Mera Monkey Island!

ReturnToMonkeyIslandTitleDen ursprungliga idén till det första spelet i den älskade Monkey Island-serien kom från spelskaparen Ron Gilbert (även om han givetvis inte skapade spelet helt på egen hand). Gilbert var med i utvecklingen av de två första spelen i serien, men därefter lämnade han företaget LucasArts som ägde spelserien, och de efterföljande Monkey Island-spelen skapades utan hans medverkan (förutom att han medverkade i det tidiga planeringsstadiet till det femte spelet). Gilbert har sagt att även om han gillade de senare spelen så tar de handlingen i en riktning som den inte skulle tagit om han själv fortsatt göra Monkey Island-spel. Vilket givetvis har lett till mycket spekulation bland spelnördar om huruvida Gilbert hade planer på ytterligare spel i serien, och vad dessa planer i så fall skulle vara. Det var dock få som trodde att Gilbert skulle återvända till Monkey Island, ända fram till i år, då det plötsligt dök upp en trailer för Return to Monkey Island. Och vilket namn visas med stora bokstäver i trailern? Just det: Fortsätt läsa ”Mera Monkey Island!”

Jönssonligan bortom filmerna

JonssonliganTajmatDen klassiska svenska filmserien om Jönssonligan är främst känd för att vara just en serie med filmer, men faktum är att det under 90-talet och tidigt 2000-tal gjordes försök att expandera den till andra medier än filmer. Kanske hade det att göra med att filmserien i sig börjat tappa fart efter att den väldigt centrala skådespelaren Gösta Ekman lämnat den, så att ägarna försökte få nytt liv i den genom att testa nya grepp (det var också under denna tid som de första ”Lilla Jönssonligan”-filmerna kom), eller så var det bara en slump att det hände just då. Det är intressant att sådana försök bara verkar ha gjorts under denna specifika tidsperiod, och ännu mer intressant att samtliga icke-film-produkter som kom av det har sitt ursprung hos en specifik person: serietecknaren Per Demervall.

Fortsätt läsa ”Jönssonligan bortom filmerna”

Jönssonligan & Den Svarta Diamanten: En lysande film!

JonssonliganklassiskDe gamla Jönssonligan-filmerna är omtyckta av många människor i vårt avlånga land, men det finns också en del filmkännare som när de talar om filmerna brukar använda sådana nedsättande termer som ”buskis” och ”pilsnerfilm” om humorn i dem. Och även om jag har en stor portion nostalgi för filmerna då jag sett dem flera gånger i min barndom, kan jag när jag sett om dem mer nyligen förstå en del av kritiken. På det stora hela känns de flesta av filmerna ofta ganska medelmåttiga, om än med en hel del minnesvärda guldkorn här och där, speciellt de finurligt utformade kupperna där till synes orelaterade föremål alla har sitt användningsområde (även om det även här ibland blir en smula långsökt). Många gånger hålls filmernas kvalitet nästan enbart uppe av Gösta Ekmans skådespelarinsats som Jönssonligans genialiske ledare, Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson. Ekman var, som ni säkert vet, en mycket duktig skådespelare, både i seriösa roller och i komedi, och han lyckas ge Sickan en intensiv manisk energi, så att man lätt kan se att karaktären balanserar på gränsen mellan geni och galenskap.

Fortsätt läsa ”Jönssonligan & Den Svarta Diamanten: En lysande film!”

X-COM-historia: X-COM: Interceptor

Det modiga X-COM-skeppet flyr från tre små mesiga UFO.

Jag har tidigare i denna genomgång av X-COM-spelens historia lagt fram åsikten att det i princip inte är något fel med ett X-COM-spel som lämnar de turordningsbaserade striderna därhän och ersätter dem med någon annan typ av spelmekanism för att skildra kampen mellan dina soldater och utomjordingarna, åtminstone så länge dessa strider fortfarande hålls samman av den övergripande delen där du bygger baser, forskar om utomjordingarnas teknologi och bakgrund, balanserar X-COM-organisationens ekonomi och resurser, och försöker hindra fiendens framfart så mycket det går. Det är den övergripande makronivån som jag tycker är det som gör X-COM till X-COM, det som skiljer spelserien från andra snarlika strategispel. Med denna åsikt var jag därför inte i teorin någon motståndare till X-COM: Interceptor, i vilket de strategiska striderna på marken ersätts med realtidsstrider i rymden, i vilka spelaren sitter i cockpiten på ett X-COM-rymdskepp (titelns ”Interceptor”) och tillsammans med andra piloter kämpar mot utomjordingarnas flygande tefat. När jag först hörde talas om spelet och inte visste mer om det än dess namn hade jag hoppats på att det skulle gå ut på att flyga X-COM-flygplan över jordens yta, såsom interceptors användes i det första spelet, men det var ingen större besvikelse när jag fick veta att spelet i stället utspelade sig i rymden. Det finns dock en hel del problem med spelet som gör att även om jag som sagt inte är emot dess koncept så kan jag inte säga att det är något speciellt bra X-COM-spel. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: X-COM: Interceptor”

Findemokraterna: Tyngre än de verkar?

