En sak som den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft är omtalad för är hur han blandade ihop fakta med fiktion i sina noveller. Han hänvisade ofta till verkliga händelser och personer i sina berättelser, ofta från långt bak i historien, men då och då också till samtida företeelser (exempelvis novellen ”The Whisperer in Darkness”, som inleds med en referens till en stor översvämning i den amerikanska delstaten Vermont, och senare vävs den då pinfärska upptäckten av planeten Pluto också in i handlingen). Ett av de vanligaste sätten han gjorde denna sammanvävning var genom att ha med minst en scen i en novell där någon karaktärs samling av mystiska böcker beskrivs, och då räknar Lovecraft både upp verkliga ockulta skrifter och fiktiva dito, påhittade av honom själv eller av någon av hans många författarvänner. Detta var troligtvis speciellt effektivt eftersom Lovecraft själv var synnerligen beläst, och kunde rabbla upp många verkliga obskyra böcker, så att den typiske läsaren inte alltid kunde vara säker på vad som var påhittat och vad som var riktigt (speciellt eftersom internet inte existerade när Lovecraft var i livet). Den mest kända av de fiktiva böcker som Lovecraft själv hittade på, en titel som förekommer i en stor del av hans berättelser, är den fasansfulla volymen kallad Necronomicon. Bokens natur varierar lite från historia till historia, men vanligtvis framställs den som en mycket gammal lunta innehållandes magiska formler och uråldriga hemligheter om universums sanna natur, inklusive de fruktansvärda gudalika varelserna som Lovecraft hittat på och också gärna ofta refererade till. I modern tid framställs det ofta som att man kan bli galen bara av att läsa boken, men i Lovecrafts berättelser är det vanligare att folk inte drivs till vansinne av boken i sig, utan det är först när de upptäcker bevis för att något i boken är sant, och att därmed även allt det andra hemska i den då också troligtvis är sant, som de blir riktigt förskräckta. Fortsätt läsa ”Necronomicon i Sverige – En recension”
Warhammer 40,000-arméer: Necrons
Jag minns att jag tyckte att sättet på vilket necrons introducerades i Warhammer 40,000 var väldigt spännande. De dök upp för första gången i ett nummer av Games Workshops magasin White Dwarf, i en artikel med regler för deras fotsoldater och en tillhörande beskrivning om att de var en mystisk armé som börjat dyka upp runtomkring i galaxen. Den lilla bakgrund som gavs antydde om att det rörde sig om en sorts uråldriga mekaniska utomjordingar som legat i dvala länge men som nu börjat vakna upp, men mer än så fick vi inte veta. I påföljande nummer av White Dwarf gavs regler för ytterligare enheter till armén, men någon ytterligare bakgrund gavs inte, bara beskrivningar över hur Imperiet reagerar på detta nya hot. Det var först i nästa utgåva av spelet som necrons fick regler för en komplett armé med många olika enheter (och nya miniatyrer som var mycket olika deras ursprungliga), och en detaljerad bakgrund om vilka de är och varifrån de kommer. Denna bakgrund genomgick dock i senare utgåvor en ganska markant retcon, som förändrade deras framtoning ytterligare. Fortsätt läsa ”Warhammer 40,000-arméer: Necrons”
Små vinster och stora förluster i konsulernas stad
Den lilla information jag hade om det senaste seriealbumet skrivet och ritat av Dennis Gustafsson, med den hårt prövade Hälsingborgaren Viktor Kasparsson i huvudrollen, innan jag läste det gav mig intrycket att det skulle vara en sorts slutstrid mot de övernaturliga fenomen som Kasparsson råkat ut för under sina äventyr, kanske till och med en sorts avslutning av hans historia. Jag blev dock faktiskt något lättad när jag läst färdigt albumet, som har titeln Fädernas Synder, och insåg att det var allt annat än ett avslut. Istället för att knyta ihop trådar från tidigare historier utvecklas många av dem istället i nya intressanta riktningar, och några helt nya aspekter dyker upp som jag är nyfiken på hur de ska utvecklas i framtida serier. Den oroväckande cliffhangern som avslutade det direkt föregående albumet får förvisso en upplösning i början av detta, men denna upplösning leder till helt nya problem för Kasparsson. Fortsätt läsa ”Små vinster och stora förluster i konsulernas stad”
Nördcast #10 – Halloweenspecial
I den tionde Nördcasten snackar vi om den kanske nördigaste högtiden av alla: Halloween. Vi pratar om Draculas slott, The Thing vs Alien, Lovecraft och berättar om hur vi brukar Halloween. Dessutom live-googlar vi upp exakt när Halloween är.
