Jönssonligan bortom filmerna

JonssonliganTajmatDen klassiska svenska filmserien om Jönssonligan är främst känd för att vara just en serie med filmer, men faktum är att det under 90-talet och tidigt 2000-tal gjordes försök att expandera den till andra medier än filmer. Kanske hade det att göra med att filmserien i sig börjat tappa fart efter att den väldigt centrala skådespelaren Gösta Ekman lämnat den, så att ägarna försökte få nytt liv i den genom att testa nya grepp (det var också under denna tid som de första ”Lilla Jönssonligan”-filmerna kom), eller så var det bara en slump att det hände just då. Det är intressant att sådana försök bara verkar ha gjorts under denna specifika tidsperiod, och ännu mer intressant att samtliga icke-film-produkter som kom av det har sitt ursprung hos en specifik person: serietecknaren Per Demervall.

Fortsätt läsa ”Jönssonligan bortom filmerna”

X-COM-historia: X-COM: Enforcer

Jag är inte säker på om jag ens borde skriva om spelet X-COM: Enforcer i denna genomgång av X-COM-spelens historia, då det utöver namnet knappt har någonting alls att göra med resten av spelserien. Där det tidigare X-COM: Interceptor åtminstone försökte att anpassa en spelgenre annat än turordningsbaserade strider till X-COM-spelens övergripande spelmekanismer och stämning struntar Enforcer i princip helt och hållet i det, så jag har inte så mycket att säga om det om jag skulle ta mig an det som ett nästa steg i spelseriens utveckling. Det är en anomali, ett bisarrt snedsteg, och det lyckas inte ens så värst bra med vad det försöker vara. Nå, om inget annat kan jag åtminstone försöka förklara vad det gör fel, på vilka sätt det fullständigt missar poängen med X-COM. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: X-COM: Enforcer”

X-COM-historia: X-COM: Interceptor

Det modiga X-COM-skeppet flyr från tre små mesiga UFO.

Jag har tidigare i denna genomgång av X-COM-spelens historia lagt fram åsikten att det i princip inte är något fel med ett X-COM-spel som lämnar de turordningsbaserade striderna därhän och ersätter dem med någon annan typ av spelmekanism för att skildra kampen mellan dina soldater och utomjordingarna, åtminstone så länge dessa strider fortfarande hålls samman av den övergripande delen där du bygger baser, forskar om utomjordingarnas teknologi och bakgrund, balanserar X-COM-organisationens ekonomi och resurser, och försöker hindra fiendens framfart så mycket det går. Det är den övergripande makronivån som jag tycker är det som gör X-COM till X-COM, det som skiljer spelserien från andra snarlika strategispel. Med denna åsikt var jag därför inte i teorin någon motståndare till X-COM: Interceptor, i vilket de strategiska striderna på marken ersätts med realtidsstrider i rymden, i vilka spelaren sitter i cockpiten på ett X-COM-rymdskepp (titelns ”Interceptor”) och tillsammans med andra piloter kämpar mot utomjordingarnas flygande tefat. När jag först hörde talas om spelet och inte visste mer om det än dess namn hade jag hoppats på att det skulle gå ut på att flyga X-COM-flygplan över jordens yta, såsom interceptors användes i det första spelet, men det var ingen större besvikelse när jag fick veta att spelet i stället utspelade sig i rymden. Det finns dock en hel del problem med spelet som gör att även om jag som sagt inte är emot dess koncept så kan jag inte säga att det är något speciellt bra X-COM-spel. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: X-COM: Interceptor”

X-COM-historia: X-COM: Apocalypse

Ett ganska intetsägande omslag, tycker jag.X-COM: Apocalypse kan sägas vara den ”riktiga” uppföljaren till UFO: Enemy Unknown, då det till skillnad från Terror from the Deep inte bara är samma spel med ändrad grafik, även om grundkonceptet fortfarande är detsamma: Skjut ner UFO, slåss strategiskt med utomjordingarna på marken, och forska på deras teknik för att förgöra dem en gång för alla. Apocalypse kommer dock med en hel del nyheter till detta koncept, och kan på det stora hela sägas vara väldigt ambitiöst. Alla spelets nya idéer är dock inte helt lyckat genomförda, vilket lär beror på problem under utvecklingen. Även fast Terror from the Deep var avsett att ge utvecklarna lite mer tid att skapa den riktiga uppföljaren verkar ändå inte tiden ha räckt till fullständigt. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: X-COM: Apocalypse”

”You gotta be fucking kidding”

Postern för "The Thing" från 2011.För några dagar sedan gick filmen The Thing på TV, men då menar jag inte John Carpenters klassiska skräckfilm från 1982, utan den film med samma namn från 2011 som var avsedd att utspela sig innan Carpenters film och handlar om hur folket på en norsk Antarktis-bas hittar ett kraschat UFO och en fasansfull utomjordisk livsform som kan imitera alla andra livsformer den kommer i kontakt med. Jag hade inte hört några goda ord om denna nyare film, men jag hade inget annan för mig just den kvällen, så jag tänkte ”varför inte”. Filmen visade sig vara ungefär vad jag förväntat mig, det vill säga en sämre version av Carpenter-filmen utan några egna intressanta nyheter. Där 80-talsfilmen till stor del bestod av en krypande paranoid skräck som då och då exploderar i fasansfulla blodiga scener då varelsen avslöjar sig och går till attack, består den nyare filmen mest av de blodiga scenerna med bara lite av paranoian och det ödesdigra lugnet. Fortsätt läsa ””You gotta be fucking kidding””

