X-COM-historia: X-COM: Apocalypse

Ett ganska intetsägande omslag, tycker jag.X-COM: Apocalypse kan sägas vara den ”riktiga” uppföljaren till UFO: Enemy Unknown, då det till skillnad från Terror from the Deep inte bara är samma spel med ändrad grafik, även om grundkonceptet fortfarande är detsamma: Skjut ner UFO, slåss strategiskt med utomjordingarna på marken, och forska på deras teknik för att förgöra dem en gång för alla. Apocalypse kommer dock med en hel del nyheter till detta koncept, och kan på det stora hela sägas vara väldigt ambitiöst. Alla spelets nya idéer är dock inte helt lyckat genomförda, vilket lär beror på problem under utvecklingen. Även fast Terror from the Deep var avsett att ge utvecklarna lite mer tid att skapa den riktiga uppföljaren verkar ändå inte tiden ha räckt till fullständigt. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: X-COM: Apocalypse”

”You gotta be fucking kidding”

Postern för "The Thing" från 2011.För några dagar sedan gick filmen The Thing på TV, men då menar jag inte John Carpenters klassiska skräckfilm från 1982, utan den film med samma namn från 2011 som var avsedd att utspela sig innan Carpenters film och handlar om hur folket på en norsk Antarktis-bas hittar ett kraschat UFO och en fasansfull utomjordisk livsform som kan imitera alla andra livsformer den kommer i kontakt med. Jag hade inte hört några goda ord om denna nyare film, men jag hade inget annan för mig just den kvällen, så jag tänkte ”varför inte”. Filmen visade sig vara ungefär vad jag förväntat mig, det vill säga en sämre version av Carpenter-filmen utan några egna intressanta nyheter. Där 80-talsfilmen till stor del bestod av en krypande paranoid skräck som då och då exploderar i fasansfulla blodiga scener då varelsen avslöjar sig och går till attack, består den nyare filmen mest av de blodiga scenerna med bara lite av paranoian och det ödesdigra lugnet. Fortsätt läsa ””You gotta be fucking kidding””

Nördfavorit – Amber Torrelson

Amber: Project Edens ansikte (trots att hon inte har något).Project Eden är ett relativt obskyrt datorspel, utvecklat av spelföretaget Core Design, som kanske mest är känt för att de hittade på Tomb Raider. Project Eden verkar inte ha blivit någon lika stor succé som Lara Crofts äventyr, men jag skulle inte säga att det beror på att det är något genomuselt spel. Med detta sagt finns det saker i det som kunde ha gjorts bättre, om spelskaparna bara hade beaktat en av spelets huvudpersoner, nämligen den stora biffiga cyborgen Amber Torrelson. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Amber Torrelson”

Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Hob, Hobbit eller Homp?”

Som jag tidigare påpekat har jag svårt för översättningar av namn. Om en historia utspelar sig i Storbritannien bör väl karaktärerna heta vad Bilbode heter och inte få försvenskade namn även om texten är översatt till svenska? Varför Gilderoy Lockheart och Horace Slughorn från böckerna om Harry Potter fick byta namn till Gyllenroy Lockman och Horace Singelhorn på svenska kan jag inte riktigt förstå. Förklaringen är säkerligen att böckerna primärt riktar sig till barn, oavsett vilket språk de utkommer på och svenska barn betros inte med att förstå engelska namn. Ett annat exempel är Alastor ”Mad-Eye” Moody från samma bokserie. På svenska fick han behålla sitt vanliga namn men fick ett nytt smeknamn i form utav ”Monsterögat”. Smeknamnet var inte menat att vara ett kärleksfullt sådant och det beskrev det faktum att han låtit ersätta ett av sina biologiska ögon med ett magiskt dito som var oproportionerligt stort och såg obehagligt ut. På så vis var smeknamnet inget riktigt namn utan en beskrivning och således fick det översättas. För mig känns det ändå märkligt men jag förstår det beslutet bättre än att Gilderoy blev Gyllenroy.

Fortsätt läsa ”Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Hob, Hobbit eller Homp?””

Problemen med Police Quest

En korrekt utförd arrestering i Police Quest I.Det finns något med Sierras gamla serie med datorspel kallad Police Quest som fascinerar mig. Troligtvis är det spelens ämne, i kombination med deras upplägg. Sierra var en av pionjärerna när det gällde klassiska äventyrsspel där man pekar och klickar sig framåt och löser kluriga pussel med hjälp av föremål man plockat upp, och skapade ett flertal spelserier i genren som brukar anses som klassiker (även om jag personligen alltid har föredragit deras främsta konkurrents, LucasArts, alster i genren). Ett flertal av Sierras spelserier har ordet ”Quest” i titeln, inklusive King’s Quest, Space Quest, och Quest for Glory. När de därför bestämde sig för att göra ett äventyrsspel med polistema tyckte de väl att de var naturligt att kalla det ”Police Quest”, även om detta kanske är en lite märklig titel som kan ge bilden av en ädelmodig polis med svärd i handen som dräper drakar och räddar prinsessor. Så är dock definitivt inte fallet. Faktum är att Police Quest skiljer sig ganska markant både från det typiska äventyrsspelet och från spel med polistema. De flesta polisspel brukar handla om en tuff polisdetektiv med pistolen i högsta hugg som skjuter ner en massa bovar, eller en lika tuff polisiär specialstyrka som gör samma sak men med ännu tuffare vapen. Fortsätt läsa ”Problemen med Police Quest”

