Freddes länkar: Slap Kirk

KirkslapHär är ett enkelt nöje som jag dock ändå tycker kan bli ganska hypnotiskt i sin enkelhet: Ett ”spel” i form av ett filmklipp från Star Trek: The Original Series där Kapten James Tiberius Kirk daskar till sig själv med handflatan. Genom att föra muspekaren fram och tillbaka kan du få honom att puckla på sig själv om och om igen så länge du vill. Det mest underhållande med Slap Kirk är nog att slagen ackompanjeras av dramatisk Star Trek-musik, och ett flertal olika slumpmässiga repliker från Kirk (min personliga favorit är nog ”here’s my hand”). Som en bonus finns också en variant där man istället styr Kirk när han slår till sin polare Spock, med passande Spock-repliker naturligtvis.

Behändigt nog finns också en räknare i hörnet som håller koll på hur många slag du har påtvingat den modige rymdkaptenen, och en mätare på ditt rekord i ”slaps per second”. Mitt rekord verkar vara 11 daskningar i sekunden, kan ni slå det?

Kirk och berget

Att skämta om Star Trek-skådespelaren William Shatner är en typ av nördhumor som vid det här laget borde vara ganska uttjatad, men då och då dyker det fortfarande upp nya fyndiga roligheter baserat på skådisen som för evigt kommer vara ihågkommen för sin roll som Kapten Kirk. Saken är ju den att det finns så mycket roligt Shatner-material att utgå från. Inte bara skojiga repliker och scener från Star Trek, utan även saker som Shatners musikkarriär (han har släppt fem skivor, även om den första, ”The Transformed Man”, troligtvis är den mest (ö)kända), hans medverkan i diverse reklamfilmer, hans TV-karriär efter Star Trek, och diverse annat smått och gott.

Här har vi ett klassiskt exempel på Shatner-humor från inte så väldigt länge sedan. Den utgår från en filmsnutt som gjordes i samband med den Shatner-regisserade femte Star Trek-långfilmen, Star Trek V: The Final Frontier, i vilken Shatner försöker förklara en scen i filmens början, då Kirk håller på med bergsklättring:

Denna smått bisarra machofilosofiska harrang kan säkert skämtas med på många sätt, men bandet Fall On Your Sword gjorde det kanske bäst i form av en sång, med titeln Shatner Of The Mount:

Publicerat av Fredde 

Kirk + Spock = Sant?

Spock står lite nära Kirk, ett uppenbart tecken på att de ligger med varandra!Att spekulera över två fiktiva karaktärers kärleksförhållande, när detta eventuella förhållande inte förekommer på något uppenbart sätt i fiktionen i fråga, är vid det här laget ett lång och stolt tradition med oräkneliga exempel, ofta sammanfattad under termen ”slash fiction”, eller bara ”slash”. Typiskt inom detta är att de två fiktiva karaktärerna man spekulerar över båda är män, i fiktionen framställda som mer eller mindre heterosexuella, men som av slash-författarna (som traditionellt sett i huvudsak brukar vara heterosexuella kvinnor) i stället framställs ha ett homosexuellt förhållande med varandra. Man behöver nog inte tänka särskilt mycket för att fatta varför detta skulle kunna vara en tilltalande hobby för heterosexuella kvinnor som finner de fiktiva karaktärerna i fråga vara attraktiva. Det är dock inte helt lätt att definiera var denna typ av hobby tog sin början. Privata fantasier åt det hållet kan nog ha funnits lika länge som det funnits fiktion, men många menar att den moderna slash-rörelsen, likt så många andra nördiga saker, har sitt ursprung i Star Trek. Då är det ursprungliga slash-paret inga mindre än James Tiberius Kirk och hans polare Spock. Fortsätt läsa ”Kirk + Spock = Sant?”

Veckans nördfavorit – Khan Noonien Singh

Khan Noonien Singh, för det mesta enbart kallad Khan, är en av de populäraste och mest minnesvärda skurkarna i Star Trek, trots att han bara medverkat i ett avsnitt och en långfilm. Det faktum att avsnittet är ett av de bästa Star Trek-avsnitten och filmen en av de bästa Star Trek-filmerna har säkert någonting med det att göra, men Khan i sig är också en väldigt intressant karaktär, speciellt tack vare en utmärkt skådespelarinsats av Ricardo Montalban (en tidigare nördfavorit, den första, faktiskt).

