För närvarande pågår i Helsingborg den stora stadsmässan H22, med många olika evenemang runt omkring i staden. Detta inkluderar köpcentrumet Väla, som håller på med arrangemanget ”Planeten Väla”, där man kan ta del av diverse rymd-baserade aktiviteter, inklusive ämnet för detta inlägg: En Star Wars-utställning, arrangerad av Helsingborgaren och Star Wars-samlaren Mattias Rendahl. Han har enligt utställningsinformationen ”den största samlingen i världen som kretsar kring Stjärnornas Krig i Sverige mellan 1977–1987”, vilket förvisso är en väldigt specifik inramning. Han har också skrivit två böcker inom ämnet, och har bland annat varit en återkommande gäst på Markera som Olästs gamla favoritmässa Scifiworld (av oss oftast kallad ”Sci-Fimässan”), även om jag inte kan minnas att han ställde ut sin samling där. Givetvis tyckte jag därför att det kunde vara värt att kolla in denna utställning, speciellt eftersom jag ändå hade andra inköpsärenden på Väla. Fortsätt läsa ”Star Wars-utställningen på Väla: Mycket nördigt på liten yta”
Unicron: Den omöjliga leksaken
En av de mest minnesvärda delarna av leksaks- och media-franchiset Transformers är den första långfilmen. Alltså inte Michael Bays röriga, allmänt ogillade men oerhört inkomstbringande film från 2007, utan de tecknade filmen The Transformers: The Movie från 1986, en direkt uppföljare till de första säsongerna av den första tecknade TV-serien. Det är kanske ingen konstnärligt högkvalitativ skapelse, men det finns ändå många saker med den som är minnesvärda och som gör att den är omtyckt av nostalgiska gamla Transformers-nördar. En av dessa saker var ett flertal nya karaktärer som introducerades, både hjältar och skurkar. Detta är speciellt intressant om man betänker hur den ursprungliga TV-serien skapades. Fortsätt läsa ”Unicron: Den omöjliga leksaken”
Tjej-Lego var bättre förr
En stor del av de Lego-produkter som kommit genom åren har på det stora hela framställts som relativt könsneutrala, tänkta att lekas med av både pojkar och flickor. Det finns dock ett antal ”teman” bland Lego-lådorna som i leksaksbranschens tämligen konservativa könsnormer brukar ses som att först och främst vara riktade till pojkar, såsom rymdskepp, riddare, sjörövare, poliser, etc. Lego-företaget måste ha varit medvetna om detta, då de genom åren gjort olika försök att skapa produkter som ganska tydligt är riktade till flickor (för det vore ju stört omöjligt att sälja rymdskepp, riddare, sjörövare och poliser till flickor, det finns väl ingen tjej som skulle kunna vara intresserad av det?). Fortsätt läsa ”Tjej-Lego var bättre förr”
Nördfavorit – Kyle Katarn
Star Wars är fullsmockat med nördfavoriter, och många av dem kommer inte från filmerna, utan från de böcker, serier, spel och annat krimskrams som utgör filmseriens famösa ”expanded universe”. En nördfavorit som har sitt ursprung där är huvudpersonen i spelserien med FPS som antingen kallas Dark Forces eller Jedi Knight. Ni kommer fatta förvirringen över seriens namn när ni ser titlarna på spelen, men det viktiga med dem är i alla fall att de alla har att göra med Kyle Katarn. Man skulle till och med kunna kalla serien för ”Kyle Katarn-spelen” om man så vill. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Kyle Katarn”
Sci-Fimässan, i Helsingborg, igen
Då var det dags igen. I år dök alla svenska nördars favoritmässa, The Scandinavian Sci-fi, Game & Film Convention, eller bara ”Sci-Fi-mässan”, upp i Helsingborg igen, på samma ställe som förra gången, det vill säga på promenadavstånd från där undertecknad bor. Och självaste Dennis Gustafsson, tecknaren av Markera Som Olästs favoritserie Viktor Kasparsson, skulle vara där och signera sitt senaste album. Det fanns med andra ord inget som kunde stoppa mig från att besöka mässan för fjärde gången i mitt liv. Fortsätt läsa ”Sci-Fimässan, i Helsingborg, igen”
Transformers och My Little Pony: Lyckade återupplivningar
Många av våra läsare har säker inte lyckats undvika att höra talas om att det numera finns ett flertal vuxna män som tittar på My Little Pony, specifikt på det nya tecknade TV-programmet My Little Pony: Friendship is Magic, som till allas stora förvåning faktiskt anses vara ett bra program. Undertecknad måste erkänna att han också har ägnat tid åt att titta på några avsnitt av detta program (hela första säsongen och början av andra). Ett sådant erkännande, att jag, en vuxen manlig nörd, har tittat på ett program som riktar sig till små flickor, kräver naturligtvis någon form av förklaring. Som tur är finns det många att välja på. Den vanligaste är nyfikenhet, då det faktum att någonting associerat med My Little Pony faktiskt anses vara av bra kvalitet får många att lyfta på ögonbrynen. ”Jag ville bara se vad alla snackade om, och några timmar senare satt jag där och hade tittat på alla avsnitt och beställt en Pinkie Pie-ponny från eBay” är en vanlig beskrivning av Friendship is Magic-magin. En annan förklaring är att vuxna manliga nördar ändå brukar titta på animerade