Efter en inledningssekvens börjar datorspelet Beyond A Steel Sky, uppföljaren till Beneath A Steel Sky, med att huvudpersonen Robert Foster står framför portarna till framtidsstaden Union City. Ovanför ingången sitter en välkomnande skylt med stadens namn, men när man närmar sig den visar det sig att den är lite trasig, och en av bokstäverna lossnar och trillar i marken. Detta känns som en avsiktlig symbol för spelets handling, om en stad som vid en första anblick framstår som en glänsande och optimistisk utopi (i motsats till det föregående spelets dystopi), men där allt egentligen inte står rätt till. Men det kan också ses som en oavsiktlig symbol för att spelet är väldigt påkostat och ser väldigt snyggt ut, men att det innehåller ett flertal anmärkningsvärda buggar som definitivt påverkade min upplevelse av det. När spelet släpptes i år köpte jag det direkt och började spela, och hade mycket roligt med det trots en del mindre irriterande buggar (till exempel ett ställe där jag inte kunde spara spelet, utan var tvungen att göra om en sekvens som jag redan gjort), ända tills jag nådde en punkt där spelet kraschade totalt, och jag inte kunde komma vidare i handlingen eftersom jag inte kunde se eller höra viktig dialog från en av karaktärerna. Jag var inte den ende som drabbats av denna bugg, och eftersom jag tyckte att handlingen hittills hade varit väldigt intressant var det ganska jobbigt att behöva vänta flera veckor på att spelskaparna skulle komma med en uppdatering så att jag äntligen kunde komma vidare. Ni som vill spela spelet nu kommer förhoppningsvis inte uppleva lika mycket buggar, men det var som sagt definitivt något som påverkade min spelupplevelse och min syn på spelet. Fortsätt läsa ”Beyond A Steel Sky – En recension”
Varför jag återvänder till stålhimlen
Efter en inledande film, som främst består av serierutor, börjar äventyrsspelet Beneath A Steel Sky med att huvudpersonen, Robert Foster, gömmer sig inne i en fabrik i den dystopiska staden Union City. En skjutglad vakt bevakar utgången till fabriken, så spelets första pussel är att hitta en annan väg ut. Som tur är finns det en dörr med skylt som säger att det är en nödutgång vid brand (och en notis om att man måste fylla i en blankett innan man får använda den), som man kan bryta upp med en behändig kofot. När Foster går ut genom dörren upptäcker han dock att den leder ut på en liten plattform över en enorm avgrund, på toppen av en skyskrapa längst upp i staden. Han tänker snabbt och hänger fast på dörrens utsida när vakten kommer efter honom, så att denne tror att han fallit ner i avgrunden. Detta första pussel är en ganska briljant introduktion, eftersom det visar hur man som spelare interagerar med spelet, men också eftersom det visar vilken ton spelet har. Du är fast i en dystopisk framtidsstad, med höga skyskrapor, mordiska poliser, bisarr byråkrati kring enkla saker, och brandutgångar som leder till ännu större faror än man redan var i. Fortsätt läsa ”Varför jag återvänder till stålhimlen”
Warhammer 40,000-arméer: Squats
Jag har tidigare beskrivit hur Warhammer 40,000-universumet har science fiction-motsvarigheter till flera av de klassiska fantasy-raserna, inklusive rymdorker, rymdalver och till och med rymdhobbitar. Men var har då rymddvärgarna blivit av? Faktum är att det finns en motsvarighet till dvärgar i Warhammer 40,000, som kallas squats, men det var längesedan vi såg till dem i någon större kapacitet i spelet, och det finns jämförelsevis mindre material om deras bakgrund och enheter än för andra arméer. Jag ska återkomma till vad som hänt med squats, men låt oss börja med att beskriva vilka dessa buttra och skäggiga krigare är.