Khan dök upp för första gången i ett avsnitt av originalserien kallat Space Seed, i vilket man får veta hans bakgrund. Han var en av ett antal genetiskt framavlade ”supermänniskor” som orsakade de förskräckliga rasbiologikrigen på jorden under 90-talet (det bör påpekas att TV-serien gjordes på 60-talet, när 90-talet fortfarande tydligen ansågs som en avlägsen framtid). Supermänniskorna besegrades till slut, men en grupp ledd av Khan flydde ut i rymden ombord på ett primitivt rymdskepp kallat Botany Bay (uppkallat efter en gammal fångkoloni i Australien) där de lade sig i dvala och återuppväcktes först en sisådär 300 år senare av en intet ont anande Kapten Kirk. Naturligtvis försöker Khan ta över USS Enterprise, och naturligtvis blir han till slut stoppad av Kirk och hans besättning och bannlyses till en tämligen svårbebodd men levnadsbar planet kallad Ceti Alpha V.

Space Seed är ett klassiskt Star Trek-avsnitt, mycket tack vare Montalbans skådespeleri. Han framställer Khan som en överlägsen människa, både fysiskt och psykiskt (Montalban hade själv en imponerande fysik, och fortsatte ha det även på äldre dar). Till en början är han inställsam mot Kirk och de andra och uppför sig ytterst sofistikerat och intelligent, även om man ständigt känner en viss hotfullhet från honom. Hans charmerande framtoning leder också till att en besättningsmedlem, historikern Marla McGivers, blir förälskad i honom och till slut följer honom på hans exil till Ceti Alpha V. Avsnittet handlar i stort sett om maktkampen mellan Kirk och Khan, två ambitiösa och intelligenta män. Kirk uttrycker också vid vissa tillfällen en viss respekt för Khan och påpekar att även om han var en tyrann på jorden så var han en rättvis tyrann (en åsikt som Spock för övrigt finner ytterst chockerande).

Nästa gång Khan dyker upp är i långfilmen Star Trek II: The Wrath of Khan. Här upptäcker Kirk att Ceti Alpha V på grund av en katastrof blivit om möjligt ännu mindre trevlig att bo på, men att Khan ändå har överlevt och nu blivit en bitter man vars enda mål i livet är att utmäta hämnd mot Kirk. Han kapar ett förbipasserande rymdskepp och stjäler ett vetenskapligt experiment som kan användas som ett fruktansvärt vapen, så Kirk måste bege sig iväg efter honom och stoppa honom.

På många sätt är Khan i långfilmen en betydligt mindre intressant karaktär än i TV-serien. I Space Seed var han en intelligent, kalkylerande och ambitiös man. I Star Trek II är han betydligt mer fokuserad på att hämnas på Kirk och verkar på sina ställen vara något mindre intelligent, trots hans ständiga citerande av klassiska litterära verk. Jag vill inte säga att Star Trek II är en dålig film, men trots titeln är det inte en film om Khan, utan om Kirk. Den handlar om hur Kirk hanterar att han börjar bli gammal, hur Kirk hanterar ett till synes olösligt scenario och hur Kirk hanterar förlusten av sin bästa vän. Khan är ett misstag som Kirk gjorde i sin ungdom när han bannlyste honom och sedan glömde bort honom som nu återvänder för att göra livet surt för honom, och det verkar som att detta är Khans enda mål i livet också. De andra medlemmarna av hans besättning försöker övertala honom att de ska ge sig av och börja ett nytt liv någon annanstans, men Khan vill bara sätta dit Kirk. Star Treks skapare, Gene Roddenberry, ansåg att filmversionen av Khan var en sämre karaktär och enbart hölls uppe av Montalbans skådespeleri, och det är inte helt omöjligt att hålla med honom. Men även när han är som sämst är Khan ändå en av de mest minnesvärda och underhållande ärkefienderna någon Star Trek-kapten någonsin haft, och trots sina få framträdanden är han en solklar nördfavorit.

