygg 2D-grafik och välgjorda spelmekanismer. Det finns dock en teknisk utmaning med mobiltelefoner som spelplattform som verkar ha hängt med dem ända sedan dess början, på den tiden då de hade små monokroma skärmar och det mest avancerade spel man kunde spela på dem gick ut på att styra en orm som äter prickar: Kontrollmöjligheterna. För de som inte minns det brukade mobiltelefoner en gång i tiden ha en knappsats med siffror, och detta visade sig snart inte vara det ideala sättet att styra många spel som fungerar utmärkt på andra spelmaskiner såsom datorer och TV-spelskonsoler. I och med att telefonernas prestanda utvecklades gjordes försök att porta över många klassiska spel, men även om de tekniskt sett kunde köras på mobilerna var de ofta frustrerande svåra att styra. Detta gällde främst spel med action i realtid som kräver snabba reaktioner, såsom plattformsspel, FPS och RTS. Problemet var att en knappsatts med små, tätt sittande knappar som ofta var lite sega att trycka ner inte fungerade för snabba, komplexa och precisa manövrar. Telefonerna var ju också tänkta att hållas i enbart en hand, att försöka ha två tummar på den för att styra rörelser med en och trycka på skjutknappen/hoppknappen med den andra var inte lätt. Många av dessa problem finns fortfarande nu när vi gått över till pekskärmar som styrsättet på mobiler. Eftersom skärmen nu fungerar som både stället vi ser spelet och stället där vi styr det genom att trycka på den blir det ofta struligt att spela ett spel med komplexa kontroller om man måste ha händerna överallt på skärmen. Avsaknaden av taktillitet i en pekskärm är också ett problem, det vill säga du känner inte av fysiska knappar som trycks ner, vilket gör att du måste titta på knapparna på skärmen istället för på vad som händer i spelet. Det går naturligtvis att göra bra spel med dessa begränsningar ändå (annars hade inte mobiltelefonen blivit en sådan stor spelplattform som den uppenbarligen är), till exempel i form av actionspel som styrs av bara en knapp (exempelvis den vid det här laget klassiska mobilgenren ”runners”), eller lugna spel där man kan ta sin tid och tänka igenom hur och var man ska trycka innan man gör det (exempelvis Angry Birds). Men att bara rakt av porta ett klassiskt dator- eller TV-spel med många knappkombinationer som snabbt måste tryckas, såsom Super Mario Bros. eller Street Fighter, blir ofta mindre lyckat. Fortsätt läsa ”Carmack-RPG: Spel för sin plattform”

Nördfavorit – Kyle Katarn

Kyle Katarn med sin favoritpistol.Star Wars är fullsmockat med nördfavoriter, och många av dem kommer inte från filmerna, utan från de böcker, serier, spel och annat krimskrams som utgör filmseriens famösa ”expanded universe”. En nördfavorit som har sitt ursprung där är huvudpersonen i spelserien med FPS som antingen kallas Dark Forces eller Jedi Knight. Ni kommer fatta förvirringen över seriens namn när ni ser titlarna på spelen, men det viktiga med dem är i alla fall att de alla har att göra med Kyle Katarn. Man skulle till och med kunna kalla serien för ”Kyle Katarn-spelen” om man så vill. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Kyle Katarn”

Nördfavorit – Ivan the Space Biker

Det kan kanske tyckas märkligt att huvudpersonen i datorspelet Half-Life blivit så ikonisk och känd, med tanke på att vi egentligen vet så lite om honom, och bara sällan får se hur han ser ut medan man spelar. De flesta bilder av honom är sådana som man hittar på spelets omslag, i manualer och i reklam, och dessa är för det mesta ganska intetsägande vad gäller hans personlighet.

Så vad vet vi då om denne man? Han heter Ivan, och ser ut att vara i fyrtioårsåldern i början av Half-Life. Han har doktorerat i någon form av vetenskapligt ämne, troligtvis relaterat till rymden, och efter detta fått jobb på militärbasen Black Mesa som ligger i New Mexico. Och han verkar vara intresserad av motorcyklar. Detta är allt vi får veta om honom under spelets gång. Anledningen till det är att Ivan egentligen är en avatar för spelaren, och det är dennes handlingar som är Ivans handlingar under spelets gång. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Ivan the Space Biker”

Arvet från Ultima Underworld

Ultima-spelserien har genom åren haft inflytande på flera spelgenrer som idag är väldigt populära. Mest uppenbart är kanske RPG-genren, då Ultima-spelen var några av de första elektroniska spelen där spelarkaraktärens förmågor mättes med siffror och där dessa siffror kunde ökas på för att göra karaktären starkare, och de tidigaste spelen i serien var inspirationskällor för många andra spelskapare, både västerländska och japanska. Utan Ultima skulle vi nog inte ha vare sig Dragon Age eller Final Fantasy idag, för att ge några av de mest uppenbara exemplen. Senare skulle Ultima Online bli ett av de första riktigt stora grafiska MMORPG:na, så även alla inbitna World of Warcraft-spelare har anledning att vara tacksamma för Richard Garriotts skapelse. Mindre uppenbart är kanske dock det faktum att ett Ultima-spel har haft betydelse för den idag vansinnigt populära genren känd som förstapersonsskjutarspel, eller förkortat FPS. Fortsätt läsa ”Arvet från Ultima Underworld”

Nördfavorit – Gordon Freeman

Det kan kanske tyckas märkligt att huvudpersonen i datorspelet Half-Life och dess uppföljare blivit så ikonisk och känd, med tanke på att vi egentligen vet så lite om honom, och bara sällan får se hur han ser ut medan man spelar. De flesta bilder av honom är sådana som man hittar på spelets omslag, i manualer och i reklam, och dessa är för det mesta ganska intetsägande vad gäller hans personlighet.

