Jag har tidigare i denna genomgång av X-COM-spelens historia lagt fram åsikten att det i princip inte är något fel med ett X-COM-spel som lämnar de turordningsbaserade striderna därhän och ersätter dem med någon annan typ av spelmekanism för att skildra kampen mellan dina soldater och utomjordingarna, åtminstone så länge dessa strider fortfarande hålls samman av den övergripande delen där du bygger baser, forskar om utomjordingarnas teknologi och bakgrund, balanserar X-COM-organisationens ekonomi och resurser, och försöker hindra fiendens framfart så mycket det går. Det är den övergripande makronivån som jag tycker är det som gör X-COM till X-COM, det som skiljer spelserien från andra snarlika strategispel. Med denna åsikt var jag därför inte i teorin någon motståndare till X-COM: Interceptor, i vilket de strategiska striderna på marken ersätts med realtidsstrider i rymden, i vilka spelaren sitter i cockpiten på ett X-COM-rymdskepp (titelns ”Interceptor”) och tillsammans med andra piloter kämpar mot utomjordingarnas flygande tefat. När jag först hörde talas om spelet och inte visste mer om det än dess namn hade jag hoppats på att det skulle gå ut på att flyga X-COM-flygplan över jordens yta, såsom interceptors användes i det första spelet, men det var ingen större besvikelse när jag fick veta att spelet i stället utspelade sig i rymden. Det finns dock en hel del problem med spelet som gör att även om jag som sagt inte är emot dess koncept så kan jag inte säga att det är något speciellt bra X-COM-spel. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: X-COM: Interceptor”
Findemokraterna: Tyngre än de verkar?
Såhär efter valets allmänna politiska yra och med de nuvarande politiska förväxlingarna blev jag inspirerad att på YouTube söka upp en sekvens ur Galenskaparna och After Shaves gamla politiska satirfilm Monopol. I filmen bestämmer sig den slemmige mediemogulen Sune Finåker (spelad av Peter Rangmar) för att starta ett politiskt parti, ”Findemokraterna”, och ta över makten i Sverige. När jag tittade på klippet kom jag till en insikt, men innan jag berättar om den är det väl bäst om jag låter er se det jag tittade på, nämligen en intervju med Finåker som utmynnar i ett spektakulärt glättigt sångnummer:
Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Dricks”
Denna gång handlar det om en översättningsmiss som får mig att undra om översättare på vissa sätt har det lättare när de översätter humor än när de tar sig an verk med en mer seriös ton (även om Märkliga-översättnings-teatern nog med all önskvärd tydlighet också visat att humoröversättning har en hel del fallgropar). Vad jag menar är att om en översättare råkar göra en miss i ett humoristiskt medium så kan det ibland slinka förbi lättare då läsaren/tittaren tror att det rör sig om ett skämt, medan en miss i ett mer allvarligt sammanhang sticker ut mer. Faktum är att jag tittat på filmen Men In Black ett flertal gånger innan jag insåg att nedanstående miss i textningen faktiskt var en miss, och inte bara en översättning av ett skämt. Fortsätt läsa ”Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Dricks””
När Ernie blev neggad
Ett intressant fenomen med humor är när någonting som ursprungligen avses vara ett skämt senare faktiskt börjar existera i verkligheten, en variant på när sanning överträffar dikten. Ett av mina favoritexempel på detta är Monty Python-sketchen ”The Mouse Problem”, som ursprungligen var avsedd att vara en parodi på hur homosexuella skildrades i massmedia på 60-talet, specifikt i dokumentärer som framställde läggningen som något sjukt, perverst och farligt. I sketchen byts homosexuella ut mot ”män som vill vara möss”, som klär ut sig och uppför sig som möss i hemlighet. Avsikten från Python-gängets sida var troligen att ge en surrealistisk spinn på det hela, tanken att folk skulle klä ut sig till möss som ett livsstilsval var när sketchen skrevs och sändes totalt otänkbart och bisarrt, ett typiskt exempel på Pythons ofta surrealistiska humor. Men faktum är ju att många år senare växte den falang av nörderi fram som kallas furry, som handlar om intresset för antropomorfa djur av olika slag. Detta innebär allt som oftast ett rent kulturellt intresse, precis som spelnördar intresserar sig för spel och superhjältenördar intresserar sig för superhjälteserier, och så vidare, men furry-rörelsen har ofta fått speciell uppmärksamhet riktad mot de av dess medlemmar som tar intresset lite djupare och gör det till en livsstil, ibland med sexuella dimensioner. Är man medveten om detta när man tittar på ovan nämnda Python-sketch får den en annan mening, som skaparna högst troligt inte avsåg när de skrev den. Ett annat exempel på detta fenomen som jag nyligen insåg är när Bud Graces dagstidningsserie Ernie (numera kallad ”The Piranha Club” i hemlandet USA) verkade kommentera den senare framväxta Pickup Artist-rörelsen. Fortsätt läsa ”När Ernie blev neggad”
Svensk 1900-talshumor – En rolig historia!