Publicerat av Fredde 

Veckans nördfavorit – Kirk, Spock och McCoy

Jajemen, nu drar vi till med så många som tre nördfavoriter samtidigt! Jag är fullt medveten om att James Tiberius Kirk, Spock och Leonard H. ”Bones” McCoy alla är intressanta figurer som förtjänar att vara sina egna nördfavoriter var för sig, och vem vet, kanske kommer någon av oss att skriva om dem på det viset i framtiden? Men det är också viktigt att minnas hur de tre var tillsammans.

Kirk (spelad av William Shatner), Spock (spelad av Leonard Nimoy) och McCoy (spelad av DeForest Kelley) var de tre viktigaste karaktärerna i den ursprungliga Star Trek-TV-serien från 60-talet. Visst, andra medlemmar av USS Enterprises besättning, exempelvis Sulu, Uhura, Chekov eller Scotty var alla minnesvärda och hamnade då och då i strålkastarljuset, men det var Kirk, Spock och McCoy som allt som oftast var huvudpersonerna. Ett tecken på detta är det att enbart deras skådespelare som nämns i inledningstexterna till varje avsnitt (i första säsongen nämns dock bara Shatner och Nimoy på detta vis). Det var först i långfilmerna som de andra karaktärerna fick lite mer uppmärksamhet.

De tre hade helt olika personligheter som komplimenterade varandra utmärkt. Vetenskaps-officeren Spock var logisk, intelligent och känslolös (allt som oftast). Skeppsläkaren McCoy var impulsiv, känslosam och hade lätt till både ilska och skratt (allt som oftast). Och kapten Kirk var någonstans däremellan, tankfull och logisk när det behövdes, men lika mycket känslosam och passionerad när det behövdes (allt som… ja, ni fattar). För att använda Freudianska termer så var Spock super-ego, McCoy id och Kirk ego. Om en av dem försökte ta sig an ett problem på egen hand slutade det ofta olyckligt, men tillsammans var de så gott som ostoppbara. Spock kunde lista ut kluriga matematiska frågor och komma med vetenskapliga förklaringar och idéer, McCoy såg till att man kom ihåg sina känslor och empati, och Kirk använde sig av dessa båda kunskaper för att fatta det rätta beslutet.

Då de tre var TV-seriens huvudpersoner ledde det till att det allt som oftast var de som teleporterades ner till planeter och dylikt och begav sig ut på farliga uppdrag, vilket kan tyckas lite märkligt. Varför utsattes ständigt USS Enterprises tre viktigaste officerer för fara, borde de inte hålla sig på skeppet och beordra andra besättningsmedlemmar att göra det farliga arbetet? Som tur var hade de allt som oftast med sig någon säkerhetsofficer i röd uniform som kunde ta smällarna när de låg risigt till. I senare Star Trek-TV-serier gjordes det en del försök att minska på detta ständiga risktagande, exempelvis så var andreofficeren Riker ofta en smula irriterad och oroad när Picard envisades med att bege sig ut på farliga uppdrag i Star Trek: The Next Generation.

På tal om senare TV-serier så är det ingen av dem som använt sig av en lika sammansvetsad trio som originalserien, för det mesta tar senare kaptenen råd av alla möjliga besättningsmedlemmar. Detta är kanske något mer trovärdigt, men det innebär att det är svårare att få till samma roliga avslutningar på avsnitten som när Spock och McCoy fäller sarkasmer och förolämpningar mot varandra medan Kirk sitter och flinar åt dem. Trots dessa gräl är och förblir originaltrion troligen det allra bästa sällskapet man kan ha när man modigt reser dit ingen människa rest förut.

Publicerat av Fredde 

Rymdskepp vi minns: NCC-1701 USS Enterprise

Något de flesta science fiction-nördar (och nördar i allmänhet) gillar är rymdskepp av olika slag. Vare sig de är stora, små, snygga, fula, tungt beväpnade eller bara snällt utforskande eggar de fantasin och är ofta själva centralgestalten i en science fiction-berättelse, så även om man inte minns alla karaktärerna eller själva handlingen så har man ofta ett starkt minne av rymdskeppen de åkte omkring i. Därför tänkte jag ta en titt på ett flertal minnesvärda rymdskepp genom tiderna. Först ut är USS Enterprise. Fortsätt läsa ”Rymdskepp vi minns: NCC-1701 USS Enterprise”