Såhär efter valets allmänna politiska yra och med de nuvarande politiska förväxlingarna blev jag inspirerad att på YouTube söka upp en sekvens ur Galenskaparna och After Shaves gamla politiska satirfilm Monopol. I filmen bestämmer sig den slemmige mediemogulen Sune Finåker (spelad av Peter Rangmar) för att starta ett politiskt parti, ”Findemokraterna”, och ta över makten i Sverige. När jag tittade på klippet kom jag till en insikt, men innan jag berättar om den är det väl bäst om jag låter er se det jag tittade på, nämligen en intervju med Finåker som utmynnar i ett spektakulärt glättigt sångnummer:

Fortsätt läsa ”Findemokraterna: Tyngre än de verkar?”

Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Dricks”

Agent J och Agent K i Men In Black.Denna gång handlar det om en översättningsmiss som får mig att undra om översättare på vissa sätt har det lättare när de översätter humor än när de tar sig an verk med en mer seriös ton (även om Märkliga-översättnings-teatern nog med all önskvärd tydlighet också visat att humoröversättning har en hel del fallgropar). Vad jag menar är att om en översättare råkar göra en miss i ett humoristiskt medium så kan det ibland slinka förbi lättare då läsaren/tittaren tror att det rör sig om ett skämt, medan en miss i ett mer allvarligt sammanhang sticker ut mer. Faktum är att jag tittat på filmen Men In Black ett flertal gånger innan jag insåg att nedanstående miss i textningen faktiskt var en miss, och inte bara en översättning av ett skämt. Fortsätt läsa ”Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Dricks””

När Ernie blev neggad

Monty Python slår ett slag mot fursecution!Ett intressant fenomen med humor är när någonting som ursprungligen avses vara ett skämt senare faktiskt börjar existera i verkligheten, en variant på när sanning överträffar dikten. Ett av mina favoritexempel på detta är Monty Python-sketchen ”The Mouse Problem”, som ursprungligen var avsedd att vara en parodi på hur homosexuella skildrades i massmedia på 60-talet, specifikt i dokumentärer som framställde läggningen som något sjukt, perverst och farligt. I sketchen byts homosexuella ut mot ”män som vill vara möss”, som klär ut sig och uppför sig som möss i hemlighet. Avsikten från Python-gängets sida var troligen att ge en surrealistisk spinn på det hela, tanken att folk skulle klä ut sig till möss som ett livsstilsval var när sketchen skrevs och sändes totalt otänkbart och bisarrt, ett typiskt exempel på Pythons ofta surrealistiska humor. Men faktum är ju att många år senare växte den falang av nörderi fram som kallas furry, som handlar om intresset för antropomorfa djur av olika slag. Detta innebär allt som oftast ett rent kulturellt intresse, precis som spelnördar intresserar sig för spel och superhjältenördar intresserar sig för superhjälteserier, och så vidare, men furry-rörelsen har ofta fått speciell uppmärksamhet riktad mot de av dess medlemmar som tar intresset lite djupare och gör det till en livsstil, ibland med sexuella dimensioner. Är man medveten om detta när man tittar på ovan nämnda Python-sketch får den en annan mening, som skaparna högst troligt inte avsåg när de skrev den. Ett annat exempel på detta fenomen som jag nyligen insåg är när Bud Graces dagstidningsserie Ernie (numera kallad ”The Piranha Club” i hemlandet USA) verkade kommentera den senare framväxta Pickup Artist-rörelsen. Fortsätt läsa ”När Ernie blev neggad”

Svensk 1900-talshumor – En rolig historia!

rolighistoria

 

Glädjefrids minivarietésällskap återvänder till Lund Comedy Festival i sommar med den pinfärska föreställningen  ”Svensk 1900-talshumor – En rolig historia!”.

Det är tredje gången gillt för Glädjefrids minivarietésällskap som efter att ha roat festivalpubliken med i tur och ordning Falstaff, fakir och Tom Lehrer nu tar sig an ett nytt kulturarv. Denna gång bjuder man på en exposé över svensk 1900-talshumor. Med ett nummer per decennium görs en tidsresa genom ett sekel av revy och kabaré, film, skivor, radio och TV. Det blir klassiskt och bortglömt, tidstypiskt och tidlöst, tal och sång – allt i Glädjefrids alldeles egen tappning.

Biljetterna kostar 50.- styck och kan inhandlas på festivalens hemsida. Observera att man även måste ha ett humorband.

Publicerat av Jönsson

Nördfavorit – Elaine Marley

Närbild på Elaine från det första spelet.I spelet The Secret of Monkey Island, det första i den famösa serien med klassiska humor-äventyrsspel, håller huvudpersonen Guybrush Threepwood som bäst på med att försöka bli pirat när han stöter på guvernören på Mêlée Island, en kvinna vid namn Elaine Marley. De båda blir en smula förälskade i varandra, men kort därefter blir Elaine kidnappad av spökpiraten LeChuck som är besatt av att gifta sig med henne. Elaine var alltså i det första spelet i serien en ganska typisk kvinnlig spelfigur, kidnappad av ärkeskurken och i behov av räddning av hjälten, men hade åtminstone en del skinn på näsan och en viss auktoritet då hon var guvernör över en ö fullsmockad med råbarkade sjörövare och annat löst folk, och i slutändan visade det sig att hon egentligen inte behövde Guybrushs hjälp för att kunna fly från LeChuck, något som hon i senare spel också ytterst sällan behövt. Det var dock i uppföljaren till det första spelet som Elaine började bli riktigt intressant. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Elaine Marley”