Lufia II: En lyckad prequel

Det andra spelet är det första. Eller tvärtom.Det här inlägget innehåller spoilers för handlingen till SNES-spelet Lufia II: Rise of the Sinistrals. Detta inkluderar spelets slut, men att berätta vad som händer där är kanske egentligen inte en spoiler, beroende på hur man ser på det. Om man har spelat det föregående spelet i serien vet man ju faktiskt redan hur Lufia II slutar.

Från inledningen till Lufia I.Det första spelet, Lufia & the Fortress of Doom, är på det stora hela inte något särskilt anmärkningsvärt spel. Det är inte dåligt, men det finns inte många saker som får det att stå ut från mängden av konsol-RPG. Du har dina hjältar som reser runt i en tämligen typisk fantasyvärld med en smula steampunk inslängt, slåss med slumpmässigt uppdykande fiender i turordningsbaserade strider och räddar världen från storskurken. Eller ja, i det här fallet rör det sig om flera storskurkar, fyra för att vara exakt. Det är de gudalika Sinistrals som hotar världen när de återvänder efter att 100 år gått sedan de senast besegrades. Det intressanta med spelet är dess inledning, som visar vad som hände för 100 år sedan, och där du får styra de fyra legendariska hjältarna precis när de är på väg in i Sinistralernas fästning för att besegra dem för första gången. Hjältarna är Maxim (förfadern till huvudpersonen i spelet), hans käresta Selan, polaren Guy, och alven Artea. Men saker och ting går inte riktigt som hjältarna tänkt sig… Fortsätt läsa ”Lufia II: En lyckad prequel”

Synd och sorg öster om konsulernas stad

Back in black!Till skillnad från de tidigare albumen med Dennis Gustafssons seriefigur Viktor Kasparsson så kom släppet av det senaste, Syndaätaren, som en (förvisso glad) överraskning för mig. Jag fick inte veta att det överhuvudtaget var på gång förrän några dagar innan det fanns att inhandla, så jag kan denna gång inte beklaga mig över förseningar eller dylikt. Hur som helst har vi som vanligt att göra med en väldigt vältecknad serie (jag måste speciellt säga att jag gillar Gustafssons förmåga att rita karaktärer med distinkt olika och intressanta utseenden, och hans skildrande av de olika årstiderna), i vilken huvudpersonen tar sig an skräckinjagande övernaturliga fenomen i mellankrigstidens Skåne, även om fokus denna gång inte ligger på Helsingborg, majoriteten av handlingen utspelar sig i stället i en liten församling, Äsphult, i den östra delen av vårt sydligaste landskap. Fortsätt läsa ”Synd och sorg öster om konsulernas stad”

Den förste Belmont

Några av familjen Belmonts mest kända medlemmar.Konamis spelserie Castlevania är i första hand känd för att ha ett flertal välgjorda spel i sig, actionfyllda plattformsspel som erbjuder svåra spelutmaningar och/eller stora spelvärldar att utforska i stil med Metroid. Ett Castlevania-spels kvalitet brukar inte bedömas utifrån dess handling, men genom åren har det ändå vuxit fram en åtminstone någorlunda intressant historia som binder spelen samman. Denna historia berättar om familjen Belmont, som under århundraden har fört en kamp mot den ondskefulle vampyren Greve Dracula och hans underhuggare. Vart hundrade år återuppstår Dracula från de döda och vill ställa till med otyg, och varje gång plockar en medlem av familjen Belmont upp den magiska piskan kallad ”Vampire Killer” (av uppenbara skäl), tar sig in i Draculas slott och besegrar Greven. Genom åren har det gjorts en del variationer av denna historia, ibland återuppstår Dracula tidigare än beräknat, ibland är det inte Dracula som är huvudskurken, och ibland finns det ingen Belmont till hands utan någon annan får ta sig an deras uppgift. Men på det stora hela handlar ändå Castlevania-spelen i huvudsak om den långa kampen mellan Belmont och Dracula. Fortsätt läsa ”Den förste Belmont”

