Lättläst Lovecraft

DunwichomslagOrdet ”lättläst” är inte något som vanligen brukar användas om skräckförfattaren H.P. Lovecrafts sätt att skriva. Hans berättelser brukar ha många långa och komplicerade meningar med obskyra och gammaldags ord, svårförstådda dialekter, och naturligtvis hans många tungvrickande namn på fasansfulla utomjordiska gudar såsom Nyarlathotep och Cthulhu. Allt detta gör att det ibland kan vara svårt att ta sig igenom hans historier även för de som inte har någon typ av lässvårigheter annars. Därför blev jag något överraskad när jag på mitt lokala biblioteks hylla för lättlästa böcker såg boken Skräcken i Dunwich och andra berättelser, utgiven av LL-förlaget och innehållandes fyra klassiska Lovecraft-historier bearbetade för att vara lättlästa. Fortsätt läsa ”Lättläst Lovecraft”

Freddes länkar: Eversion

EversionEn glad och solig dag som denna tänkte jag rekommendera ett kul litet gratis plattformsspel jag hittat. Det heter Eversion, och är gjort av den finurlige indiespelskaparen Zaratustra. Spelet må se gulligt ut, och kontrollerna är enkla, men det kan vara nog så klurigt här och där, speciellt med sin intressanta ”eversion”-mekanism som ändrar banorna på olika roliga sätt för att du ska kunna ta dig vidare. Det är ett spel fullt med spännande överraskningar, så jag rekommenderar att ni inte söker för mycket information om det innan ni laddat ner och spelat det, då det vore tråkigt att få det spolierat i förväg. Bara gå till Zaratustras sida och ladda ner, jag lovar att ni inte kommer att ångra er!

Odjuren vid fönstret

En obskyr historia av H.P. Lovecraft, som kännare menar har många likheter med hans Odörtrilogi (till exempel det faktum att den inte existerar).

En akademiker flyttar in i ett gammalt hus utanför staden där han studerar, och allting verkar vara frid och fröjd. Han har trevliga grannar, smålantliga omgivningar att ströva genom och filosofera, och slipper lida av storstadens alla otrevligheter. Men så börjar han se två hundar vandra förbi hans fönster om natten, även om han snart börjar tveka på att det verkligen är hundar. Ty de läten som djuren ger ifrån sig är så fasansfulla att han inte kan beskriva dem, annat än att de tycks komma från kosmos mörkaste avgrunder. Vem är mannen som äger dessa odjur? Och vad är djurens sanna natur? Kan det vara de varelser som mörka skrifter såsom Liber Ivonis och Unaussprechlichen Kulten kallar ”Tindalos hundar”? Kan akademikern stoppa dem innan deras läten driver honom till vansinne?

(Fredde ursäktar likt sin föregångare för denna fånighet, men jag blev inspirerad när jag märkte att en granne har två stora hundar som han brukar vara ute och promenera med, och dessa ger ifrån sig obehagliga läten som inte liknar något som jag hört från hundar innan, utan känns smått Lovecraftianskt obeskrivliga. De är dock ordentligt kopplade och verkar inte farliga, bara läskiga.)

Publicerat av Fredde "They are lean and athirst!"

Freddes länkar: The H.P. Lovecraft Literary Podcast

De har också en väldigt stilig webbdesign.Här är en utmärkt podcast för alla som gillar den gamle skräckförfattaren H.P. Lovecrafts alster (och vilken sann nörd gör inte det?), med den fyndiga webbadressen hppodcraft.com. De båda programledarna, Chad Fifer och Chris Lackey är stora Lovecraft-nördar (de var till exempel båda inblandade i den genialiska stumfilmsversionen av The Call of Cthulhu), och de har vid det här laget ägnat avsnitt åt i princip samtliga Lovecrafts berättelser, långa som korta, bra som dåliga (för ärligt talat så finns det mycket skrivet av Lovecraft som inte är av så väldigt hög kvalitet). Deras diskussioner kring historierna är ofta ganska skämtsamma, de gillar till exempel att peka ut lustiga återkommande teman såsom Lovecraft-karaktärers tendens att svimma titt som tätt, men de brukar för det mesta också komma fram till vad det är som är så speciellt med Lovecrafts skräck, vilka universala teman han utgår ifrån som gör att hans historier, när de är som bäst, fortfarande är läskiga ännu i dag.