Så vad vet vi då om denne man? Han heter Gordon Freeman, och är 27 år gammal i början av Half-Life. Han har studerat teoretisk fysik vid MIT, och efter detta fått jobb på forskningsanläggningen Black Mesa som ligger i New Mexico. Och han verkar vara ganska bra på att hantera skjutvapen av olika slag. Detta är allt vi får veta om honom under spelets gång. Anledningen till det är att Gordon egentligen är en avatar för spelaren, och det är dennes handlingar som är Gordons handlingar under spelets gång. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Gordon Freeman”

Duke Nukems värld

Spelet Duke Nukem 3D brukar nu för tiden ofta minnas som ”det där spelet med strippor” eller ”det där spelet där huvudpersonen snodde oneliners från actionfilmer”, och på det stora hela ses som ganska omoget (huruvida dess omogenhet är bra eller dåligt är dock inte alla över ens om). Och i ärlighetens namn är stripporna och Dukes snack två saker som definierar spelet ganska bra. Men det finns ett annat viktigt element till dess framgång, något som gjorde det så populärt när det kom och som innebär att det inte kan avfärdas som ett spel som helt såldes på sitt sex, våld och allmänt stötande karaktär. Fortsätt läsa ”Duke Nukems värld”

Freddes länkar: Meet the Team

Team Fortress var ett populärt flerspelar-FPS, kanske mest känt för att man spelade det med ett antal olika klasser, det vill säga soldater med olika uppgifter och utrustningar. Så man kunde exempelvis spela som en kille som bar runt på de tunga vapnena, en läkare som kunde hela sina medspelare eller en spion som kunde förklä sig till motståndare och hugga dem i ryggen.

Uppföljaren, Team Fortress 2, hade en synnerligen lång utvecklingstid och brukade ofta nämnas i samma sammanhang som Duke Nukem Forever. Men till slut släpptes det ändå, användandes samma spelmotor som Half-Life 2. Det blev snabbt lika populärt, och kanske till och med ännu mer populärt, än sin föregångare. En av anledningarna till detta var att spelets utvecklare, Valve, bestämde sig för att ta till vara på den underliggande knäppheten i att ett gäng soldater gång på gång idkar blodiga strider för att lägga vantarna på en resväska eller liknande. De gav spelet en grafisk stil och framtoning som gjorde att det nästan liknade en gammal tecknad film från 50-talet, typ Road Runner eller Tom och Jerry, om än med mera blod. Varje spelbar klass blev karaktärer i sig med roliga utseenden och roliga dialekter. I samband med detta gjorde Valve också ett antal små filmer som presenterade varje klass och vad de kan göra. Dessa är väldigt underhållande små filmer, som är väl värda att se oavsett om man är intresserad av själva spelet eller inte.

”Not a crazed gunman dad, I’m an assassin!”

“Unless it’s a farm.”

“Oh my god, who touched Sasha?”

“I solve practical problems.”

“Boink! Bomp!”

“One errant twitch… and kablooey!”

“Gentlemen.”

Tyvärr har det ännu inte gjorts några filmer för Medic eller Pyro, men man kan ju alltid hoppas…

XCOM på 50-talet, fungerar det?

Datorspelet UFO: Enemy Unknown, även känt som X-COM: UFO Defense, brukar anses vara en klassiker i strategispelsgenren. Det handlade om en topphemlig militär enhet kallad X-COM (en förkortning för Extraterrestrial Combat Unit) som har i uppgift att besegra en invasion av läskiga utomjordingar som kommit till Jorden i sina flygande tefat för att kidnappa människor (och boskap), terrorisera städer, bygga mystiska baser och hålla på med en massa andra otrevligheter. Spelet bestod av ett antal segment: Det börjar med att du bygger en bas någonstans i världen, köper in soldater och utrustning, och sedan väntar på att din radar ska upptäcka ett UFO som du då anfaller med attackflygplan. När UFOt blivit nedskjutet skickar du dit dina modiga mannar för att ta kål på överlevande utomjordingar, vilket görs med turbaserad strategi, i princip spelets huvudsegment. När soldaterna har säkrat UFOt återvänder de till basen, och du kan nu använda dina forskare för att forska fram hur utomjordingarnas vapen och utrustning fungerar, så att du kan använda dessa emot din fiende (i början av spelet är du för det mesta ganska utklassad mot utomjordingarnas överlägsna teknologi), och sedan upprepas processen. Naturligtvis måste du också ta reda på var utomjordingarna kommer ifrån och hur du ska sätta stopp för dem en gång för alla, bland annat genom att undersöka döda utomjordingar eller ännu hellre levande som dina soldater lyckas ta till fånga. Fortsätt läsa ”XCOM på 50-talet, fungerar det?”