medier gjorda för barn, till exempel Batman: The Brave and the Bold, Pokémon, eller valfri Disney- eller Pixar-film. Det enda extra steget är i så fall att titta på tecknad film ”för tjejer”, men många nördar har redan tidigare varit inne på det spåret med sådan ”tjejig” animation som Sailor Moon, Powerpuffpinglorna eller Den Lilla Sjöjungfrun. Man skulle kanske till och med våga sig på en feministisk tanke (vilket många manliga nördar tyvärr fortfarande verkar vara allergiska mot) och fråga sig om det inte vore på tiden att sluta oroa sig över om ett program är ”tjejigt” så länge det är bra, och att man borde sluta göra tecknade barnprogram som riktar sig mot ett specifikt kön, eller åtminstone inte vara förvånad att program som riktar sig till tjejer faktiskt kan vara genuint bra. Alla dessa försvarsargument för att titta på My Little Pony är bra, men i mitt fall finns det också ett annat, nämligen att Friendship is Magic påminde mig om ett annat tecknat barnprogram som jag tittat på tidigare. Detta program heter Transformers Animated. Fortsätt läsa ”Transformers och My Little Pony: Lyckade återupplivningar”
Nördfavorit – Teenage Mutant Ninja Turtles
Konceptet bakom Teenage Mutant Ninja Turtles kan verka en aning märkligt om man tänker efter: Fyra sköldpaddor råkar av en händelse muteras av en mysko kemikalie, gömmer sig i kloakerna, tar sig namn efter renässanskonstnärer (Leonardo, Donatello, Michelangelo och Rafael) blir upplärda i ninjans ädla konst av en lika muterad råtta vid namn Splinter, och bekämpar sedan en ondskefull ninjaklan kallad ”The Foot”, med den ondskefulle japanen Shredder i spetsen. Senare tillkommer även diverse robotar, utomjordingar och andra mutanter för ninjasköldpaddorna att ta sig an. Men anledningen till att upplägget är så konstigt är egentligen enkel. Teenage Mutant Ninja Turtles var nämligen ursprungligen en parodi.
Figurerna skapades när de två tecknarna Kevin Eastman och Peter Laird satt och klottrade små figurer medan de tittade på TV, runt 1983. Tonåriga muterade ninjasköldpaddor var, kanske inte helt förvånande, ett resultat av slumpen, och när de väl bestämde sig för att göra något av idén gjorde de det i form av en parodi av Frank Millers version av superhjälten Daredevil, och den allmänna ninja-trenden i populärkultur som fanns på 80-talet. Daredevil är, för er som inte vet, en superhjälte som blivit blind när han fick en kemikalie i ögonen, men i gengäld fått sina andra sinnen förstärkta, och när Frank Miller började skriva och rita Daredevil-serier lade han till en hel del nya koncept. Serien fick en något mörkare ton, både i det visuella och i handlingen, och i stället för att slåss mot trikåklädda bovar tog sig nu Daredevil an organiserad brottslighet och, naturligtvis, ninjor. En av de stora skurkgrupperna var en ninjaklan kallad ”The Hand”, och Daredevil fick också en ninja-mentor vid namn Stick.
Den första Turtles-serien som publicerades 1984 förklarade att sköldpaddorna i fråga blivit muterade när en kemikaliebehållare studsade mot ögonen på en herre och krossades först när den kom i närheten av sköldpaddorna i stället. Daredevils mentor Stick blev sköldpaddornas mentor Splinter, och Hand-klanen blev Fot-klanen. Det var med andra ord bara lite skoj från Eastman och Lairds sida, men faktum är att både Splinter och Foten antagligen blivit mer kända än sina förlagor.
Det är just kändisskapet som gör Teenage Mutant Ninja Turtles så speciellt. Eastman och Laird var två frilansande tecknare som råkade få lite pengar i skatteåterbäring, och därför bestämde sig för att publicera sin serie själva, efter att ha blivit nobbade av diverse existerande publicister. Så de grundade företaget Mirage Studios, satte in en annons om serien i en tidning, och senare skickade de ut meddelanden till diverse TV- och radiostationer. Det är troligtvis mycket tack vare detta som serien fick sin första uppmärksamhet och popularitet, fast man kan inte förneka att serien själv faktiskt var ganska hyfsad i all sin svartvita enkelhet. Resten av historien känner nog många gamla nördar till, Turtlarna fick en tecknad TV-serie, diverse populära leksaker, några långfilmer, och diverse annat krimskrams och blev snart kulturikoner.
Eastman och Laird lyckades med andra ord leva den dröm som många andra unga serietecknare drömde (och säkert fortfarande drömmer), att få se sitt egenhändigt ihopaknåpade alster ta världen med storm efter en blygsam början. Faktum är att Teenage Mutant Ninja Turtles var början på en trend under 80-talet då diverse andra mer eller mindre ambitiösa serietecknare försökte efterapa succén med sina egna mer eller mindre originella koncept i form av billiga svartvita serier som de sålde direkt till distributörerna. För majoriteten av dessa serier blev det ingen större framgång, men ninjasköldpaddorna blev ändå ett mål för den unge serieskaparen, och är ännu idag en symbol för att om man bara lägger manken till så kan lite udda koncept bli något stort. Turtle Power!
