Jönsson Nördar på vift

Vi badar varannan dag trots att Kim Jong-un sköt på oss.

Varning. Reseblogg.

Som nämndes i senaste Thomas & Jay (cast nr. 2) är jag för tillfället i Tokyo och besöker en gammal vän. Vana läsare av MarkeraSomOläst (dvs jag och Fredde) känner honom som Dawn – en av MSO:s tidigare skribenter tillika min resekamrat på min förra Japanresa för fem år sedan. Efter att ha varit på plats i lite mer än en vecka och efter att Nordkorea avfyrat en medeldistansmissil i riktning mot Japan för ett par dagar sedan kändes det som att det var dags för ännu ett inlägg i vår sporadiska reseblogg Nördar på vift. Fortsätt läsa ”Vi badar varannan dag trots att Kim Jong-un sköt på oss.” →

Ande Nördcast

Thomas & Jay #2

Thomas&Jay

Nu finns det andra avsnittet av Thomas & Jay uppe för lyssning. I detta avsnitt pratar vi bl a om Netflix, Pokémon, Japan och Carlton från Fresh Prince of Bel-Air. Vi försöker även att inte prata om Sagan om Ringen och lyckas nästan med det.

Ladda ner

Jönsson Nördar på vift

”I don’t know, but I’d probably blame the English”

Det har hänt lite grejer på senaste tiden så det är nog läge att uppdatera. För över ett år sedan flyttade Fredde bort från Skåne. Långt innan dess flyttade jag och Ande isär och Ande lämnade Lund. För två veckor sedan lämnade Argelius (också känd som Dawn) inte bara landet utan också kontinenten för att bosätta sig i Japan. Själv har jag nu också lämnat Sverige och bosatt mig i min barndoms förlovade land, Skottland. Även om McDuck_Castleanledningen till att jag drömde mig bort förändrats över åren (när jag var yngre ville jag hälsa på Joakim von Ankas släktborg) så har jag alltid velat fara till Skottland och nu är jag alltså här, bosatt i Edinburgh. Det är med andra ord dags för MsO att än en gång få göra dubbeltjänst som reseblogg.

Skillnaden från min och Argelius resa till Tokyo är att den här gången har jag inte bara rest ensam utan planerar också att stanna minst ett år, om inte längre. Hur det går med den saken återstår att se, men jag planerar inte att resa hem än på ett tag. För tillfället bor jag hemma hos en gammal barndomsvän som flyttade hit för ett bra tag sedan. Som av världens mest tursamma slump visade det sig inte bara att han flyttat hit utan också att han arbetade på samma företag som anställt mig. Jag fick således en plats att i lugn och ro söka mig ett eget boende från och han gick miste om en rekryteringsbonus eftersom jag hittade jobbet själv. Så alla vann.

Fortsätt läsa ””I don’t know, but I’d probably blame the English”” →

Jönsson Nördar på vift

Perfekta biobesök och många höga höjder.

Jag kanske ska förklara titeln lite bättre. Det är inte så att japanerna är gladare i att gå på bio än många andra men när de väl gör det är det en fröjd. Inte så mycket för dem som för mig, men ändå. Jag tror att den största anledningen till att folk i Sverige mer eller mindre har givit upp att gå på bio inte nödvändigtvis beror på nedladdning och hemmabiosystem. Jag tror att den stora anledningen är att folk inte längre respekterar sina medbesökare.

Fortsätt läsa ”Perfekta biobesök och många höga höjder.” →

Fredde WOW! YOU LOSE!

Död åt slumpmässiga möten!

Jag har spelat klart Dragon Quest IX (eller ja, det finns förstås en himla massa sidouppdrag man kan ta sig an också, och kanske kommer jag faktiskt att göra det en dag), och börjat på ett annat RPG som legat på min spelhylla ett bra tag nu, Final Fantasy VIII. Trots att båda spelen är i samma genre är det en övergång som inte är helt problemfri, kanske speciellt då Final Fantasy VIII har en av RPG-genrens gamla traditioner: Random encounters. Alltså, när du är ute och traskar i världen eller i någon underjordisk grotta så kan du när som helst, helt utan förvarning, plötsligt hamna i en turbaserad strid med monster.

Random encounters har funnits i elektroniska RPG sedan urminnes tider, och har till en viss del sin grund i de ännu äldre penna & papper-rollspelen, där det ofta fungerade så att när man kom till ett nytt rum så rullade spelledaren en tärning, och beroende på utslaget kunde slumpmässiga monster dyka upp. Men vid det här laget tycker jag att hela systemet känns gravt föråldrat, och det är definitivt ofta synnerligen irriterande att oförvarnad bli avbruten när man vandrar fram genom en vacker 3D-värld med mysig musik.

Och faktum är ju att det inte behöver fungera på det viset. Redan på 80-talet fanns det RPG där man kunde se monsterna medan man gick omkring, och till och med kunde undvika att stöta på dem om man rörde sig på rätt sätt. Detta var främst vanligt i västerländska RPG, såsom Ultima-spelen (som dock ändå hade random encounters nere i grottorna man utforskade). Det verkar främst vara en japansk tradition att man inte kan se monsterna förrän man slåss med dem, en tradition som troligtvis tog sin början i, just det, Dragon Quest-spelen, som ju var spelen som definierade det mesta man numera associerar med japanska RPG. Dragon Quest-spelen var väldigt framgångsrika (åtminstone i hemlandet) och andra spelföretag var därför inte sena med att göra efterapningar, till exempel Square med sitt Final Fantasy. Allt eftersom åren gått har de japanska RPG-spelen utvecklats en hel del, men verkar ändå vilja ha kvar en hel del gamla traditioner från genrens barndom.

Men även bland japanska RPG finns det en del avvikare, spel där man i stället ser fienderna gå runt på kartan och till större eller mindre grad kan välja om man vill slåss med dem eller inte. Exempel på sådana spel är bland annat Chrono Trigger, Earthbound och Paper Mario. Och just dessa tre spel har också en annan sak gemensamt: Det brukar anses vara några av de absolut bästa spelen i genren. Det är i och för sig knappast rätt att hävda att detta enbart beror på hur spelen hanterar mötandet av fiender, men jag skulle vilja säga att det är något av en bidragande faktor som gör att de står ut från den stora massan av spel med slumpmässiga möten.

Och när nu både de senaste Final Fantasy-spelen och till och med det senaste spelet i den så oerhört traditionsbundna Dragon Quest-serien börjat överge random encounters till större eller mindre grad så kan man väl hoppas att andra spelutvecklar följer med, och att slumpmässiga möten i framtiden bara blir en historisk relik. Vem vet, en dag kanske vi får se ett Pokémon-spel helt utan högt gräs?

Publicerat av Fredde