Den klassiska svenska filmserien om Jönssonligan är främst känd för att vara just en serie med filmer, men faktum är att det under 90-talet och tidigt 2000-tal gjordes försök att expandera den till andra medier än filmer. Kanske hade det att göra med att filmserien i sig börjat tappa fart efter att den väldigt centrala skådespelaren Gösta Ekman lämnat den, så att ägarna försökte få nytt liv i den genom att testa nya grepp (det var också under denna tid som de första ”Lilla Jönssonligan”-filmerna kom), eller så var det bara en slump att det hände just då. Det är intressant att sådana försök bara verkar ha gjorts under denna specifika tidsperiod, och ännu mer intressant att samtliga icke-film-produkter som kom av det har sitt ursprung hos en specifik person: serietecknaren Per Demervall.
Unicron: Den omöjliga leksaken
En av de mest minnesvärda delarna av leksaks- och media-franchiset Transformers är den första långfilmen. Alltså inte Michael Bays röriga, allmänt ogillade men oerhört inkomstbringande film från 2007, utan de tecknade filmen The Transformers: The Movie från 1986, en direkt uppföljare till de första säsongerna av den första tecknade TV-serien. Det är kanske ingen konstnärligt högkvalitativ skapelse, men det finns ändå många saker med den som är minnesvärda och som gör att den är omtyckt av nostalgiska gamla Transformers-nördar. En av dessa saker var ett flertal nya karaktärer som introducerades, både hjältar och skurkar. Detta är speciellt intressant om man betänker hur den ursprungliga TV-serien skapades. Fortsätt läsa ”Unicron: Den omöjliga leksaken”
Pokécast #8 – Sword & Shield
I den senaste Pokécasten pratar vi om de nya spelen, Sword & Shield. Häng med!
Medverkande: Ande, Fredde & Jönsson
Sci-Fimässan i Helsingborg 2019: Glada överraskningar och besvikelser
Förra årets Helsingborg-upplaga av The Scandinavian Sci-fi, Game & Film Convention var i ärlighetens namn något av en besvikelse för min del (till den grad att jag aldrig skrev något blogginlägg om den), så jag hade inte några höga förväntningar när det i år återigen (för tionde året i rad, faktiskt) var dags för mässan att inta Sundspärlan. På mässans hemsida hade det dock bland annat utlovats en spelhörna där man kunde spela diverse brädspel och figurspel, vilket intresserade mig mycket, så jag och Jönsson begav oss ändå dit. Det var skönt nog inte någon lång kö in på mässan, men det var ändå gott om folk inne i lokalen, så att det till och från kunde bli en smula trångt att gå runt bland mässborden, men aldrig så att det blev olidligt. Fortsätt läsa ”Sci-Fimässan i Helsingborg 2019: Glada överraskningar och besvikelser”
”När det är pinsamt att vara ett fan.” – En text om att gilla och att ogilla Star Wars.
Texten nedan talar gissningsvis inte till dig som letat dig till den här sidan men man vet aldrig. Jag skulle tro att du håller med mig om det mesta men skulle du känna dig kränkt av något i texten bjuder jag dig att läsa den en gång till.
I skrivande stund har Star Wars funnits i 41 år. I ungefär lika många år har dess fans bråkat om det. När en gillar något väldigt mycket är det inte konstigt att detta något också frammanar stora känslor. Problemet är dock att dessa stora känslor ibland kan bli rent ut sagt destruktiva. Jag har älskat Star Wars sedan första gången jag såg det och jag vet hur det är att vara riktigt förbannad när en upplever att något man älskar blir förstört. Fortsätt läsa ””När det är pinsamt att vara ett fan.” – En text om att gilla och att ogilla Star Wars.”
Sci-Fimässan i Malmö 2018: Inte smått, men gott
Även om jag nyligen börjat besöka The Scandinavian Sci-fi, Game & Film Convention mer reguljärt igen var det ändå väldigt längesedan jag besökte den när den hölls i Malmö. Tyvärr blev besöket på denna mässa inte riktigt så roligt som jag hade hoppats, då jag speciellt sett fram emot att få prova på det nya miniatyrspelet Star Wars: Legion. När jag och Jönsson kom till mässan fick vi dock veta av arrangörerna som skulle demonstrera spelet, den Malmöbaserade spelorganisationen Spelens hus, att demospelet var inställt, eftersom miniatyrerna inte var på plats. Väldigt synd, speciellt efter vår roliga miniatyrspelupplevelse på mässan i Göteborg. Det fanns dock några andra spel på plats, så vi provade på att spela ett Virtual Reality-spel där man ska vifta med händerna i takt med musik, vilket likt så många andra VR-spel är roligt både för spelaren och för den som tittar på spelaren. Jönsson fick högre poäng än jag när han provade det, men jag vill till mitt försvar säga att vi körde helt olika låtar (jag fick ”Fuldans” med Melodifestivalbandet Rolandz, medans Jönsson fick klassikern ”Intergalactic” med Beastie Boys). Sedan fanns det också ett gammalt NES uppställt med Super Mario Bros., så vi körde varsin bana i det också. Definitivt spelupplevelser som gav kontrast mellan nytt och gammalt! Fortsätt läsa ”Sci-Fimässan i Malmö 2018: Inte smått, men gott”
Nytt hopp: Din guide till nya Star Wars – ”Battlefront II” (och ”Inferno Squad”)
Star Wars har ett gediget bibliotek utav fantastiska TV- och datorspel i ryggen. Även om spelen hade många olika upphovsmän så gick de alla genom utvecklaren LucasArts. När Disney köpte Lucasfilm ingick naturligtvis LucasArts i köpet och därför blev många nördar besvikna när Disney fattade beslutet att lägga ner spelutvecklaren och istället ge rättigheten att tillverka Star Wars-spel till EA.