Publicerat av Fredde 
Vad är det de leker med egentligen? Del 2: Uppenbara snedsteg
I ett tidigare inlägg här på bloggen funderade jag över hur vissa leksaker kan få en annan innebörd om man är insatt i medierna bakom dem. Om man till exempel har en actionfigur av Batman så kan den i en vuxen person som känner till karaktärens tragiska ursprung med mördade föräldrar och hans kamp mot diverse livsfarliga galningar inge helt andra känslor än i en yngre person som bara tycker den ser häftig ut. Och vissa leksaker balanserar på gränsen för vad som skulle anses passande för barn, till exempel Lego baserat på Indiana Jones, arkeologen som slåss mot nazister och präster som sliter ut folks hjärtan. Ibland finns det dock leksaker som inte balanserar på gränsen utan helt enkelt glatt överskrider den.
I dessa fall brukar det handla om leksaker baserade på någonting som definitivt inte riktar sig till barn. Några exempel är nog nödvändiga, låt oss börja med Alien. Ni vet, skräckfilmen med både bloddrypande chocker och krypande rädsla i klaustrofobiska utrymmen, för att inte tala om diverse oroande psykosexuella undertoner. Perfekt material för att göra leksaker av! Det tänkte i alla fall leksaksföretaget Kenner, och försökte sälja en stor plastfigur av filmens titelmonster i leksaksaffärer. Föga förvånande blev det ingen större succé, och de lade ner planerna på att göra actionfigurer av de andra karaktärerna i filmen (fast prototyper av dessa har hittats). Fortsätt läsa ”Vad är det de leker med egentligen? Del 2: Uppenbara snedsteg”
I leksaksaffären
Det har hänt!
Ice Cream Maker Guy har fått sig en egen actionfigur!
För er som inte vet är Willrow Hood (eller Ice Cream Maker Guy) en tämligen obskyr bakgrundsfigur från Empire Strikes Back. Faktum är att han bara syns i en sisådär tre sekunder medan Cloud City evakueras. Det faktum att han blivit så populär är för att han sägs bära på en glassmaskin.
I flera år har nördar på internet ”arbetat” för att få Hasbro – företaget som för tillfället står för huvudproduktionen av Star Wars-leksaker – att släppa en ICMG-figur men Hasbro har vägrat. Fram tills nu alltså! Jag måste säga att jag tycker om att de lät honom behålla sin glassmaskin (även om de också verkar ha givit honom en pickadoll) och att de också tillät honom att förbli lite lönnfet. I mina ögon ser han ganska tuff ut men jag undrar om någon annan än de riktiga nördarna kommer att köpa just denna actionfigur.
I den nya Legacy-kollektionen medverkar förutom Hood även jediriddaren Plo Koon och prisjägaren Zuckuss.
Publicerat av Jönsson 
Vad är det de leker med egentligen?
En dag någon gång efter julen när jag var ute och slängde sopor såg jag en stor låda som innehållit en leksak. Leksaken i fråga var en Clone Trooper Blaster, alltså ett leksaksgevär baserat på klonsoldaternas lasergevär i Star Wars-filmerna. Ni vet, klonsoldaterna som stred för en korrumperad republik i ett meningslöst krig arrangerat av en ondskefull sithlord och som sedan avrättade nästan alla jediriddare i galaxen, vilket inledde en mörk era av tyranni. Vilket barn vill inte leka att de är en sådan? När jag såg denna låda fick jag ungefär samma känsla som gör att varje gång jag ser en unge med en Spider-Man-tröja så hör jag en röst i bakhuvudet som skriker ”GWEEEN!”
Jag menar inte att det egentligen är något fel med dessa prylar och att vi måste skydda våra barn från våldsleksaker och idéer om döden och politiken och livet i största allmänhet. Jag (och säkert många andra i min ålder) lekte med i princip likadana leksaker när vi var små, och det har väl inte skadat oss? Och jag tror knappast att varenda unge med en Spider-Man-leksak känner till den där ödesdigra händelsen på bron som inträffade i serierna. Det är bara det att som vuxen ser man andra saker i den fiktion man gillade som barn och som barn gillar nu, och det kan ibland leda till olustiga känslor.
Och frågan är var man egentligen ska dra gränsen. Nyligen har det dykt upp Lego-modeller baserade på Indiana Jones-filmerna. Ni vet, Indiana Jones, han som slogs mot nazister och fick uppleva både ett och annat sönderruttnat ansikte och utslitet hjärta. Jag tror knappast vi kommer få se Legoversioner av Kali-prästens offerritual eller när Indy besöker Berlin och träffar Adolf Hitler, men det är ändå en tunn linje mellan vad som passar för barn och vad som skulle kunna anses smaklöst i det här fallet.
Jag tror att den här videon är en bra sammanfattning av vad jag snackar om:
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 