I ett inlägg här på bloggen som jag skrev för många jular sedan tog jag bland annat upp den famösa och uttjatade sången Juligen av Just D. Jag lovar även denna gång att inte nämna det ironiska i att en sång om julplågor själv lyckats bli en julplåga (okej, fast nu gjorde jag det). Istället tänkte jag fokusera på en av de andra julsånger som samplas i Juligen, specifikt den varifrån Just D har tagit en kvinnlig röst sjungandes ”nu är det jul igen”. Rösten tillhör nämligen ingen mindre än Alice Babs, och det är inte bara någon enkel inspelning av den gamla låten om att julen varar än till påska. Låten i fråga heter The Big Juleblues, och är en humoristisk jazzig genomgång av ett antal gamla julsånger, inte bara med Babs, utan även med Povel Ramel och den fantastiska djupa rösten tillhörande Martin Ljung:
Det finns mycket att roas åt i denna låt, inklusive när den skojar om att lyssnaren måste vända sida på skivan för att fortsätta lyssna på den, ett skämt som kanske inte är lika begripligt när man hör den i digital form. På sätt och vis kan den och Juligen sägas tillhöra samma genre, humoristiska jullåtar som lättsamt skojar med gamla traditioner. The Big Juleblues har dock den fördelen att den inte blivit spelad till överdrift år efter år, så varför inte ta och byta ut Juligen mot den på spellistan när det är dags för glöggmingel denna december? Alstret från Just D kommer ju säkerligen inte undgå någon ändå.
Publicerat av Fredde 
Det händer inte lika ofta nu som förr, men då och då när jag surfar runt på internet kan jag hitta något märkligt, roligt och obskyrt som ingen, eller bara ett fåtal personer, verkar känna till. Något som inte blivit en populär mem eller delats av miljoner personer på sociala medier, vilket förvisso kan vara förståeligt med tanke på hur oerhört mycket material det finns på nätet, som ständigt tävlar om människors uppmärksamhet. Förr brukade jag oftast bara ta del av dessa obskyra märkligheter, skratta åt dem för stunden, eventuellt bokmärka dem och sedan gå vidare i surfandet. Men på senare tid har jag blivit mer intresserad av att försöka dokumentera och bevara udda internet-fenomen om jag tror att risken är stor att de kommer försvinna efter några år. Jag har själv erfarenhet av att dra mig till minnes någon rolig bild, videoklipp eller text jag tagit del av för några år sedan, men som jag nu inte längre kan hitta trots enträget sökande. Och jag får känslan av att sådant kan komma bli mer vanligt i framtiden, i och med hur stor del av internet-media som nuförtiden består av sociala medier och andra typer av webbplattformar, där texter och bilder när som helst kan försvinna av olika anledningar. Det är jämförelsevis svårare att hitta något gammalt roligt eller intressant man sett på Facebook, Discord eller till och med YouTube, än om det var på en gammaldags hemsida (speciellt eftersom det senare ofta går att hitta via den fantastiska tjänsten Internet Archive). Speciellt om det som sagt är något obskyrt, som inte uppmärksammats av internet i stort. 
