Det händer inte lika ofta nu som förr, men då och då när jag surfar runt på internet kan jag hitta något märkligt, roligt och obskyrt som ingen, eller bara ett fåtal personer, verkar känna till. Något som inte blivit en populär mem eller delats av miljoner personer på sociala medier, vilket förvisso kan vara förståeligt med tanke på hur oerhört mycket material det finns på nätet, som ständigt tävlar om människors uppmärksamhet. Förr brukade jag oftast bara ta del av dessa obskyra märkligheter, skratta åt dem för stunden, eventuellt bokmärka dem och sedan gå vidare i surfandet. Men på senare tid har jag blivit mer intresserad av att försöka dokumentera och bevara udda internet-fenomen om jag tror att risken är stor att de kommer försvinna efter några år. Jag har själv erfarenhet av att dra mig till minnes någon rolig bild, videoklipp eller text jag tagit del av för några år sedan, men som jag nu inte längre kan hitta trots enträget sökande. Och jag får känslan av att sådant kan komma bli mer vanligt i framtiden, i och med hur stor del av internet-media som nuförtiden består av sociala medier och andra typer av webbplattformar, där texter och bilder när som helst kan försvinna av olika anledningar. Det är jämförelsevis svårare att hitta något gammalt roligt eller intressant man sett på Facebook, Discord eller till och med YouTube, än om det var på en gammaldags hemsida (speciellt eftersom det senare ofta går att hitta via den fantastiska tjänsten Internet Archive). Speciellt om det som sagt är något obskyrt, som inte uppmärksammats av internet i stort. Fortsätt läsa ”Pingu-beskrivningarna: Värda att bevara?”
Mega Mans märkligaste musik
TV-spelserien Mega Man är en riktig långkörare, och har fått ett flertal populära spinoff-serier såsom Mega Man X och Mega Man Battle Network. Den ursprungliga ”huvudserien”, som bara heter ”Mega Man” har nu så många som 11 spel, även om många spelnördar anser att serien var som bäst i början, när spelen kom ut till NES (faktum är att Mega Man 9 och 10, som kom ut på 2000-talet, avsiktligt hade samma sorts grafik och ljud som de gamla 80-talsspelen för att ge en ordentligt nostalgisk stämning). Spelen handlar om roboten Mega Man (i Japan kallad Rockman) som byggts av vetenskapsmannen Dr. Light för att sätta stopp för den ondskefulle vetenskapsmannen Dr. Wily, som byggt en massa fientliga robotar. Varje spel går ut på att ta sig igenom ett antal plattformsnivåer som slutar med en bosstrid mot en av Wilys robotar, som alla har någon gimmick och ett namn som slutar på ”Man”. Så i till exempel det första spelet måste man besegra Fire Man, Ice Man, Guts Man, Bomb Man, Cut Man och Elec Man. Efter att ha besegrat en av dessa ”robot masters” får Mega Man deras specialförmåga, som han kan använda mot de andra bossarna. Fortsätt läsa ”Mega Mans märkligaste musik”
Läderlappars odörer och rödhakars avkommor
Jingle bells, Batman smells
Robin laid an egg
The Batmobile lost its wheel
And the Joker got away, hey!
Denna skojiga lilla sång, en parodi på den klassiska julsången ”Jingle bells”, på svenska känd som ”Bjällerklang” (och ursprungligen med titeln ”One horse open sleigh”) är en bit nördhumor som troligtvis är känd bland många icke-nördar också. Texten finns i många olika varianter, till exempel ”The Joker stole the Batmobile, and the Penguin got away”, vilket har att göra med det intressanta faktum att ingen vet vem som är dess ursprungliga skapare. Det är lätt hänt att man tror att det var någon på DC Comics som hittade på sången då den ju handlar om en av deras mest kända superhjältar (och den har naturligtvis förekommit i en och annan gång i exempelvis tecknade filmer och dylikt med Batman). Men vad jag har kunnat se på internet är så inte fallet, utan sången har högst troligast sitt ursprung hos något finurligt barn som en gång hittade på den, kanske inte i den formen vi känner den idag. Den har sedan spridit sig från mun till mun och ändrats och varierats på otaliga sätt (jag har till exempel hört talas om en variant som slutar med raderna ”Santa Claus lost his drawers over the motorway”), vilket kanske inte är så förvånande då den är både lätt att lära sig och rolig att sjunga. De tidigaste kända omnämnanden av någon variant av sången kommer från 60-talet, så det är troligt att det kan ha varit i samband med Batman-TV-serien med Adam West i titelrollen som någon hittade på den (den dyker dock faktiskt aldrig upp i den TV-serien, trots att den skulle passat perfekt).