ProgramledarnaEftersom de vid det här laget som sagt har gått igenom alla Lovecrafts skriverier handlar nya avsnitt av podcasten nu i stället om andra skräckhistorier, i huvudsak de som inspirerade Lovecraft på något sätt. Vad som är praktiskt med detta är att de alltid endast ägnar sig åt berättelser som numera är public domain (inklusive Lovecrafts egna), och därmed gratis kan återfinnas på internet (de är till och med vänliga nog att lägga upp länkar till historierna för varje avsnitt). De har också producerat ett antal ”full story readings”, det vill säga små ljudböcker av kompletta Lovecraft-historier, som jag förvisso inte har lyssnat på, men om de små upplästa utdrag av historierna som förekommer i de reguljära avsnitten är en indikation på kvaliteten så kan det vara värt att kolla in.

Förresten, låt dig inte avskräckas av förstasidans snack om ”subscribers only”, detta gäller enbart för de avsnitt som handlar om icke-Lovecraft-historier. Samtliga avsnitt om Lovecrafts berättelser är gratis att ladda ner, så det är bara att bläddra sig bakåt genom arkivet och börja från början, då kommer du ha gott om material att lyssna på ett bra tag framöver. Och om du skulle gilla podcasten väldigt mycket så är det ju ändå inte helt fel att betala en slant för att nya avsnitt ska produceras och finnas tillgängliga att ladda ner.

Synd och sorg öster om konsulernas stad

Back in black!Till skillnad från de tidigare albumen med Dennis Gustafssons seriefigur Viktor Kasparsson så kom släppet av det senaste, Syndaätaren, som en (förvisso glad) överraskning för mig. Jag fick inte veta att det överhuvudtaget var på gång förrän några dagar innan det fanns att inhandla, så jag kan denna gång inte beklaga mig över förseningar eller dylikt. Hur som helst har vi som vanligt att göra med en väldigt vältecknad serie (jag måste speciellt säga att jag gillar Gustafssons förmåga att rita karaktärer med distinkt olika och intressanta utseenden, och hans skildrande av de olika årstiderna), i vilken huvudpersonen tar sig an skräckinjagande övernaturliga fenomen i mellankrigstidens Skåne, även om fokus denna gång inte ligger på Helsingborg, majoriteten av handlingen utspelar sig i stället i en liten församling, Äsphult, i den östra delen av vårt sydligaste landskap. Fortsätt läsa ”Synd och sorg öster om konsulernas stad”

X-COM-historia: X-COM: Terror from the Deep

Säga vad man vill om spelet, omslaget är i alla fall coolt.X-COM: Terror from the Deep var mitt första X-COM-spel. Majoriteten av mina upplevelser av spelet kommer från när jag stod och tittade på medan min bror spelade det, när jag själv tog mig an det vill jag inte minnas att jag kom speciellt långt, men jag fascinerades ändå av det och den där speciella X-COM-stämningen som det hade. Det är nog därför jag fortfarande har en viss kärlek till spelet, även fast de flesta andra som recenserat spelet utan nostalgiglasögon är ganska kritiska till det. Försöker jag titta på det rent objektivt, och speciellt i den kontext som genomgången av hela X-COM-historien ger, kan jag dock definitivt hålla med om att Terror from the Deep har problem som gör att det inte kan sägas tillhöra seriens bästa spel. Många av dessa problem kan åtminstone förklaras, om än ej ursäktas, om man känner till lite om spelets utvecklingshistoria. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: X-COM: Terror from the Deep”

”Lokalvårdaren” blir ”Feed the Light” och åker till staterna!