Den ursprungliga idén till det första spelet i den älskade Monkey Island-serien kom från spelskaparen Ron Gilbert (även om han givetvis inte skapade spelet helt på egen hand). Gilbert var med i utvecklingen av de två första spelen i serien, men därefter lämnade han företaget LucasArts som ägde spelserien, och de efterföljande Monkey Island-spelen skapades utan hans medverkan (förutom att han medverkade i det tidiga planeringsstadiet till det femte spelet). Gilbert har sagt att även om han gillade de senare spelen så tar de handlingen i en riktning som den inte skulle tagit om han själv fortsatt göra Monkey Island-spel. Vilket givetvis har lett till mycket spekulation bland spelnördar om huruvida Gilbert hade planer på ytterligare spel i serien, och vad dessa planer i så fall skulle vara. Det var dock få som trodde att Gilbert skulle återvända till Monkey Island, ända fram till i år, då det plötsligt dök upp en trailer för Return to Monkey Island. Och vilket namn visas med stora bokstäver i trailern? Just det: 
Den klassiska svenska filmserien om Jönssonligan är främst känd för att vara just en serie med filmer, men faktum är att det under 90-talet och tidigt 2000-tal gjordes försök att expandera den till andra medier än filmer. Kanske hade det att göra med att filmserien i sig börjat tappa fart efter att den väldigt centrala skådespelaren Gösta Ekman lämnat den, så att ägarna försökte få nytt liv i den genom att testa nya grepp (det var också under denna tid som de första ”Lilla Jönssonligan”-filmerna kom), eller så var det bara en slump att det hände just då. Det är intressant att sådana försök bara verkar ha gjorts under denna specifika tidsperiod, och ännu mer intressant att samtliga icke-film-produkter som kom av det har sitt ursprung hos en specifik person: serietecknaren 
Efter en inledande film, som främst består av serierutor, börjar äventyrsspelet Beneath A Steel Sky med att huvudpersonen, Robert Foster, gömmer sig inne i en fabrik i den dystopiska staden Union City. En skjutglad vakt bevakar utgången till fabriken, så spelets första pussel är att hitta en annan väg ut. Som tur är finns det en dörr med skylt som säger att det är en nödutgång vid brand (och en notis om att man måste fylla i en blankett innan man får använda den), som man kan bryta upp med en behändig kofot. När Foster går ut genom dörren upptäcker han dock att den leder ut på en liten plattform över en enorm avgrund, på toppen av en skyskrapa längst upp i staden. Han tänker snabbt och hänger fast på dörrens utsida när vakten kommer efter honom, så att denne tror att han fallit ner i avgrunden. Detta första pussel är en ganska briljant introduktion, eftersom det visar hur man som spelare interagerar med spelet, men också eftersom det visar vilken ton spelet har. Du är fast i en dystopisk framtidsstad, med höga skyskrapor, mordiska poliser, bisarr byråkrati kring enkla saker, och brandutgångar som leder till ännu större faror än man redan var i. 
Trots att det utspelar sig i framtiden, med avancerad teknologi, rymdskepp och utomjordingar, kan Warhammer 40,000 sägas vara nästan lika mycket fantasy som science fiction (i och för sig brukar gränsdragningarna mellan dessa två genrer ofta vara tämligen luddiga). Den främsta anledningen till detta är att spelet ursprungligen verkade vara tänkt att vara en science fiction-variant av Games Workshops andra stora miniatyrkrigsspel, det som helt enkelt heter Warhammer (även om det ofta kallas ”Warhammer Fantasy”), ett spel som utspelar sig i en klassisk fantasyvärld med riddare, drakar, alver, dvärgar, och orcer. I de tidigaste utgåvorna av Warhammer 40,000 var detta mer uppenbart, då så gott som allt i fantasy-spelet hade en motsvarighet i rymd-versionen, men detta har tonats ner med åren, och Warhammer 40,000-universumet har fått många intressanta egenskaper som skiljer det från sin föregångare. Det finns dock ändå en hel del spår kvar av ursprunget, främst i form av att det finns rymd-motsvarigheter för alver, dvärgar, och naturligtvis orcer (och det faktum att även de mest teknologiskt avancerade arméerna har en tendens att ge sig in i närstrid med svärd, yxor, spjut och klubbor). 
Jag vill inte rekommendera några specifika avsnitt att lyssna på, jag tycker det är bäst att börja med 
De gamla Jönssonligan-filmerna är omtyckta av många människor i vårt avlånga land, men det finns också en del filmkännare som när de talar om filmerna brukar använda sådana nedsättande termer som ”buskis” och ”pilsnerfilm” om humorn i dem. Och även om jag har en stor portion nostalgi för filmerna då jag sett dem flera gånger i min barndom, kan jag när jag sett om dem mer nyligen förstå en del av kritiken. På det stora hela känns de flesta av filmerna ofta ganska medelmåttiga, om än med en hel del minnesvärda guldkorn här och där, speciellt de finurligt utformade kupperna där till synes orelaterade föremål alla har sitt användningsområde (även om det även här ibland blir en smula långsökt). Många gånger hålls filmernas kvalitet nästan enbart uppe av Gösta Ekmans skådespelarinsats som Jönssonligans genialiske ledare, Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson. Ekman var, som ni säkert vet, en mycket duktig skådespelare, både i seriösa roller och i komedi, och han lyckas ge Sickan en intensiv manisk energi, så att man lätt kan se att karaktären balanserar på gränsen mellan geni och galenskap.
Markera som oläst 