Det finns mycket som kan diskuteras och kritiseras kring hur psykisk ohälsa skildras i superhjälteserier (något som de förvisso har gemensamt med mycket annan populärkultur). En av de mest uppenbara sakerna är att majoriteten av de personer med psykologiska problem som dyker upp i superhjältarnas värld är skurkar (även om det finns vissa anmärkningsvärda fall bland hjältarna, till exempel Hulken, Batman, och säkert några andra som jag inte kommer på just nu). Som bäst är det skurkar med någon sorts störning som får dem att uppföra sig på konstiga sätt (till exempel Riddlers besatthet av att lämna ledtrådar till sina brott i form av gåtor), men väldigt ofta är de livsfarliga, mordiska galningar. En konsekvens av detta är att serierna ofta får en något pessimistisk syn på möjligheterna att faktiskt behandla psykisk ohälsa, av den enkla anledningen att om de galna skurkarna blev ”botade”, eller åtminstone kunde göras ofarliga, så skulle man inte kunna göra serier där superhjältarna slåss mot dem längre. Ta en skurk som Two-Face, exempelvis. Det finns massor med serier som handlar om hur han genomgår psykologisk behandling, och samtidigt får sitt sargade ansikte lagat med plastikkirurgi, så att hans ursprungliga personlighet som den godhjärtade Harvey Dent återställs. Men dessa historier slutar så gott som alltid med att hans ansikte återigen blir skadat (antingen genom en olycka eller av honom själv) och han återgår till galenskap, så att Batman återigen måste kämpa mot honom. Fortsätt läsa ”DC:s dummaste psykologer”
Rambo: Last Blood – En recension
Den senaste filmen om den plågade Vietnamveteranen John Rambo, spelad av Sylvester Stallone, gick igenom en del turer innan den till slut spelades in och släpptes. Det märkligaste var nog när planen var att filmen, då med titeln ”Rambo V: The Savage Hunt”, skulle handla om hur Rambo tillsammans med en grupp elitsoldater kämpade mot ett genetiskt modifierat monster, alltså i princip ”Rambo vs Predator”. Det skulle definitivt ha varit en annorlunda historia än i de tidigare Rambo-filmerna, men å andra sidan har ju filmserien tidigare genomgått åtminstone ett ganska radikalt skifte i sin ton, från relativt småskalig thriller till hejdundrande actionfilm. Monsterfilmen blev det dock till slut inget av, utan istället fick vi Rambo: Last Blood, en film som jag efter att ha sett trailern inte hade några speciellt höga förväntningar på. Men eftersom jag har ett visst intresse av karaktären John Rambo, och har skrivit om hur han framställts i de tidigare filmerna här på bloggen, kände jag ändå att jag ville titta på filmen och se om den kommer med några nya insikter om Rambos själsliga smärta. I vanlig ordning vill jag utfärda en spoilervarning, även om jag inte kommer att gå in i detalj på vad som händer i filmen. Fortsätt läsa ”Rambo: Last Blood – En recension”
Nördfavorit – John Rambo
En av Sylvester Stallones mest ikoniska roller är den som John James Rambo, en karaktär som av många ses som själva sinnebilden för den macho-fyllda actionhjälten: en muskulös, butter soldat som med ett stort maskingevär massakrerar massvis med fiender, alternativt smyger runt i djungeln och dödar fiendesoldater en efter en utan att de kan hitta honom. Rambo är dock också en karaktär som är intressant bortom det våld han utför, då det finns en psykologisk aspekt i honom som tolkats på flera väldigt olika sätt i de olika filmerna han medverkat i. Det finns någonting som är fel i Rambo, någonting som gör att han aldrig verkar kunna vara riktigt nöjd med sitt liv, en smärta han inte verkar kunna bli kvitt. Eller kanske kan han det. De olika inkarnationerna av karaktären verkar alla ge olika svar på frågan ”vad är fel med John Rambo?”
Fortsätt läsa ”Nördfavorit – John Rambo”Findemokraterna: Tyngre än de verkar?