Jag fick en ny uppskattning för sången när jag lärde mig dess ursprung (eller snarare dess avsaknad av ursprung). Den är en del av det kollektiva nördmedvetandet, en liten bit kultur som gått i arv och förändrats från generation till generation, likt så många andra folksånger och folksagor. Man skulle till och med kunna kalla den en ”meme”, som växte fram innan internet var uppfunnet, och som lever vidare än idag. DC Comics må äga Batman, men de äger inte en av de mest omtyckta sångerna om honom.
God jul, se till att duscha innan ni går på julfest, och kolla så att vinterdäcken sitter fast ordentligt!
Publicerat av Fredde 
Nördfavorit – Bowsette
Detta inlägg handlar om en figur som bara har existerat en väldigt kort tid, mindre än en månad faktiskt, men som redan blivit en nördfavorit ute på internet. Det är nog bäst att börja med att förklara hennes ursprung: I trailern för spelet New Super Mario Bros U. Deluxe (alltså en remake av spelet New Super Mario Bros U., som redan var en ganska otymplig titel på ett Mario-spel) som kom i september i år visades hur en av de spelbara karaktärerna, svampflickan Toadette, använder ett nytt föremål kallat ”Super Crown”, som likt tidigare supersvampar och dylikt innebar att hon förvandlades, i detta fall till en något längre figur som liknar Prinsessan Peach. Denna förvandlade figur har namnet Peachette. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Bowsette”
Nördcast #13 – Internet
I denna Nördcast snackar vi om Internet och för första gången använder vi oss av internet för att spela in vår cast. Hör och prata om varför Markera som Oläst är den enda podcasten du behöver, om wikipedia och Svenskarnas Internetvanor år 2000.
Nördfavorit – Guy Fawkes
Mellan 1570 och 1606 levde den mustaschbeprydde engelsmannen Guy Fawkes. Masker föreställande hans ansikte har på senaste tiden synts i många samanhang. De bärs av hackers som angriper svenska myndigheters hemsidor, av aktivister som vill ockupera Wall Street, befria Julian Assange eller stoppa scientologin, och av nördar med för mycket fritid som önskar att de var något av det tidigare nämnda, men mest ägnar dagarna åt att lägga upp roliga bilder på katter på internet. Bland alla dessa är Guy Fawkes symbolen för upproret, för kampen mot orättvisor och mot överheten i allmänhet. Vilken kan tyckas vara lite konstigt med tanke på att det stora upproret han var med på misslyckades kapitalt redan innan det börjat. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Guy Fawkes”
Nördfavorit – Eduard Khil
Ca fyrtio år efter att han spelade in sången Я очень рад, ведь я, наконец, возвращаюсь домой (typ I am So Happy to Finally Be Back
Home på engelska) blev han en världsstjärna. Det var nördarna som gjorde det. Via Youtube blev Eduard Khil, nu känd som Trololo-Guy, en riktig nördkändis. Han avled igår, den 4 juni 2012, 77 år gammal.
Det som är märkligt blir ofta mer eller mindre automatiskt roligt om det upprepas såpass mycket att det uppnår memstatus och ingen kan nog säga emot att herr Khil såg mäkta märklig ut i den musikvideon som gjorde honom till internetkändis. Själv förstod han inte riktigt vad som hade hänt. Han hade varit känd i Ryssland och Sovjet ända sedan slutet av femtiotalet så när hans konstiga lilla sång började höras över hela världen tog han det med ett smått oförstående leende. Enligt Khils son Dimitri trodde Khil först att folk drev med honom men när mediedrevet började log han och frågade vart alla dessa journalister befann sig för fyrtio år sedan.
Sången i sig skall enligt ”legenden” handla om en cowboy som sakta rider hem mot solnedgången och är lycklig över att få göra så men efter det går historierna isär. Det populära ryktet är att sången, med sitt tydligt pro-amerikanska budskap, skulle ha förbjudits av Sovjetska staten och att 
texten i sista sekund skulle ha ändrats till det nonsens som senare skulle göra den berömd. Khil har berättat att sången aldrig förbjöds eller ens var utsatt för granskning men att han valde att endast tralla eftersom den skrivna texten lät otroligt fånig. Texten och musiken skrevs av en man vid namn Arkady Ostrovsky, vars son senare förklarat att anledningen till att den endast trallades fram var för att hans far ville bevisa för en vän att det var musiken och inte texten som gjorde en hit. Om detta är sant visste nog bara männen själva men om så är fallet kan man verkligen säga att han fick rätt i slutändan.
Sången har parodierats och hyllats fram och tillbaka sedan 2010, bland annat i Family Guy och i otaliga klipp på youtube och har sjungits av såväl Saruman och parodierats av oscarvinnaren Christoph Walts. Sången har även letat sig in på Spotify och varje gång den spelas där går en liten slant till dess skapare. Man kan ju hoppas att det var lite plåster på såren för en världssuccé som tog lite väl sång tid på sig att nå resten av världen.