X-COM-historia: X-COM: Terror from the Deep
X-COM: Terror from the Deep var mitt första X-COM-spel. Majoriteten av mina upplevelser av spelet kommer från när jag stod och tittade på medan min bror spelade det, när jag själv tog mig an det vill jag inte minnas att jag kom speciellt långt, men jag fascinerades ändå av det och den där speciella X-COM-stämningen som det hade. Det är nog därför jag fortfarande har en viss kärlek till spelet, även fast de flesta andra som recenserat spelet utan nostalgiglasögon är ganska kritiska till det. Försöker jag titta på det rent objektivt, och speciellt i den kontext som genomgången av hela X-COM-historien ger, kan jag dock definitivt hålla med om att Terror from the Deep har problem som gör att det inte kan sägas tillhöra seriens bästa spel. Många av dessa problem kan åtminstone förklaras, om än ej ursäktas, om man känner till lite om spelets utvecklingshistoria. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: X-COM: Terror from the Deep”
Transformers och My Little Pony: Lyckade återupplivningar
Många av våra läsare har säker inte lyckats undvika att höra talas om att det numera finns ett flertal vuxna män som tittar på My Little Pony, specifikt på det nya tecknade TV-programmet My Little Pony: Friendship is Magic, som till allas stora förvåning faktiskt anses vara ett bra program. Undertecknad måste erkänna att han också har ägnat tid åt att titta på några avsnitt av detta program (hela första säsongen och början av andra). Ett sådant erkännande, att jag, en vuxen manlig nörd, har tittat på ett program som riktar sig till små flickor, kräver naturligtvis någon form av förklaring. Som tur är finns det många att välja på. Den vanligaste är nyfikenhet, då det faktum att någonting associerat med My Little Pony faktiskt anses vara av bra kvalitet får många att lyfta på ögonbrynen. ”Jag ville bara se vad alla snackade om, och några timmar senare satt jag där och hade tittat på alla avsnitt och beställt en Pinkie Pie-ponny från eBay” är en vanlig beskrivning av Friendship is Magic-magin. En annan förklaring är att vuxna manliga nördar ändå brukar titta på animerade medier gjorda för barn, till exempel Batman: The Brave and the Bold, Pokémon, eller valfri Disney- eller Pixar-film. Det enda extra steget är i så fall att titta på tecknad film ”för tjejer”, men många nördar har redan tidigare varit inne på det spåret med sådan ”tjejig” animation som Sailor Moon, Powerpuffpinglorna eller Den Lilla Sjöjungfrun. Man skulle kanske till och med våga sig på en feministisk tanke (vilket många manliga nördar tyvärr fortfarande verkar vara allergiska mot) och fråga sig om det inte vore på tiden att sluta oroa sig över om ett program är ”tjejigt” så länge det är bra, och att man borde sluta göra tecknade barnprogram som riktar sig mot ett specifikt kön, eller åtminstone inte vara förvånad att program som riktar sig till tjejer faktiskt kan vara genuint bra. Alla dessa försvarsargument för att titta på My Little Pony är bra, men i mitt fall finns det också ett annat, nämligen att Friendship is Magic påminde mig om ett annat tecknat barnprogram som jag tittat på tidigare. Detta program heter Transformers Animated. Fortsätt läsa ”Transformers och My Little Pony: Lyckade återupplivningar”
Nördfavorit – Teenage Mutant Ninja Turtles
Konceptet bakom Teenage Mutant Ninja Turtles kan verka en aning märkligt om man tänker efter: Fyra sköldpaddor råkar av en händelse muteras av en mysko kemikalie, gömmer sig i kloakerna, tar sig namn efter renässanskonstnärer (Leonardo, Donatello, Michelangelo och Rafael) blir upplärda i ninjans ädla konst av en lika muterad råtta vid namn Splinter, och bekämpar sedan en ondskefull ninjaklan kallad ”The Foot”, med den ondskefulle japanen Shredder i spetsen. Senare tillkommer även diverse robotar, utomjordingar och andra mutanter för ninjasköldpaddorna att ta sig an. Men anledningen till att upplägget är så konstigt är egentligen enkel. Teenage Mutant Ninja Turtles var nämligen ursprungligen en parodi.
Figurerna skapades när de två tecknarna Kevin Eastman och Peter Laird satt och klottrade små figurer medan de tittade på TV, runt 1983. Tonåriga muterade ninjasköldpaddor var, kanske inte helt förvånande, ett resultat av slumpen, och när de väl bestämde sig för att göra något av idén gjorde de det i form av en parodi av Frank Millers version av superhjälten Daredevil, och den allmänna ninja-trenden i populärkultur som fanns på 80-talet. Daredevil är, för er som inte vet, en superhjälte som blivit blind när han fick en kemikalie i ögonen, men i gengäld fått sina andra sinnen förstärkta, och när Frank Miller började skriva och rita Daredevil-serier lade han till en hel del nya koncept. Serien fick en något mörkare ton, både i det visuella och i handlingen, och i stället för att slåss mot trikåklädda bovar tog sig nu Daredevil an organiserad brottslighet och, naturligtvis, ninjor. En av de stora skurkgrupperna var en ninjaklan kallad ”The Hand”, och Daredevil fick också en ninja-mentor vid namn Stick.