Nördfavorit – Amber Torrelson

Amber: Project Edens ansikte (trots att hon inte har något).Project Eden är ett relativt obskyrt datorspel, utvecklat av spelföretaget Core Design, som kanske mest är känt för att de hittade på Tomb Raider. Project Eden verkar inte ha blivit någon lika stor succé som Lara Crofts äventyr, men jag skulle inte säga att det beror på att det är något genomuselt spel. Med detta sagt finns det saker i det som kunde ha gjorts bättre, om spelskaparna bara hade beaktat en av spelets huvudpersoner, nämligen den stora biffiga cyborgen Amber Torrelson. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Amber Torrelson”

Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Hob, Hobbit eller Homp?”

Som jag tidigare påpekat har jag svårt för översättningar av namn. Om en historia utspelar sig i Storbritannien bör väl karaktärerna heta vad Bilbode heter och inte få försvenskade namn även om texten är översatt till svenska? Varför Gilderoy Lockheart och Horace Slughorn från böckerna om Harry Potter fick byta namn till Gyllenroy Lockman och Horace Singelhorn på svenska kan jag inte riktigt förstå. Förklaringen är säkerligen att böckerna primärt riktar sig till barn, oavsett vilket språk de utkommer på och svenska barn betros inte med att förstå engelska namn. Ett annat exempel är Alastor ”Mad-Eye” Moody från samma bokserie. På svenska fick han behålla sitt vanliga namn men fick ett nytt smeknamn i form utav ”Monsterögat”. Smeknamnet var inte menat att vara ett kärleksfullt sådant och det beskrev det faktum att han låtit ersätta ett av sina biologiska ögon med ett magiskt dito som var oproportionerligt stort och såg obehagligt ut. På så vis var smeknamnet inget riktigt namn utan en beskrivning och således fick det översättas. För mig känns det ändå märkligt men jag förstår det beslutet bättre än att Gilderoy blev Gyllenroy.

Fortsätt läsa ”Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Hob, Hobbit eller Homp?””

Problemen med Police Quest

En korrekt utförd arrestering i Police Quest I.Det finns något med Sierras gamla serie med datorspel kallad Police Quest som fascinerar mig. Troligtvis är det spelens ämne, i kombination med deras upplägg. Sierra var en av pionjärerna när det gällde klassiska äventyrsspel där man pekar och klickar sig framåt och löser kluriga pussel med hjälp av föremål man plockat upp, och skapade ett flertal spelserier i genren som brukar anses som klassiker (även om jag personligen alltid har föredragit deras främsta konkurrents, LucasArts, alster i genren). Ett flertal av Sierras spelserier har ordet ”Quest” i titeln, inklusive King’s Quest, Space Quest, och Quest for Glory. När de därför bestämde sig för att göra ett äventyrsspel med polistema tyckte de väl att de var naturligt att kalla det ”Police Quest”, även om detta kanske är en lite märklig titel som kan ge bilden av en ädelmodig polis med svärd i handen som dräper drakar och räddar prinsessor. Så är dock definitivt inte fallet. Faktum är att Police Quest skiljer sig ganska markant både från det typiska äventyrsspelet och från spel med polistema. De flesta polisspel brukar handla om en tuff polisdetektiv med pistolen i högsta hugg som skjuter ner en massa bovar, eller en lika tuff polisiär specialstyrka som gör samma sak men med ännu tuffare vapen. Fortsätt läsa ”Problemen med Police Quest”

Solnedgång över Paragon City

Ägarna av superhjälte-MMORPG:et City of Heroes har utannonserat att all utveckling av spelet har stoppats, och att spelets servrar ska stängas ned i slutet av november. När jag nåddes av denna nyhet fick jag för första gången känna på en känsla som många spelnördar drabbats av genom åren, det vemod som kommer av att ens favorit-onlinespel läggs ner (även fast jag inte spelat City of Heroes på väldigt länge). För det är något speciellt med just den genre som kallas MMO, Massive Multiplayer Online (och som inte nödvändigtvis också måste vara RPG, även om det i de flesta fall är det). Fortsätt läsa ”Solnedgång över Paragon City”

Nördfavorit – Faster May

Då och då brukar vi här på Markera som Oläst ha en nördfavorit som kanske inte är en ”favorit” i ordets rätta bemärkelse, utan snarare ligger närmare att vara någon som nördar ”älskar att hata”. Och faktum är att det finns många serienördar som inte har mycket till övers för May Reilly Parker, ingift faster till Peter Parker, alias Spider-Man. Men hur kan man egentligen ha något emot den snälla lilla gumman som tagit hand om Peter under så gott som hela hans uppväxt, och som varit en del av Spider-Man-serierna från allra första numret ända fram till idag? Saken är dock den att det är just hennes ständiga närvaro som fått många läsare att tröttna på henne. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Faster May”