En sak som den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft är omtalad för är hur han blandade ihop fakta med fiktion i sina noveller. Han hänvisade ofta till verkliga händelser och personer i sina berättelser, ofta från långt bak i historien, men då och då också till samtida företeelser (exempelvis novellen ”The Whisperer in Darkness”, som inleds med en referens till en stor översvämning i den amerikanska delstaten Vermont, och senare vävs den då pinfärska upptäckten av planeten Pluto också in i handlingen). Ett av de vanligaste sätten han gjorde denna sammanvävning var genom att ha med minst en scen i en novell där någon karaktärs samling av mystiska böcker beskrivs, och då räknar Lovecraft både upp verkliga ockulta skrifter och fiktiva dito, påhittade av honom själv eller av någon av hans många författarvänner. Detta var troligtvis speciellt effektivt eftersom Lovecraft själv var synnerligen beläst, och kunde rabbla upp många verkliga obskyra böcker, så att den typiske läsaren inte alltid kunde vara säker på vad som var påhittat och vad som var riktigt (speciellt eftersom internet inte existerade när Lovecraft var i livet). Den mest kända av de fiktiva böcker som Lovecraft själv hittade på, en titel som förekommer i en stor del av hans berättelser, är den fasansfulla volymen kallad Necronomicon. Bokens natur varierar lite från historia till historia, men vanligtvis framställs den som en mycket gammal lunta innehållandes magiska formler och uråldriga hemligheter om universums sanna natur, inklusive de fruktansvärda gudalika varelserna som Lovecraft hittat på och också gärna ofta refererade till. I modern tid framställs det ofta som att man kan bli galen bara av att läsa boken, men i Lovecrafts berättelser är det vanligare att folk inte drivs till vansinne av boken i sig, utan det är först när de upptäcker bevis för att något i boken är sant, och att därmed även allt det andra hemska i den då också troligtvis är sant, som de blir riktigt förskräckta. Fortsätt läsa ”Necronomicon i Sverige – En recension”
Legenden om planerna till Dödsstjärnan
När Disney köpte rättigheterna till Star Wars och började planera att ge ut ett flertal nya filmer tog de samtidigt beslutet att i princip ignorera nästan all gammal fiktion som vuxit fram kring de gamla filmerna i form av böcker, serier, spel och allsköns annan media, det som sammantaget brukar kallas ”The Expanded Universe”. Allt detta material fick nu en ny stämpel, ”Legends” (för det vore ju dumt att inte fortsätta sälja de gamla böckerna, serierna, etc. i nya utgåvor) medan Disney har börjat ge ut helt nya böcker, serier och annat som räknas som det nya kanon, det som passar in med de nya filmerna. Det gjorde nog ont i en del nördars hjärtan att se slutet på det gamla expanderade universumet som gett dem så mycket underhållning och nördigheter genom åren, men de flesta av dem förstod nog ändå att det hade varit minst sagt klurigt för Disney att försöka anpassa sina nya filmer till allt det som enligt de gamla böckerna hänt i Star Wars-universumet. I och med att allt gammalt kring-material har raderats från Star Wars-kanon innebär det också att Disney nu har möjlighet att ge sina egna tolkningar på sådant som tidigare beskrivits i det gamla Expanded Universe. Ett av de viktigaste exemplen på detta är nästa kommande Star Wars-film, som har titeln Rogue One: A Star Wars Story, och som ska handla om hur rebellerna lyckades lägga vantarna på planerna till Dödsstjärnan, planerna som sedan blir en central del av handlingen i den allra första Star Wars-filmen. Fortsätt läsa ”Legenden om planerna till Dödsstjärnan”
TV-spel på radion!
I morgon, söndagen den 3 april, har radioprogrammet P3 Spel premiär i just radiokanalen P3. Det ska snackas om både gamla och nya elektroniska spel av olika slag, och kan säkert vara värt att lyssna på för spelintresserade nördar. Hur ett radioprogram om ett sådant visuellt medium som TV-spel ska fungera återstår att se, men jag tror ändå att det finns en chans att Sveriges Radio kan lyckas en aning bättre än SVT gjort med sina program om mediet.
Detta är faktiskt inte första gången som SR tagit sig an elektroniska spel. En del kanske minns det gamla fina P3-programmet Syntax Error som gick mellan 2001 och 2003, där datornörden Thomas Sunhede spelade elektronisk musik från diverse gamla spelmaskiner såsom Commodore 64 och Amiga. Det var definitivt ett smart sätt att göra radio av spel. Faktum är att undertecknad lyckades ringa in till programmet en gång när de frågade lyssnarna om vilken deras favoritspelmusik var, och kunde tala om för svenska folket att han gillade Final Fantasy. Ahh, det var tider det…
P3 Spel har med andra ord faktiskt något att leva upp till, och jag kommer säkerligen att sitta bänkad vid radioapparaten imorgon klockan 14.00 för att se hur det går. Gör det du med!
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 