Den första Turtles-serien som publicerades 1984 förklarade att sköldpaddorna i fråga blivit muterade när en kemikaliebehållare studsade mot ögonen på en herre och krossades först när den kom i närheten av sköldpaddorna i stället. Daredevils mentor Stick blev sköldpaddornas mentor Splinter, och Hand-klanen blev Fot-klanen. Det var med andra ord bara lite skoj från Eastman och Lairds sida, men faktum är att både Splinter och Foten antagligen blivit mer kända än sina förlagor.
Det är just kändisskapet som gör Teenage Mutant Ninja Turtles så speciellt. Eastman och Laird var två frilansande tecknare som råkade få lite pengar i skatteåterbäring, och därför bestämde sig för att publicera sin serie själva, efter att ha blivit nobbade av diverse existerande publicister. Så de grundade företaget Mirage Studios, satte in en annons om serien i en tidning, och senare skickade de ut meddelanden till diverse TV- och radiostationer. Det är troligtvis mycket tack vare detta som serien fick sin första uppmärksamhet och popularitet, fast man kan inte förneka att serien själv faktiskt var ganska hyfsad i all sin svartvita enkelhet. Resten av historien känner nog många gamla nördar till, Turtlarna fick en tecknad TV-serie, diverse populära leksaker, några långfilmer, och diverse annat krimskrams och blev snart kulturikoner.
Eastman och Laird lyckades med andra ord leva den dröm som många andra unga serietecknare drömde (och säkert fortfarande drömmer), att få se sitt egenhändigt ihopaknåpade alster ta världen med storm efter en blygsam början. Faktum är att Teenage Mutant Ninja Turtles var början på en trend under 80-talet då diverse andra mer eller mindre ambitiösa serietecknare försökte efterapa succén med sina egna mer eller mindre originella koncept i form av billiga svartvita serier som de sålde direkt till distributörerna. För majoriteten av dessa serier blev det ingen större framgång, men ninjasköldpaddorna blev ändå ett mål för den unge serieskaparen, och är ännu idag en symbol för att om man bara lägger manken till så kan lite udda koncept bli något stort. Turtle Power!
Publicerat av Fredde 
Troops
Som Jönsson tidigare påpekat här på bloggen fanns det en tid innan YouTube. I denna mytomspunna era tog filmer lång tid att ladda ner, om de ens gick att ladda ner alls. Själv brukade jag besöka Star Wars-hemsidan TheForce.Net och deras fanfilm-avdelning, där diverse Star Wars-fans hade filmat sina egna alster baserade på filmserien. En av de allra tidigaste Star Wars-fanfilmerna var Troops, och det var i princip den som satte igång hela fanfilm-rörelsen. Det var en sorts parodi, en kombination av Star Wars och den populära dokumentär-TV-serien Cops. Man fick följa ett gäng stormtroopers på Tatooine när de hanterade diverse lagbrott och störningar av ordningen på typiskt brutalt stormtrooper-vis, och även träffar på några bekanta personer…
Publicerat av Fredde 
Freddes länkar: Game & Watch & dylikt
Här är en länk som säkert ger någon en nostalgikick: En hemsida där man kan spela diverse gamla LCD-spel, till exempel några av Nintendos Game & Watch-spel, direkt i webbläsaren, helt gratis. Det är dock inte bara Nintendo-produkter som erbjuds, många andra företag hakade ju på trenden och producerade sina egna små spel som brukade finnas att inhandla i leksaksaffärer eller på snabbköpet en gång i tiden. Utbudet är blandat, det finns spel från Japan, Taiwan, USA, och till och med gamla Sovjetryssland, och tydligen skall fler spel komma. Personligen är jag väldigt förväntansfull på det utlovade Zelda-Game & Watch-spelet, vilket vad jag har läst var ett av de mest avancerade spelen som använde tekniken. Att kunna få spela det gratis skulle vara väldigt roligt.
I rättvisans namn bör det nämnas att ovanstående sida faktiskt inte är den första med Game & Watch-emulatorer. Här är en sida med ett flertal emulatorer för diverse Game & Watch-spel, men dessa måste man ladda ner till datorn för att spela, vilket kanske vissa tycker är jämförelsevis mer jobb än att spela dem direkt i webbläsaren.
