Beyond A Steel Sky: En recension

beyondasteelskywelcomeEfter en inledningssekvens börjar datorspelet Beyond A Steel Sky, uppföljaren till Beneath A Steel Sky, med att huvudpersonen Robert Foster står framför portarna till framtidsstaden Union City. Ovanför ingången sitter en välkomnande skylt med stadens namn, men när man närmar sig den visar det sig att den är lite trasig, och en av bokstäverna lossnar och trillar i marken. Detta känns som en avsiktlig symbol för spelets handling, om en stad som vid en första anblick framstår som en glänsande och optimistisk utopi (i motsats till det föregående spelets dystopi), men där allt egentligen inte står rätt till. Men det kan också ses som en oavsiktlig symbol för att spelet är väldigt påkostat och ser väldigt snyggt ut, men att det innehåller ett flertal anmärkningsvärda buggar som definitivt påverkade min upplevelse av det. När spelet släpptes i år köpte jag det direkt och började spela, och hade mycket roligt med det trots en del mindre irriterande buggar (till exempel ett ställe där jag inte kunde spara spelet, utan var tvungen att göra om en sekvens som jag redan gjort), ända tills jag nådde en punkt där spelet kraschade totalt, och jag inte kunde komma vidare i handlingen eftersom jag inte kunde se eller höra viktig dialog från en av karaktärerna. Jag var inte den ende som drabbats av denna bugg, och eftersom jag tyckte att handlingen hittills hade varit väldigt intressant var det ganska jobbigt att behöva vänta flera veckor på att spelskaparna skulle komma med en uppdatering så att jag äntligen kunde komma vidare. Ni som vill spela spelet nu kommer förhoppningsvis inte uppleva lika mycket buggar, men det var som sagt definitivt något som påverkade min spelupplevelse och min syn på spelet. Fortsätt läsa ”Beyond A Steel Sky: En recension”

Rambo: Last Blood – En recension

RamboLastBloodPosterDen senaste filmen om den plågade Vietnamveteranen John Rambo, spelad av Sylvester Stallone, gick igenom en del turer innan den till slut spelades in och släpptes. Det märkligaste var nog när planen var att filmen, då med titeln ”Rambo V: The Savage Hunt”, skulle handla om hur Rambo tillsammans med en grupp elitsoldater kämpade mot ett genetiskt modifierat monster, alltså i princip ”Rambo vs Predator”. Det skulle definitivt ha varit en annorlunda historia än i de tidigare Rambo-filmerna, men å andra sidan har ju filmserien tidigare genomgått åtminstone ett ganska radikalt skifte i sin ton, från relativt småskalig thriller till hejdundrande actionfilm. Monsterfilmen blev det dock till slut inget av, utan istället fick vi Rambo: Last Blood, en film som jag efter att ha sett trailern inte hade några speciellt höga förväntningar på. Men eftersom jag har ett visst intresse av karaktären John Rambo, och har skrivit om hur han framställts i de tidigare filmerna här på bloggen, kände jag ändå att jag ville titta på filmen och se om den kommer med några nya insikter om Rambos själsliga smärta. I vanlig ordning vill jag utfärda en spoilervarning, även om jag inte kommer att gå in i detalj på vad som händer i filmen. Fortsätt läsa ”Rambo: Last Blood – En recension”

Nytt hopp: Din guide till nya Star Wars – ”Battlefront II” (och ”Inferno Squad”)

BattlefrontIICoverStar Wars har ett gediget bibliotek utav fantastiska TV- och datorspel i ryggen. Även om spelen hade många olika upphovsmän så gick de alla genom utvecklaren LucasArts. När Disney köpte Lucasfilm ingick naturligtvis LucasArts i köpet och därför blev många nördar besvikna när Disney fattade beslutet att lägga ner spelutvecklaren och istället ge rättigheten att tillverka Star Wars-spel till EA.

Med undantag för en handfull mobilspel (vars ”handling” nu också är kanon) stod utvecklingen av nya Star Wars-spel still fram till att EA bestämde sig för att ”reboota” den klassiska spelserien Star Wars: Battlefront. Detta lades i händerna på svenska speltillverkaren DICE. Fortsätt läsa ”Nytt hopp: Din guide till nya Star Wars – ”Battlefront II” (och ”Inferno Squad”)”

Nytt hopp: Din guide till Disneys nya Star Wars-kanon – ”From a Certain Point of View”

StarWarsDisneyHoppVälkommen till en ny artikelserie på MarkerasomOläst. En guide till Disneys nya Star Wars-kanon. Men först – lite backstory;

Året var 2012 och Disney köpte upp rättigheterna till Star Wars av George Lucas. I några korta minuter drabbades vi av panik.

”Kommer Disney att göra Star Wars larvigt nu?” Fortsätt läsa ”Nytt hopp: Din guide till Disneys nya Star Wars-kanon – ”From a Certain Point of View””

Mad Max: Fury Road – En recension

"Oh baby, it's a wild world."Detta är filmen som är vad vi ville att Prometheus, Star Wars-prequelerna och, till en viss del, Avatar skulle vara; en visionär filmregissörs lyckade återkomst efter flera år till filmserien/genren som han är mest känd för. Där Ridley Scott, George Lucas och James Cameron alla misslyckades med att leva upp till förväntningarna vi ställde på dem har den i jämförelse kanske inte riktigt lika kände, men definitivt lika inflytelserike, George Miller skapat precis vad vi hoppats på med sin nya film i den klassiska postapokalyptiska Mad Max-serien, Fury Road. Fortsätt läsa ”Mad Max: Fury Road – En recension”

Rädda John Carter!