Vrede och förtvivlan i parkernas stad
Så var det återigen dags att efter en lång väntan få ta del av ett nytt seriealbum med den rådige Hälsingborgske undersökaren av övernaturliga sattyg under mellankrigstiden, Viktor Kasparsson, skrivet och ritat av Dennis Gustafsson. Till skillnad från det föregående albumet består det nya, Helvetets Fasor, av en enda lång helt ny historia, tecknad i samma detaljerade, uttrycksfulla och mörka stil som tidigare Kasparsson-äventyr. Denna gång blir Viktor inblandad i polisens utredning av ett fasansfullt mord på en familj i Malmö, och upptäcker snart ett övernaturligt samband mellan det och ett antal tidigare, lika fruktansvärda mord i staden. Albumet börjar alltså som en detektivhistoria, men själva mysteriet får sin förklaring ungefär halvvägs genom historien, sedan handlar det mer om hur Viktor ska kunna sätta stop för det övernaturliga väsendet och förhindra att fler mord inträffar. Fortsätt läsa ”Vrede och förtvivlan i parkernas stad”
Lättläst Lovecraft
Ordet ”lättläst” är inte något som vanligen brukar användas om skräckförfattaren H.P. Lovecrafts sätt att skriva. Hans berättelser brukar ha många långa och komplicerade meningar med obskyra och gammaldags ord, svårförstådda dialekter, och naturligtvis hans många tungvrickande namn på fasansfulla utomjordiska gudar såsom Nyarlathotep och Cthulhu. Allt detta gör att det ibland kan vara svårt att ta sig igenom hans historier även för de som inte har någon typ av lässvårigheter annars. Därför blev jag något överraskad när jag på mitt lokala biblioteks hylla för lättlästa böcker såg boken Skräcken i Dunwich och andra berättelser, utgiven av LL-förlaget och innehållandes fyra klassiska Lovecraft-historier bearbetade för att vara lättlästa. Fortsätt läsa ”Lättläst Lovecraft”
Freddes länkar: Eversion
En glad och solig dag som denna tänkte jag rekommendera ett kul litet gratis plattformsspel jag hittat. Det heter Eversion, och är gjort av den finurlige indiespelskaparen Zaratustra. Spelet må se gulligt ut, och kontrollerna är enkla, men det kan vara nog så klurigt här och där, speciellt med sin intressanta ”eversion”-mekanism som ändrar banorna på olika roliga sätt för att du ska kunna ta dig vidare. Det är ett spel fullt med spännande överraskningar, så jag rekommenderar att ni inte söker för mycket information om det innan ni laddat ner och spelat det, då det vore tråkigt att få det spolierat i förväg. Bara gå till Zaratustras sida och ladda ner, jag lovar att ni inte kommer att ångra er!
Odjuren vid fönstret
En obskyr historia av H.P. Lovecraft, som kännare menar har många likheter med hans Odörtrilogi (till exempel det faktum att den inte existerar).
En akademiker flyttar in i ett gammalt hus utanför staden där han studerar, och allting verkar vara frid och fröjd. Han har trevliga grannar, smålantliga omgivningar att ströva genom och filosofera, och slipper lida av storstadens alla otrevligheter. Men så börjar han se två hundar vandra förbi hans fönster om natten, även om han snart börjar tveka på att det verkligen är hundar. Ty de läten som djuren ger ifrån sig är så fasansfulla att han inte kan beskriva dem, annat än att de tycks komma från kosmos mörkaste avgrunder. Vem är mannen som äger dessa odjur? Och vad är djurens sanna natur? Kan det vara de varelser som mörka skrifter såsom Liber Ivonis och Unaussprechlichen Kulten kallar ”Tindalos hundar”? Kan akademikern stoppa dem innan deras läten driver honom till vansinne?