Solnedgång över Paragon City

Ägarna av superhjälte-MMORPG:et City of Heroes har utannonserat att all utveckling av spelet har stoppats, och att spelets servrar ska stängas ned i slutet av november. När jag nåddes av denna nyhet fick jag för första gången känna på en känsla som många spelnördar drabbats av genom åren, det vemod som kommer av att ens favorit-onlinespel läggs ner (även fast jag inte spelat City of Heroes på väldigt länge). För det är något speciellt med just den genre som kallas MMO, Massive Multiplayer Online (och som inte nödvändigtvis också måste vara RPG, även om det i de flesta fall är det). Fortsätt läsa ”Solnedgång över Paragon City”

Nördfavorit – Faster May

Då och då brukar vi här på Markera som Oläst ha en nördfavorit som kanske inte är en ”favorit” i ordets rätta bemärkelse, utan snarare ligger närmare att vara någon som nördar ”älskar att hata”. Och faktum är att det finns många serienördar som inte har mycket till övers för May Reilly Parker, ingift faster till Peter Parker, alias Spider-Man. Men hur kan man egentligen ha något emot den snälla lilla gumman som tagit hand om Peter under så gott som hela hans uppväxt, och som varit en del av Spider-Man-serierna från allra första numret ända fram till idag? Saken är dock den att det är just hennes ständiga närvaro som fått många läsare att tröttna på henne. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Faster May”

Sköldpaddsliknande utomjordiska ninjor?

Många upprörda röster har höjts i nördkretsar efter nyheten om att Michael Bay, kanske mest känd för sina tre ganska dåliga men väldigt inkomstbringande långfilmer baserade på Transformers, nu ska göra långfilm av en annan klassisk 80-talsnördfavorit, nämligen Teenage Mutant Ninja Turtles. Det är inte första gången som turtlarna gått upp på bio, under sin storhetstid på 80- och 90-talet gjordes tre live action-långfilmer, men den nya filmen verkar inte ha något med dessa att göra. Speciellt uppenbart blev detta faktum då Bay gjorde ett uttalande om att de fyra sköldpaddorna i den nya filmen skulle ha ”utomjordiskt ursprung”, vilket de flesta nördar föga förvånande tolkade som att de skulle vara vuxna sköldpaddsliknande utomjordingar, i stället för jordiska sköldpaddor som muterats till tonåringar och blivit utbildade i ninjans ädla konst. Det var just detta koncept som upprörde nördarna väldigt mycket. Själva titeln Teenage Mutant Ninja Turtles borde ju faktiskt säga allt om deras ursprung, att de skulle vara utomjordingar ovanpå (eller i stället för) detta upplevdes av många som att gå lite väl långt från ursprungskonceptet.

Ett motargument mot de arga nördarna som florerat här och var är det faktum att utomjordingar i sig inte har varit speciellt ovanligt i Turtles-franchisen. Ja, deras ärkefiende Shredder är förvisso en människa, men i exempelvis den tecknade TV-serien från 80-talet jobbade han ju tillsammans med den högst utomjordiske Krang, och hade en del andra utomjordingar som underhuggare. I de ursprungliga serietidningarna som TV-serien var baserad på förekom det också en och annan utomjordisk motståndare och resa till andra planeter, vilket aldrig kändes speciellt onaturligt i en värld med tonåriga muterade ninjasköldpaddor, samurajkaniner och andra konstigheter. Motargumentet mot detta påpekande är dock att det mest unika och intressanta med Turtles-historian är turtlarnas ursprung. Att fyra små sköldpaddor råkade hamna i något mystiskt slem som muterade dem till mänsklig (tonårig) storlek och utbildades i ninjitsu av en lika muterad råtta som lärt sig denna konst genom att ha imiterat sin ägare när han var ett vanligt husdjur (eller i den tecknade 80-tals-TV-serien var en människa med ninjakunskaper som muterades till en råtta) känns som ett något mer unikt och udda koncept än att några utomjordingar hamnar på jorden och slåss mot skurkar. Faktum är att det senare konceptet är mer likt just Transformers, vilket spekulerades vara anledningen till att Bay gjorde ändringen, då han skulle vilja göra en Turtlesfilm som liknade hans Transformersfilmer.

De har också spekulerats en del bland nördarna att vad Bay menade med sitt uttalande i stället skulle vara att sköldpaddorna fortfarande var jordiska, men att slemmet som muterade dem skulle vara utomjordiskt och de därmed ”tekniskt sett” skulle vara utomjordingar, eller i alla fall ha ”utomjordiskt ursprung”. Hur som helst tycker jag dock personligen inte att förändringen med utomjordiska ninjasköldpaddor är lika oroande som själva det faktum att Michael Bay, skaparen av de inte speciellt lyckade Transformersfilmerna, nu ska få lägga vantarna på en annan 80-talsikon och antagligen belasta dem med en massa omogen kiss och bajs-humor, överdriven fokus på människokaraktärerna och troligtvis någon svulstig hyllning till USAs militär ovanpå alltsammans. Med tanke på det är utomjordingarna bara det minsta av orosmomenten.

Publicerat av Fredde 

Perfekta biobesök och många höga höjder.

Jag kanske ska förklara titeln lite bättre. Det är inte så att japanerna är gladare i att gå på bio än många andra men när de väl gör det är det en fröjd. Inte så mycket för dem som för mig, men ändå. Jag tror att den största anledningen till att folk i Sverige mer eller mindre har givit upp att gå på bio inte nödvändigtvis beror på nedladdning och hemmabiosystem. Jag tror att den stora anledningen är att folk inte längre respekterar sina medbesökare.

Fortsätt läsa ”Perfekta biobesök och många höga höjder.”