Såhär efter valets allmänna politiska yra och med de nuvarande politiska förväxlingarna blev jag inspirerad att på YouTube söka upp en sekvens ur Galenskaparna och After Shaves gamla politiska satirfilm Monopol. I filmen bestämmer sig den slemmige mediemogulen Sune Finåker (spelad av Peter Rangmar) för att starta ett politiskt parti, ”Findemokraterna”, och ta över makten i Sverige. När jag tittade på klippet kom jag till en insikt, men innan jag berättar om den är det väl bäst om jag låter er se det jag tittade på, nämligen en intervju med Finåker som utmynnar i ett spektakulärt glättigt sångnummer:
Lite politik och mycket blod i konsulernas stad
Det senaste albumet med Markera som Olästs favoritserie, den som handlar om Hälsingborgaren Viktor Kasparsson och hans äventyr med mysterier och övernaturligheter i mellankrigstiden, har varit en smula försenat. Men när jag till slut kunde lägga vantarna på ett exemplar av albumet, som har titeln Blodsband, tyckte jag direkt att jag kunde se anledningen till att det tagit en sådan tid för författaren och tecknaren Dennis Gustafsson att göra klart det. Detta verkar nämligen vara det tjockaste Kasparsson-albumet hittills, men alla sidorna håller fortfarande samma kvalitet som i de tidigare serierna, och är ibland till och med bättre. Här finns ibland ganska finurliga layouter för serierutorna som bryter iväg från den typiska ordningen, så att de inte följer direkt på varandra utan ibland är parallella eller inte ska läsas i någon särskild ordning alls, då de i stället är avsedda att ge en sammantagen bild av ett kaotiskt händelseförlopp. Så när en hord råttor biter och sliter i en stackars människa görs det på en sida i form av en hel hoper av blodiga närbilder och detaljer som inte nödvändigtvis måste vara ordnade helt kronologiskt, för att ta ett exempel. Om det behövs lite mer väntetid för att serien ska vara av den här kvaliteten och längden tänker inte jag klaga i alla fall. Fortsätt läsa ”Lite politik och mycket blod i konsulernas stad”
Snart är det dags för kyrkoval!
Och det är många mer eller mindre bekanta partier som ställer upp, många som har varit med förut. För några år sedan gjorde humorgruppen Killinggänget en ganska klockren parodi på det bisarra i att ett visst främlingsfientligt parti verkade visa intresse för att engagera sig i kyrkliga frågor. Bilden nedan kommer ursprungligen från Killinggängets numera nedlagda hemsida Spermarharen, och är nog en av mina favoriter från den (som tur är finns den arkiverad för den nyfikne). Och partiet som skojas med ställer upp i år igen, så skämtet är, tyvärr, fortfarande lika aktuellt.
Publicerat av Fredde 
Nördfavorit – Guy Fawkes
Mellan 1570 och 1606 levde den mustaschbeprydde engelsmannen Guy Fawkes. Masker föreställande hans ansikte har på senaste tiden synts i många samanhang. De bärs av hackers som angriper svenska myndigheters hemsidor, av aktivister som vill ockupera Wall Street, befria Julian Assange eller stoppa scientologin, och av nördar med för mycket fritid som önskar att de var något av det tidigare nämnda, men mest ägnar dagarna åt att lägga upp roliga bilder på katter på internet. Bland alla dessa är Guy Fawkes symbolen för upproret, för kampen mot orättvisor och mot överheten i allmänhet. Vilken kan tyckas vara lite konstigt med tanke på att det stora upproret han var med på misslyckades kapitalt redan innan det börjat. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Guy Fawkes”
Nördfavorit – Mike Haggar
Borgmästarens dotter har blivit kidnappad av ett gäng skurkar, och nu måste några tuffa typer klå upp dessa skurkar och rädda dottern. Det är en ganska typisk handling i många gamla och nya elektroniska spel (för att inte tala om diverse kackiga actionfilmer). Men i Capcoms klassiska beat ’em up-spelet Final Fight är detta inte hela historien, då borgmästaren i staden Metro City inte är någon gammal gråhårig gubbe som ber några modiga unga män om hjälp. Han är i stället ingen mindre än den extremt biffige före detta proffsbrottaren Mike Haggar, som iklädd ett par brallor endast upphållda med stort bälte över axeln, och med en mustasch på Tom Selleck-nivå, beger sig ut på sin stads gator och klår upp bovarna själv. Ja, han har förvisso sin dotter Jessicas pojkvän Cody och sin ninja-polare Guy till hjälp, men ingen av dessa är på långa vägar lika minnesvärda, och ärligt talat så skulle nog Haggar kunna klara biffen helt själv. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Mike Haggar”
Nördfavorit – Ayn Rand
Vi har tidigare här på Markera som Oläst haft nördfavoriter som kanske inte kan kallas ”favoriter” i ordets rakaste betydelse, men som ändå onekligen har haft stort inflytande på nördar och nördkultur. Detta kan också sägas om Alyssa Rosenbaum, bättre känd som Ayn Rand. Och med tanke på att en filmatisering av hennes mest kända bok, Atlas Shrugged, är på gång (och kanske även eftersom idag är den internationella kvinnodagen, och Rand definitivt var en inflytelserik kvinna) så kan det vara värt att ge henne en presentation. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Ayn Rand”
Markera som oläst 