Huruvida sidan faktiskt är laglig och har de olika spelskaparnas tillåtelse har jag ingen aning om, men med tanke på att det enda sättet att få tag i de fysiska spelen nu för tiden är att hitta dom på auktionssidor och liknande så borde det väl inte skada Nintendo, Tiger eller gamla Sovjet så värst mycket. Det största problemet är väl annars att spelen faktiskt är väldigt primitiva, för att inte säga repetitiva, så har man ingen nostalgi för tiden när de skapades är det nog lätt hänt att man tycker det är ganska trista. Men det kan ändå vara värt ett besök, om bara för att ta del av en bit spelhistoria som är ganska svår att hitta på annat vis.
Rufus
Det fanns en tid då man inte hade Youtube.
Jag vet, det låter helknäppt men då gick man hem till sina polare och kollade in de senaste videofynden som de hade hittat på Kazaa eller på Napster. Konstiga klipp, allt som oftast men också roliga klipp. En av mina polare visade mig kortfilmen Rufus. Långt senare hittade jag denna film på Youtube och fick reda på att den var skapad av Nollbudgetfilmaren Henrik Möller från Malmö. Se, njut och döm inte.
Publicerat av Jönsson 
Veckans Nördfavorit – Sonic the Hedgehog
Varning! Nedan följer en nostalgitripp som kan orsaka plötslig trötthet, huvudvärk och i vissa fall illamående för läsaren. Om du misstänker att du är i farozonen föreslår jag att du endast läser de sista raderna i artiklen.
När jag växte upp, vilket inte var så längesen, var man, precis som idag, tvungen att välja sida. Sonic eller Mario? Alla valde sida! Även om man sade sig tycka om båda lika mycket, så var det alltid en man tyckte lite mer om. Själv hade jag valt Sonic.
Det var kanske inte så konstigt, jag hade nämligen bara ett Sega Mega Drive på den tiden, som mina föräldrar hade fixat till mig genom sitt företag. Till den hade jag givetvis de ballaste Sonic-spelen: Sonic 1, 2, 3 och Sonic & Knuckles, och hade man Sonic & Knuckles, ja då hade man ju också Sonic 2 & Knuckles och Sonic 3 & Knuckles genom att trycka i de gamla spelen ovanpå den nya kassetten. Faktum var att man också kunde trycka i Sonic 1 i kassetten och trycka någon knappkombination, så hade man ett spel till. Det tog mig dock flera år innan jag fick reda på att det sistnämnda spelet ens existerade.
Nä Sonic var verkligen teh rape. Jag brukade bjuda över mina vänner för att låta de titta på medan jag spelade, vilket i sin tur resulterade i att de flesta gick hem ganska snabbt igen. Ibland fick de andra spela som Tails, men eftersom jag som Sonic alltid sprang ifrån dem hela tiden gick de hem ändå.
Så här säger min gamla spelmanual till Sonic 2:
Alla hade samlats i skogen för att titta på när Sonic uppträdde. Sonic sprang, snurrade runt och hoppade när han utförde sin superspinnattack. […] Men nu håller något skrämmande på att hända. Sonics vänner försvinner. I deras ställe dyker elaka metallrobotar upp över hela ön. Det är den galne vetenskapsmannen Dr. Robotnik, som är på gång igen! Han behöver arbetare som kan hjälpa honom att skapa en domedagsmaskin, vilket kommer att kunna ta över hela världen. Därför fångar han alla djuren i i fällor och förvandlar de till robotar. Sedan tvingar han dem att bygga det slutgiltiga vapnet, det så kallade dödsägget!
Dr Ivo Robotnik är riktigt ond, och det var han i serietidningen också. Just serietidningen var väldans fräck. Jag kommer ihåg att jag blev alldeles till mig när jag plötsligt såg första numret i en affär. Jag köpte den och tog med den till skolan för att skryta om hur häftig jag var som hade den. Alla ville läsa i den, till och med de där stora barnen som var äldre än mig. Det slutade med att jag fick köpa ett nytt nummer eftersom någon till slut snodde det och jag senare hittade tidningen ihoprullad och trasig under en massa kuddar på skolan.
Nuförtiden har Sonic blivit en söndermjölkad guldko vars spel snarare kommer från rektumet på kossan än från mjölken, vilket har gjort att många av de gamla fansen slutat bry sig om spektaklet. Samtidigt har det dykt upp en massa sidokaraktärer som nördar älskar att hata, inte minst Shadow the Hedgehog.
För att hylla att Sonic blir myndig i sommar, dvs att det är 18 år sen han först dök upp, tänkte jag under de närmsta veckorna skriva några artiklar om honom. Den första om de tidiga spelen, den andra om karaktärerna, den tredje om serietidningarna och tv-serien, samt den fjärde om den ”nya” Sonic. Så håll ögonen öppna!
Publicerat av Ande 
Markera som oläst 