Khil själv gjorde sig känd för sitt glada och charmiga sätt och fortsatte att uppträda fram till sin död. Enligt Wikipedia skall hans speciella manér vara det som gjorde att han stod ut bland andra sångare och artister och att han koms ihåg fortfarande idag, inte bara för sin status som internetmem. Khil må vara död men hans charmiga leende och hans glada trallande, eller ska man säga trollande, lever kvar.
Publicerat av Jönsson
Nördfavorit – Ivan the Space Biker
Det kan kanske tyckas märkligt att huvudpersonen i datorspelet Half-Life blivit så ikonisk och känd, med tanke på att vi egentligen vet så lite om honom, och bara sällan får se hur han ser ut medan man spelar. De flesta bilder av honom är sådana som man hittar på spelets omslag, i manualer och i reklam, och dessa är för det mesta ganska intetsägande vad gäller hans personlighet.
Så vad vet vi då om denne man? Han heter Ivan, och ser ut att vara i fyrtioårsåldern i början av Half-Life. Han har doktorerat i någon form av vetenskapligt ämne, troligtvis relaterat till rymden, och efter detta fått jobb på militärbasen Black Mesa som ligger i New Mexico. Och han verkar vara intresserad av motorcyklar. Detta är allt vi får veta om honom under spelets gång. Anledningen till det är att Ivan egentligen är en avatar för spelaren, och det är dennes handlingar som är Ivans handlingar under spelets gång. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Ivan the Space Biker”
Mahvel baybee!
Med tanke på diskussionen kring Street Fighter-spelare som använder mindre väl valda ord mot kvinnliga motståndare, kan det vara värt att uppmärksamma en roligare och definitivt mer kreativ kommentator av fightingspel-matcher. Här är en klassisk video som sammanställer diverse klipp från olika matcher i en turnering för spelet Marvel vs. Capcom 2. Klippen har som gemensam nämnare en spelare (Michael “IFC Yipes” Mendoza) som kommer med diverse smått bisarra kommentarer om vad som pågår på skärmen.
Videon blev naturligtvis snabbt en internetmem med allt vad det innebär, inklusive den här roliga bilden:
Publicerat av Fredde 
Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Keikaku”
Alla som ägnar sig åt översättning har inte det som yrke, utan är glada amatörer som översätter saker som en hobby. Bland dessa så kallade fan-översättare är den största gruppen troligtvis de som textar olika animé-TV-serier och filmer, ofta sådana som aldrig fått någon ”officiell” översättning, eller vars officiella översättning anses som dålig. Då de som sagt är amatörer uppstår det ofta en hel del märkliga missar och fenomen som man inte hittar i professionella översättningar. Ett av dessa fenomen brukar ofta representeras med följande fan-textning av den populära animén Death Note:
Frågan man ställer sig är uppenbar: Om ”keikaku” betyder ”plan”, varför skrev inte översättaren bara ”just according to plan” och skippade kommentaren? Bland professionella översättare, speciellt de som textar TV-program och filmer, används sådana översättningskommentarer ytterst sällan. Vanligtvis gör de sitt bästa för att översätta svåra ord eller ordvitsar så gott de kan, oavsett hur svårt det är, vilket förvisso då och då leder till just sådana saker som tagits upp i tidigare märkliga-översättnings-teaterföreställningar, men som ändå innebär att man kan titta på programmet eller filmen utan att behöva pausa och läsa någon extra textförklaring.
En del fan-textare av animé verkar dock vara väldigt glada i att komma med kommentarer, även när det egentligen inte behövs. Ovanstående exempel är kanske det mest kända och extrema, men det är inte unikt. Det finns till och med hemsidor dedikerade till att visa upp exempel på dålig fan-textning, vilket ofta innebär just onödiga översättarkommentarer. En av anledningarna till detta fenomen är troligtvis den attityd som finns hos många animé-fans, som helst föredrar en så ordagrann översättning som möjligt, helt utan försök att anpassa saker till andra språk. Detta är kanske till en viss del en reaktion på att många officiella översättningar (speciellt dubbningar) av animé ofta tar sig stora friheter och ändrar om lite väl mycket i materialet i försök att anpassa det till västerländska smaker. Det kan dock också bero på att vissa västerländska fans av animé har fått föreställningen om att Japansk kultur, och därmed också det japanska språket, är mycket mer avancerat och mångbottnat än sin västerländska motsvarighet, och att de som tittar på animé därför är lite finare och bättre än de som tittar på ”vanlig” tecknad film. De vill gärna tro att ”keikaku” är ett svåröversatt ord med många djupa meningar som en korkad västerlänning aldrig skulle kunna ana, och ser gärna att det finns många oöversatta ord i textningen då de i så fall kan låtsas att de minsann vet exakt vad orden betyder, och egentligen inte behöver läsa översättarens kommentar.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 