Glädjefrids minivarietésällskap återvänder till Lund Comedy Festival i sommar med den pinfärska föreställningen ”Svensk 1900-talshumor – En rolig historia!”.
Det är tredje gången gillt för Glädjefrids minivarietésällskap som efter att ha roat festivalpubliken med i tur och ordning Falstaff, fakir och Tom Lehrer nu tar sig an ett nytt kulturarv. Denna gång bjuder man på en exposé över svensk 1900-talshumor. Med ett nummer per decennium görs en tidsresa genom ett sekel av revy och kabaré, film, skivor, radio och TV. Det blir klassiskt och bortglömt, tidstypiskt och tidlöst, tal och sång – allt i Glädjefrids alldeles egen tappning.
Biljetterna kostar 50.- styck och kan inhandlas på festivalens hemsida. Observera att man även måste ha ett humorband.
Publicerat av Jönsson
Nördfavorit – Elaine Marley
I spelet The Secret of Monkey Island, det första i den famösa serien med klassiska humor-äventyrsspel, håller huvudpersonen Guybrush Threepwood som bäst på med att försöka bli pirat när han stöter på guvernören på Mêlée Island, en kvinna vid namn Elaine Marley. De båda blir en smula förälskade i varandra, men kort därefter blir Elaine kidnappad av spökpiraten LeChuck som är besatt av att gifta sig med henne. Elaine var alltså i det första spelet i serien en ganska typisk kvinnlig spelfigur, kidnappad av ärkeskurken och i behov av räddning av hjälten, men hade åtminstone en del skinn på näsan och en viss auktoritet då hon var guvernör över en ö fullsmockad med råbarkade sjörövare och annat löst folk, och i slutändan visade det sig att hon egentligen inte behövde Guybrushs hjälp för att kunna fly från LeChuck, något som hon i senare spel också ytterst sällan behövt. Det var dock i uppföljaren till det första spelet som Elaine började bli riktigt intressant. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Elaine Marley”
Nördfavorit – Tyko Jonsson
En av många trevliga saker med julen är de många trevliga TV-programmen, och ett av de trevligaste av dessa program är Per Åhlins och Tage Danielssons tecknade film Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Och det bästa med Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är Karl-Bertils stränge fader, varuhusdirektören Tyko Jonsson, vars röst görs av Toivo Pawlo.
Det är ju Karl-Bertil som är sagans huvudperson, men ärligt talat har han inte så många intressanta repliker, mest en massa godhjärtade uttalanden om att ta från de rika och ge till de fattiga och sådant hippietrams. Utöver Tage Danielssons berättarröst är det den hetlevrade kapitalistgubben Tyko som levererar de flesta av de allra roligaste och mest minnesvärda replikerna i filmen, och därför har han sakta men säkert blivit åtminstone en nördfavorit för mig. Jag menar, vem kan tycka illa om en man som säger saker som:
”Vad sa du att du gjorde sa du?”
”Åh den stackars mannen, han ser nog också på TV!”
”Jag har närt en kommunist vid min barm!”