Med undantag för en handfull mobilspel (vars ”handling” nu också är kanon) stod utvecklingen av nya Star Wars-spel still fram till att EA bestämde sig för att ”reboota” den klassiska spelserien Star Wars: Battlefront. Detta lades i händerna på svenska speltillverkaren DICE. Fortsätt läsa ”Nytt hopp: Din guide till nya Star Wars – ”Battlefront II” (och ”Inferno Squad”)”
Problemen med Xanadu
Spelet med den fullständiga titeln Dragon Slayer II: Xanadu är en del av Falcoms något förvirrande spelserie Dragon Slayer, och påstås enligt flera källor vara en viktig del av den japanska spelhistorien. Jag misstänker att dessa påståenden till en viss del har sitt ursprung i skryt från Falcoms sida, de verkar vara särskilt stolta över att Xanadu tydligen var en av de första japanska storsäljarna. Men samtidigt kan jag inte förneka att spelet är intressant just eftersom det är ett relativt tidigt japanskt RPG (från 1985), innan spel som Dragon Quest i princip satte i sten hur denna genre skulle vara utformad. Faktum är att Xanadu kan sägas vara en blandning av genrer, då dess olika delar utspelar sig från olika perspektiv. Du börjar spelet i ett sidoperspektiv där du hoppar mellan plattformar och utforskar stora, ickelinjära grottor, i stil med exempelvis Metroid. Om du stöter på en av de fiender som vandrar omkring i grottorna ändras det dock till ett ovanifrånperspektiv där du måste manövrera runt och ramma in i fienderna samtidigt som du försöker undvika att de rammar in i dig (en spelmekanism som Falcom skulle utveckla i flera av sina senare spel, exempelvis i Ys). Detta perspektiv används också när du i grottorna finner torn som du måste gå in i, dessa består då av ett antal sammanlänkade rum som utforskas i Zelda-stil i jakt på skatter och fler fiender att ha ihjäl. I vissa av tornen finns också stora läskiga bossmonster, som till skillnad från sina underhuggare bekämpas i sidoperspektiv där man kan hoppa över dem. Alla strider ger dig pengar, xp, och diverse användbara föremål, så att du kan gå upp i nivå och köpa ny utrustning, i typisk RPG-stil. Fortsätt läsa ”Problemen med Xanadu”
X-COM-historia: X-COM: Enforcer
Jag är inte säker på om jag ens borde skriva om spelet X-COM: Enforcer i denna genomgång av X-COM-spelens historia, då det utöver namnet knappt har någonting alls att göra med resten av spelserien. Där det tidigare X-COM: Interceptor åtminstone försökte att anpassa en spelgenre annat än turordningsbaserade strider till X-COM-spelens övergripande spelmekanismer och stämning struntar Enforcer i princip helt och hållet i det, så jag har inte så mycket att säga om det om jag skulle ta mig an det som ett nästa steg i spelseriens utveckling. Det är en anomali, ett bisarrt snedsteg, och det lyckas inte ens så värst bra med vad det försöker vara. Nå, om inget annat kan jag åtminstone försöka förklara vad det gör fel, på vilka sätt det fullständigt missar poängen med X-COM. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: X-COM: Enforcer”
X-COM-historia: X-COM: Interceptor
Jag har tidigare i denna genomgång av X-COM-spelens historia lagt fram åsikten att det i princip inte är något fel med ett X-COM-spel som lämnar de turordningsbaserade striderna därhän och ersätter dem med någon annan typ av spelmekanism för att skildra kampen mellan dina soldater och utomjordingarna, åtminstone så länge dessa strider fortfarande hålls samman av den övergripande delen där du bygger baser, forskar om utomjordingarnas teknologi och bakgrund, balanserar X-COM-organisationens ekonomi och resurser, och försöker hindra fiendens framfart så mycket det går. Det är den övergripande makronivån som jag tycker är det som gör X-COM till X-COM, det som skiljer spelserien från andra snarlika strategispel. Med denna åsikt var jag därför inte i teorin någon motståndare till X-COM: Interceptor, i vilket de strategiska striderna på marken ersätts med realtidsstrider i rymden, i vilka spelaren sitter i cockpiten på ett X-COM-rymdskepp (titelns ”Interceptor”) och tillsammans med andra piloter kämpar mot utomjordingarnas flygande tefat. När jag först hörde talas om spelet och inte visste mer om det än dess namn hade jag hoppats på att det skulle gå ut på att flyga X-COM-flygplan över jordens yta, såsom interceptors användes i det första spelet, men det var ingen större besvikelse när jag fick veta att spelet i stället utspelade sig i rymden. Det finns dock en hel del problem med spelet som gör att även om jag som sagt inte är emot dess koncept så kan jag inte säga att det är något speciellt bra X-COM-spel. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: X-COM: Interceptor”
Markera som oläst 