(Fredde ursäktar likt sin föregångare för denna fånighet, men jag blev inspirerad när jag märkte att en granne har två stora hundar som han brukar vara ute och promenera med, och dessa ger ifrån sig obehagliga läten som inte liknar något som jag hört från hundar innan, utan känns smått Lovecraftianskt obeskrivliga. De är dock ordentligt kopplade och verkar inte farliga, bara läskiga.)
Publicerat av Fredde 
Freddes länkar: The H.P. Lovecraft Literary Podcast
Här är en utmärkt podcast för alla som gillar den gamle skräckförfattaren H.P. Lovecrafts alster (och vilken sann nörd gör inte det?), med den fyndiga webbadressen hppodcraft.com. De båda programledarna, Chad Fifer och Chris Lackey är stora Lovecraft-nördar (de var till exempel båda inblandade i den genialiska stumfilmsversionen av The Call of Cthulhu), och de har vid det här laget ägnat avsnitt åt i princip samtliga Lovecrafts berättelser, långa som korta, bra som dåliga (för ärligt talat så finns det mycket skrivet av Lovecraft som inte är av så väldigt hög kvalitet). Deras diskussioner kring historierna är ofta ganska skämtsamma, de gillar till exempel att peka ut lustiga återkommande teman såsom Lovecraft-karaktärers tendens att svimma titt som tätt, men de brukar för det mesta också komma fram till vad det är som är så speciellt med Lovecrafts skräck, vilka universala teman han utgår ifrån som gör att hans historier, när de är som bäst, fortfarande är läskiga ännu i dag.
Eftersom de vid det här laget som sagt har gått igenom alla Lovecrafts skriverier handlar nya avsnitt av podcasten nu i stället om andra skräckhistorier, i huvudsak de som inspirerade Lovecraft på något sätt. Vad som är praktiskt med detta är att de alltid endast ägnar sig åt berättelser som numera är public domain (inklusive Lovecrafts egna), och därmed gratis kan återfinnas på internet (de är till och med vänliga nog att lägga upp länkar till historierna för varje avsnitt). De har också producerat ett antal ”full story readings”, det vill säga små ljudböcker av kompletta Lovecraft-historier, som jag förvisso inte har lyssnat på, men om de små upplästa utdrag av historierna som förekommer i de reguljära avsnitten är en indikation på kvaliteten så kan det vara värt att kolla in.
Förresten, låt dig inte avskräckas av förstasidans snack om ”subscribers only”, detta gäller enbart för de avsnitt som handlar om icke-Lovecraft-historier. Samtliga avsnitt om Lovecrafts berättelser är gratis att ladda ner, så det är bara att bläddra sig bakåt genom arkivet och börja från början, då kommer du ha gott om material att lyssna på ett bra tag framöver. Och om du skulle gilla podcasten väldigt mycket så är det ju ändå inte helt fel att betala en slant för att nya avsnitt ska produceras och finnas tillgängliga att ladda ner.
Synd och sorg öster om konsulernas stad
Till skillnad från de tidigare albumen med Dennis Gustafssons seriefigur Viktor Kasparsson så kom släppet av det senaste, Syndaätaren, som en (förvisso glad) överraskning för mig. Jag fick inte veta att det överhuvudtaget var på gång förrän några dagar innan det fanns att inhandla, så jag kan denna gång inte beklaga mig över förseningar eller dylikt. Hur som helst har vi som vanligt att göra med en väldigt vältecknad serie (jag måste speciellt säga att jag gillar Gustafssons förmåga att rita karaktärer med distinkt olika och intressanta utseenden, och hans skildrande av de olika årstiderna), i vilken huvudpersonen tar sig an skräckinjagande övernaturliga fenomen i mellankrigstidens Skåne, även om fokus denna gång inte ligger på Helsingborg, majoriteten av handlingen utspelar sig i stället i en liten församling, Äsphult, i den östra delen av vårt sydligaste landskap. Fortsätt läsa ”Synd och sorg öster om konsulernas stad”
Markera som oläst 