Vem spelar skurken? – The Trickster

TricksterserieDet var ett tag sedan sist, så jag tror att det är dags för lite uppfriskning. Detta är en artikelserie som belyser fiktiva skurkar och hur de behandlats utanför sitt originalmedium. Än så länge har serien bara handlat som superskurkar från förlaget DC Comics och även om vi inte vet vad framtiden har att utbringa så skall i varje fall dagens artikel inte bryta den trenden.

Dagens artikel är dock lite speciell och detta beror på att föremålet för dagens artikel – The Trickster – är lite speciell. Fortsätt läsa ”Vem spelar skurken? – The Trickster”

Vem spelar skurken? – Mirror Master

mirrormasterryansookIdag besöker vi tvillingstäderna Central/Keystone City och deras infödde superhjälte The Flash. När vi ändå är där kan vi dessutom passa på att ta en titt på en utav Blixtens äldsta fiender; Mirror Master, som introducerades redan 1959.

Inledningsvis bör påpekas att det i serietidningarnas värld har funnits mer än en person som kallat sig Mirror Master. Den förste hette Sam Scudder och dog förvånansvärt hjältemodigt i maxiserien Crisis on Infinite Earths på 80-talet. Han ersattes utav en skotte vid namn Evan McCulloch som behöll titeln fram till 2011, då DC Comics startade om sina serier från början och Scudder återfick både livet och titeln. På svenska har han kallats för Spegelmästaren.

Fortsätt läsa ”Vem spelar skurken? – Mirror Master”

Vem spelar skurken? – Sinestro

Efter att ha spenderat ganska mycket tid i Gotham City och Metropolis skall vi idag besöka en skurk vars slagfält inte bara är jorden eller ens rymdsektor 2814 utan faktiskt hela jäkla universum. Vi talar om Sinestro – ärkefiende till Green Lantern.

Sinestro tecknad av Alex Ross

Först och främst bör det påpekas att Sinestro först dök upp i serietidningarnas värld år 1961, då som nemesis till Hal Jordan, den andre jordbon som kallat sig Green Lantern. Detta var vid en tid då serietidningsförfattare gärna hittade på skurkar vars namn var en ganska enkel beskrivning av vad de var och sedan klämde in ett ”O” på slutet (vi skall nog tacka gudarna för att han inte döptes om till ”Lömsko” på svenska). Andra exempel är den metalliska skurken Metallo och den intergalaktiska sjöstjärnan Starro. Där Green Lantern var en intergalaktisk polis vars gröna kraftring gav honom kraften att skapa vad han än ville med hjälp av sin fantasi och sin viljestyrka kunde Sinestro med sin gula ring göra detsamma med hjälp av sin förmåga att ingjuta rädsla. Sinestro hade en gång varit en mycket framstående Green Lantern fram till att Hal Jordan avslöjade för resten av poliskåren att Sinestros syn på lag och ordning var en totalitär fascistisk regering med sig själv i spetsen och efter avslöjandet blev han avsatt och förvisad till en annan dimension. Väl där skaffade han sig en ny ring och återvände för att utkräva hämnd. Det hjälpte heller inte att en Green Lantern-rings enda svaghet var just färgen gul eftersom det engelska ordet ”yellow” också är ett slangord för feghet.

Utseendemässigt var Sinestro lite intressant för sin tid. Tecknaren Gil Kane baserade nämligen honom på den brittiska skådespelaren David Niven, något som fungerade förvånansvärt bra. Mustaschen och det höga hårfästet kombinerat med hans smala fysik gjorde det ganska lätt för en läsare att föreställa sig hur hans röst skulle låta och med sin lila hud och sitt oproportionerliga huvud såg han både mänsklig och omänsklig ut på samma gång. Kort sagt, en bra kombination som gjorde att Sinestro snabbt blev Green Lanterns mest återkommande fiende och snart som sagt även hans ärkenemesis. På grund av det har Sinestro fått följa med varje gång Green Lantern tagit steget från den tryckta sidan upp på vita duken eller på TV-skärmen.

Fortsätt läsa ”Vem spelar skurken? – Sinestro”

Vem spelar skurken? – Cheetah

cheetahAlexRossTanken när jag började den här artikelserien var att jag skulle ta chansen och belysa lite mer obskyra skurkar. Därför har exempelvis Jokern och Lex Luthor fått vänta till förmån för andra. Men eftersom jag också har fuskat en smula med Two-Face och Bane, två av de för tillfället mest aktuella skurkarna från DC Comics sida så nu är det dags att vi tar oss en titt på en skurk som aldrig tagit steget till ”live action”. Hon har haft flera olika alter egon så här i inledningen kallar vi henne bara för The Cheetah.