”Ska du lukta på glöggen, pojke?”
”Sa och sa… det var ju min tallrik!”
…och naturligtvis orden som får bli Markera som Olästs julhälsning för i år:
”En synnerligen God jul tillönskar jag dig, min välartade son!”
Kirk och berget
Att skämta om Star Trek-skådespelaren William Shatner är en typ av nördhumor som vid det här laget borde vara ganska uttjatad, men då och då dyker det fortfarande upp nya fyndiga roligheter baserat på skådisen som för evigt kommer vara ihågkommen för sin roll som Kapten Kirk. Saken är ju den att det finns så mycket roligt Shatner-material att utgå från. Inte bara skojiga repliker och scener från Star Trek, utan även saker som Shatners musikkarriär (han har släppt fem skivor, även om den första, ”The Transformed Man”, troligtvis är den mest (ö)kända), hans medverkan i diverse reklamfilmer, hans TV-karriär efter Star Trek, och diverse annat smått och gott.
Här har vi ett klassiskt exempel på Shatner-humor från inte så väldigt länge sedan. Den utgår från en filmsnutt som gjordes i samband med den Shatner-regisserade femte Star Trek-långfilmen, Star Trek V: The Final Frontier, i vilken Shatner försöker förklara en scen i filmens början, då Kirk håller på med bergsklättring:
Denna smått bisarra machofilosofiska harrang kan säkert skämtas med på många sätt, men bandet Fall On Your Sword gjorde det kanske bäst i form av en sång, med titeln Shatner Of The Mount:
Snart är det dags för kyrkoval!
Och det är många mer eller mindre bekanta partier som ställer upp, många som har varit med förut. För några år sedan gjorde humorgruppen Killinggänget en ganska klockren parodi på det bisarra i att ett visst främlingsfientligt parti verkade visa intresse för att engagera sig i kyrkliga frågor. Bilden nedan kommer ursprungligen från Killinggängets numera nedlagda hemsida Spermarharen, och är nog en av mina favoriter från den (som tur är finns den arkiverad för den nyfikne). Och partiet som skojas med ställer upp i år igen, så skämtet är, tyvärr, fortfarande lika aktuellt.
Går det att försvara The Star Wars Holiday Special?
För de läsare som inte vet vad rubriken syftar på kan jag berätta att The Star Wars Holiday Special var ett cirka en och en halv timme långt TV-program som sändes i november 1978 (vilket kan tyckas konstigt med tanke på att det åtminstone verkar ha tänkts vara ett julprogram), alltså ungefär ett år efter att den första Star Wars-filmen gått upp på biograferna. Programmet lär också ha sänts åtminstone en gång i Sverige under namnet Stjärnornas Krig och Fred (kanske ett fall för Märkliga-översättnings-teatern?). I programmet medverkar ett flertal av huvudrollsinnehavarna från filmen, och programmets handling utspelar sig på Chewbaccas hemplanet Kashyyyk, där den hårige wookieens lika håriga släktingar oroligt väntar på att han ska komma hem och fira den jul-liknande högtidsdagen Life Day. Programmet har genom åren blivit minst sagt ökänt bland Star Wars-nördar, och även fast det aldrig officiellt gets ut som hemvideo finns det ett antal suddiga inspelningar av det som cirkulerat runt bland nördarna. Nu för tiden finns det naturligtvis att ladda ner både här och där på internet, så trots att samtliga medverkande i programmet troligtvis vill att det glöms bort kan det ständigt få nya tittare som förfasar sig över det. Ingående kritik och sågningar av The Star Wars Holiday Special finns det massor av, vid det här laget är det lite som att skjuta fisk i en tunna. Därför fick jag för mig att jag, när jag nu denna jul till slut sett detta omtalade program, skulle försöka ge mig på någon typ av försvar av det bara för att chockera andra Star Wars-nördar. Men efter att ha tänkt efter lite har jag kommit fram till att det inte går att försvara programmet oavsett vilken infallsvinkel man försöker. Fortsätt läsa ”Går det att försvara The Star Wars Holiday Special?”