I ett inlägg här på bloggen som jag skrev för många jular sedan tog jag bland annat upp den famösa och uttjatade sången Juligen av Just D. Jag lovar även denna gång att inte nämna det ironiska i att en sång om julplågor själv lyckats bli en julplåga (okej, fast nu gjorde jag det). Istället tänkte jag fokusera på en av de andra julsånger som samplas i Juligen, specifikt den varifrån Just D har tagit en kvinnlig röst sjungandes ”nu är det jul igen”. Rösten tillhör nämligen ingen mindre än Alice Babs, och det är inte bara någon enkel inspelning av den gamla låten om att julen varar än till påska. Låten i fråga heter The Big Juleblues, och är en humoristisk jazzig genomgång av ett antal gamla julsånger, inte bara med Babs, utan även med Povel Ramel och den fantastiska djupa rösten tillhörande Martin Ljung:
Det finns mycket att roas åt i denna låt, inklusive när den skojar om att lyssnaren måste vända sida på skivan för att fortsätta lyssna på den, ett skämt som kanske inte är lika begripligt när man hör den i digital form. På sätt och vis kan den och Juligen sägas tillhöra samma genre, humoristiska jullåtar som lättsamt skojar med gamla traditioner. The Big Juleblues har dock den fördelen att den inte blivit spelad till överdrift år efter år, så varför inte ta och byta ut Juligen mot den på spellistan när det är dags för glöggmingel denna december? Alstret från Just D kommer ju säkerligen inte undgå någon ändå.
Publicerat av Fredde 
Det finns många historiska anekdoter som egentligen inte är så spektakulära som de framställs. Många historiker som efterforskar dem upptäcker att de saknar belägg, är överdrivna, eller rentav påhittade i efterhand, ofta av någon med en politisk agenda, eller bara på samma sätt som rykten överlag förändras när de berättas från mun till mun. En historisk händelse som jag dock tycker aldrig har förlorat sin magi, som fortfarande framstår som unik och fascinerande, trots att vissa detaljer i den kanske överdrivits genom åren sedan den hände, är ”
I år finns det en julsång som jag tycker har lite extra relevans, nämligen Tomtegubben som hade snuva (även känd som ”En liten tomtegubbe satt en gång”), skriven av Felix Körling år 1915. Likt flera andra sånger vi associerar med julen kanske den rent tekniskt inte kan klassas som en julsång, då den ju inte handlar om julfirande, och tomtegubben i texten syftar på det gamla svenska mytologiska väsendet ”tomte”, även känt som ”hustomte”, snarare än jultomten. Det har dock inte hindrat den från att förekomma på otaliga julskivor genom åren. 
Denna skojiga lilla sång, en parodi på den klassiska julsången ”Jingle bells”, på svenska känd som ”Bjällerklang” (och ursprungligen med titeln ”One horse open sleigh”) är en bit nördhumor som troligtvis är känd bland många icke-nördar också. Texten finns i många olika varianter, till exempel ”The Joker stole the Batmobile, and the Penguin got away”, vilket har att göra med det intressanta faktum att ingen vet vem som är dess ursprungliga skapare. Det är lätt hänt att man tror att det var någon på DC Comics som hittade på sången då den ju handlar om en av deras mest kända superhjältar (och den har naturligtvis förekommit i en och annan gång i exempelvis tecknade filmer och dylikt med Batman). Men vad jag har kunnat se på internet är så inte fallet, utan 
Julhälsningen detta år handlar kanske inte direkt om julen, men dock om en sak som de flesta av oss associerar med julen: Snö. Detta är något som förekommer runt om i världen, även i Kina. I den klassiska kinesiska romanen Färden till västern, skriven av Wu Cheng’en, stöter huvudpersonerna, buddhistmunken Xuanzang (även känd som Tripitaka) och hans följeslagare (av vilka den främste är den sluge apan Sun Wukong, känd under väldigt många andra namn), vid ett tillfälle på en demon som försöker lura dem genom att låta det snöa väldigt intensivt. Romanen innehåller ett flertal dikter av olika längd som beskriver saker i den, och snön beskrivs på följande sätt (i översättning av Göran Malmqvist):
Markera som oläst 