Hemsökelser och brunnsvatten i konsulernas stad

Äntligen hände det som jag hela tiden hoppats på när jag läst Dennis Gustafssons serier om den kepsbeprydde Viktor Kasparsson, som råkar ut för det enda övernaturliga äventyret efter det andra i 20-talets Hälsingborg med omnejd. För i det senaste Kasparsson-albumet, Spöket på Hotell Vega, utspelar sig en bit av handlingen vid Ramlösa Brunn, vilket är undertecknads hemtrakter. En av de saker som tilltalar mig med Gustafssons serier är de många bekanta Helsingborgsmiljöerna som jag själv strosat runt i, och därför blev jag extra glad när jag nu fick se Brunnshotellet och brunnen själv i serieformat. Fortsätt läsa ”Hemsökelser och brunnsvatten i konsulernas stad”

Den oviktiga Zelda-tidslinjen

I slutet av förra året kom en nyhet som säkert gladde mången nörd: Nintendo hade en gång för alla satt ner foten och publicerat den officiella kronologiska ordningen i vilken spelen i The Legend of Zelda-serien utspelar sig. Den officiella tidslinjen var en del av en bok med titeln Hyrule Historia, endast utgiven i Japan men naturligtvis snabbt översatt, som gavs ut i samband med spelseriens tjugofemårsjubileum. Därmed verkar det äntligen finnas en möjlighet till ett slut på alla de spekulationer och diskussioner som Zelda-nördar har ägnat sig åt angående i vilken ordning som spelen i deras favoritserie utspelar sig, spekulationer och diskussioner som är nästan lika gamla som spelserien i sig. Fortsätt läsa ”Den oviktiga Zelda-tidslinjen”

Kronologiskt eller kronologiskt?

För några dagar sedan såg jag på mitt lokala bibliotek en bok som var en samlings-volym av de ursprungliga Conan-novellerna, skrivna av Robert E. Howard. Hemma hos mig har jag själv några liknande samlingsvolymer med samma berättelser, men när jag tittade igenom innehållsförteckningen fann jag en viktig skillnad mellan de jag ägde och den som fanns på biblioteket. I mina böcker är historierna ordnade i den ordning som Howard ursprungligen skrev dem, på den tiden då de publicerades i pulp-magasin, men i boken på biblioteket är de ordnade i en ”kronologisk” ordning, tänkt att skildra Conans äventyr så som de inträffar för honom själv. Denna skillnad är, som sagt, mycket viktig. Howard skrev nämligen inte berättelserna i någon kronologisk ordning, faktum är att den första Conan-berättelsen handlar om Conan som en gammal man, och på dessa följde sedan berättelser från olika perioder i hans liv, som ung och oerfaren tjuv, som mer erfaren äventyrare, och även några till som handlar om honom som gammal kung över ett mäktigt rike, helt utan någon specifik ordning. Faktum är att det är ganska svårt att ordna berättelserna i någon sorts kronologi. Visst, de som handlar om den gamle kungen Conan utspelar sig uppenbarligen efter de om den unge tjuven Conan, men däremellan är det betydligt mer oklart, då Howard inte gjorde så väldans många referenser till tidigare berättelser, referenser som skulle ha kunnat klargöra vilken berättelse som utspelar sig när. Och varför skulle han? Han skrev sina historier för att sälja dem till äventyrsmagasin, och jag tror inte att det var många läsare som brydde sig om vad som hade hänt före eller efter ett visst äventyr, bara att äventyret i sig var bra, och kunde läsas utan att behöva ha läst alla föregångare. Detta innebär att de som vill sammanställa berättelserna kronologiskt i princip får gissa sig fram göra sina egna bedömningar. Fortsätt läsa ”Kronologiskt eller kronologiskt?”