En av de primära anledningarna till att Cheetah aldrig fått chansen att synas på vita duken är att hennes ärkefiende inte heller fått det. Cheetah är nämligen en av Wonder Womans äldsta fiender. Det har funnits en hel drös skurkar i DC:s kontinuitet som antagit namnet Cheetah men vi kommer bara att beröra två av dem eftersom dessa två är de mest kända och de enda som fått sig en karriär utanför sitt medium. Den första, som debuterade 1943 var Priscilla Rich, en societetskvinna som led av personlighetsklyvning och begick brott om kvällarna utklädd till en gepard. Hon hade inga egentliga superkrafter och ingen vidare gimmick förutom sin dräkt utan var mer eller mindre Catwoman utan mästertjuvsgimmicken. Detta till trots överlevde hon väldigt länge i serietidningarnas värld men fick inte medverka i TV-serien Wonder Woman med Lynda Carter i huvudrollen från 1975.  Nästa version vi kommer att tala om var arkeologen Barbara Ann Minerva. Hon antog namnet efter att ha deltagit i en magisk ceremoni för att få övermänskliga krafter. Ceremonin gick snett och hon fick förmågan att förvandla sig till en slags ”var-gepard” (vad hade du kallat det?) men efter förvandlingen blev hon djurisk och blodtörstig och förlorade sakta sin mänsklighet. För några år sedan gick hon till och med så långt att hon hade ihjäl sin föregångare för att ensam få bära titeln. I samma vända gavs hon även ännu en (passande) superkraft, nämligen superhastighet. Okej, bakgrundshistorierna avklarade – låt oss dra igång det vi kom hit för.

Fortsätt läsa ”Vem spelar skurken? – Cheetah”

Vem spelar skurken? – Doomsday

Låt oss lämna Gotham City för ett tag och istället besöka Metropolis – Supermans hemstad. doomsdayDanJurgens När Batman låg hemma i sin grotta och försökte repa sig från sin brutna rygg (se; Bane) hade Superman också tagit sig ett år fritt från brottsbekämpning. Batmans svåra skada till trots var Supermans ursäkt en smula bättre. Han var nämligen död.

Jag kanske skall förklara det där lite bättre. I början av nittiotalet ansåg DC Comics att deras två mest populära karaktärer behövde ta en liten paus. Den vanligaste förklaringen är att eftersom både Stålmannen och Läderlappen medverkade i så många olika månatliga tidningar blev det svårt att komma på nya berättelser och DC:s författare ville prova nya saker. Eftersom man inte kan ha ihjäl Batman (det går inte, tro mig) fick han nöja sig med en ryggskada medan Superman drog det kortare strået. Frågan blev då hur man skulle ha ihjäl mannen av stål när halva hans grej är att han är osårbar, så precis som med Batman skapades en ondskefull motpol som skulle göra jobbet åt dem. I Supermans fall var det Doomsday – ett monster skapat genom forcerad evolution av en galen vetenskapsman någonstans ute i rymden. Ett nyfött barn sattes ut helt ensamt på en planet fylld med livsfarliga rovdjur och blev föga förvånande dödat. Dess DNA samlades upp och klonades och processen upprepades om och om igen tills att barnets DNA utvecklats och vuxit sig starkt nog för att barnet skulle kunna undvika faran och överleva. Låt oss låta bli att fråga oss huruvida det verkligen är så DNA fungerar för svaret blir nog på tok för tråkigt. Resultatet av detta hemska experiment blev varelsen Doomsday. Mentalt var Doomsday nästan helt blank. Allt han visste var att överleva och att döda allt som kom i hans närhet. Således dödade han sin skapare och flydde och efter många om och men landade han på jorden där han bankade skiten ur hela Justice League och tog sig till sist an Superman på Metropolis gator. Striden varade väldigt länge och tillslut lyckades Superman faktiskt besegra Doomsday men det kostade honom hans liv. Fortsätt läsa ”Vem spelar skurken? – Doomsday”

For the Man Who Has Everything – En recension

Den tecknade TV-serien Justice League Unlimited var en av de bästa animerade versionerna av DC:s superhjälteuniversum, och refererade ständigt till obskyra karaktärer och händelser från serierna den var baserad på. Därför blev jag väldigt intresserad när jag upptäckte att ett av avsnitten var en adaption av Alan Moores och Dave Gibbons klassiska Stålmannen-serie For The Man Who Has Everything. Jag vill varna för att resten av detta inlägg innehåller en hel del spoilers av handlingen för just den serien och avsnittet som är baserat på den, så om ni inte redan läst den rekommenderar jag att ni gör det innan ni läser vidare här. Serien finns att tillgå i exempelvis samlingsvolymen DC Universe: The Stories of Alan Moore (utgiven på svenska som DC:s Universum: Klassiska Serier av Alan Moore), avsnittet kan ni hitta i Justice League Unlimited-DVD-boxen eller med en sökning på till exempel Google Videos. Fortsätt läsa ”For the Man Who Has Everything – En recension”