Henrik Möllers skräckfilm Lokalvårdaren har nu äntligen fått inte bara en engelsk titel utan även ett premiärdatum!

Sverigepremiär får filmen den 16 aprilVictoriateatern i Malmö men vad som är ännu mer spännande är att filmen (under sin engelska titel; Feed the Light) också kommer att få en internationell premiär på CthulhuCon i Portland, Oregon i USA senare i år. För en Lovecraft-nörd som undertecknad är det en sanslös ära att få vara förknippad med en film som tagit sig hela vägen till mästarens hemland.

Detta firar vi med en titt på filmens senaste trailer. Mitt ansikte skymtar förbi som hastigast, gömt under kusliga datoranimationer.

Och visst har Lokalvårdaren tydliga liknelser med Lovecrafts verk. Exakt vilka återstår att se men obehaglig stämning utlovas.

Mer info om CthulhuCon kan hittas här.

Publicerat av Jönsson

Nördfavorit – Kungen i gult

Kungen i gult, illustrerad av Chambers själv.Författaren Robert W. Chambers (1865-1933) var tämligen produktiv under sin livstid, och hans böcker lär också ha sålt hyfsat bra, men numera är det egentligen bara en bok han är känd för, och det främst i de nördigare kretsarna: The King in Yellow, som gavs ut 1895. Boken är, likt många andra av Chambers böcker, en samling kortare noveller, och det är egentligen bara de fyra första som har direkt med titeln att göra, även om resten ändå har vissa tematiska likheter. Titeln syftar på en fiktiv pjäs med samma namn, som när den i tryckt form läses av personer i novellerna driver dem till olika typer av galenskap. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Kungen i gult”

En intervju i konsulernas stad

Markera som Oläst fick nyligen möjligheten att intervjua Dennis Gustafsson, tecknaren och författaren bakom serierna om Viktor Kasparsson, som omnämnts tidigare här på bloggen. MsO-skrivarna Fredde och Jönsson mötte Dennis på Ebbas Fik i Kasparssons egen hemstad, Helsingborg, och samtalade med honom om skapandet av karaktären.

Faktum är att många av Kasparssons äventyr hittades på innan karaktären Kasparsson själv. Dennis har, kanske föga förvånande, ett intresse för skräck och kanske mer specifikt den typen av skräck som kommer från författaren H.P. Lovecrafts historier, för att inte tala om rollspelet baserat på dessa, Call of Cthulhu. Det var någonstans i svängen när han höll på med att hitta på äventyr till detta rollspel som idén om övernaturliga deckarmysterier i 20-talets Sverige dök upp, även om det skulle ta ett tag innan det ledde till de serier som nu finns att läsa. Fortsätt läsa ”En intervju i konsulernas stad”

Helt ensam i ett land där ingen talar engelska

Det är fortfarande i det närmsta olidligt varmt. De små TV-apparaterna på pendeltågen lovar dessutom att det bara kommer att bli varmare. Samtidigt gör dessa även reklam för ett antal olika kylande drycker så man kanske inte behöver ta deras ord på största allvar.

För ett par dagar sedan ville jag och Dawn återuppleva våra tidigare resor till Irland och sökte därför upp puben The Dubliners i Shinjuku. Vi gick dock fel på vägen dit från tågstationen och hamnade i Shinjukus Red Light District. Där stod mången inhyrd engelsktalande man och drog oss i armarna så fort vi gick förbi och förklarade leende och på ett mycket vänligt sätt att de inte bara hade japanska tjejer på sina barer utan även ryska. Inget vi sa om vår begränsade ekonomi eller att vår törst bara gällde en kall Kilkenny tycktes stoppa dem så när vi blev stannade en tredje gång drog jag till med ”Can’t you see? We are gay!”. Det ledde till ett förvirrat ansiktsuttryck samt att mannen släppte min arm så vi kunde gå vidare. Fortsätt läsa ”Helt ensam i ett land där ingen talar engelska”