Filmen John Carter, baserad på Edgar Rice Burroughs (mest känd för att ha hittat på djungelhjälten Tarzan) bokserie om en amerikansk soldat från 1800-talet som transporteras till planeten Mars (eller Barsoom som marsianerna kallar den) och råkar ut för många spännande äventyr där, går för närvarande på bio, och jag skulle vilja uppmana alla Markera som Oläst-läsare att gå och se den snarast möjligast. Jag var själv nyligen och såg den och kan säga att den är en väldigt underhållande äventyrsfilm som håller sig väldigt trogen sitt källmaterial, men som också inte är rädd för att gå sina egna vägar med handlingen för att den ska fungera som en bra film, dock alltid med den största respekt för Burroughs verk.

Filmens kvalitet är dock inte den enda anledningen till att jag vill att så många som möjligt går och ser den. Jag har nämligen läst en hel del artiklar som tyder på att John Carter kanske kan komma att råka ut för samma problem som drabbat en del andra bra filmer, exempelvis det gamla båtactionäventyret Waterworld. Den filmen fick rykte om sig att vara dålig men är egentligen ganska hyfsad. Problemet med den var att den var väldigt dyr att göra och hade många produktionsproblem, vilket ledde till negativa förväntningar, vilket i sin tur ledde till dålig ekonomisk framgång på bio. På grund av en inte helt lyckad reklamkampanj, som  utgick från att gemene man redan skulle känna till den ganska obskyra karaktären John Carter, verkar denna film nu inte heller ha några stora framgångar, och jag bävar inför att den en dag ska kommas ihåg som en flopp som ingen vill se eftersom de tror att den är dålig (tyvärr händer det ju allt för ofta att försäljningssiffror likställs med kvalitet). Det är därför jag vill att folk ska se filmen, inse hur bra den faktiskt är och sprida det goda ordet till vänner och bekanta så att de också går och ser den, så att dess dåliga rykte kan motarbetas. Disney, som ger ut filmen, verkar ha velat göra den till den första i en serie filmer likt deras kassako Pirates of the Caribbean, men nu tycks de vara mer tveksamma över detta. Jag skulle dock gärna vilja se fler Barsoom-filmer, speciellt om de håller samma kvalitet som denna, så därför uppmanar jag er att göra allt för rädda John Carter!

Publicerat av Fredde

Kommer Fienden att besegras?

Så var Fienden då äntligen här, magasinet som hävdar att det är ”Sveriges första kulturtidskrift om TV-spel”. På dess hemsida (med den fyndiga adressen tidskriften.fi/enden) utlovades det att den skulle finnas tillgänglig i maj, och tekniskt sett så var den det. Den 31 maj kunde man nämligen få ta emot den om man besökte Karl XII-statyn i Stockholm. I butikerna fanns den dock inte förrän i juni, så jag fick vänta otåligt. För jag tror inte det förvånar någon att undertecknad väldigt gärna ville lägga vantarna på en kulturtidskrift om TV-spel, om inte annat så av ren nyfikenhet på vad det kunde innebära. Fortsätt läsa ”Kommer Fienden att besegras?”

The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader – En recension (spoilervarning)

När jag var liten såg jag på BBC:s ganska lökiga filmatisering av C.S. Lewis böcker om landet Narnia och formligen njöt av hur underbart brittiska de kändes. Jag brydde mig inte om att effekterna var ganska dåliga och att skådespeleriet ibland var så kasst att man undrade hur motspelarna kunde hålla sig för skratt. Världen de avbildade var så magisk och så spännande att man helt enkelt inte kunde låta bli att, likt barnen Pevensie själv sugas in i sagan.

Sen blev jag vuxen och Disney köpte rättigheterna till böckerna. Istället för en lågmäld men samtidigt spännande och väldigt brittisk saga fick man vad Hollywood säkerligen antar är brittiskt. Det vill säga folk som talar med brittisk brytning. Jag vet att det är en klyscha att driva med en film för att den är ”Hollywood” men filmatiseringarna av Lewis böcker är så fullsmockade med klyschor att det känns passande. Jag har gjort mitt bästa för att strunta i dem. Fram till nu när det blev dags för The Voyage of the Dawn Treader (eller Kung Caspian och Skeppet Gryningen på svenska) att filmatiseras. Boken är min solklara favorit i serien och lite fåfängt tänkte jag att ”den här kan de åtminstone inte misslyckas med”. Jag hade naturligtvis fel. Fortsätt läsa ”The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader – En recension (spoilervarning)”

Prince of Persia 2: En besvikelse

Nej, jag talar inte om någon eventuell uppföljare till filmen Prince of Persia, utan om uppföljaren till det ursprungliga Prince of Persia-spelet, Prince of Persia 2: The Shadow and the Flame. Jag är inte besviken för att spelet inte lever upp till sin föregångare, snarare är jag besviken för att det inte lever upp till sig själv.

Det finns ju faktiskt så mycket att gilla med Prince of Persia 2. Grafiken är väldigt stilig, musiken och ljudet likaså, och det är uppenbart att spelskaparna ville fortsätta på samma tema som i det första spelet, nämligen att göra ett filmiskt plattformsspel med många spännande händelser, våghalsiga hopp och filmisk action, och också utveckla detta till nya höjder. Det börjar också bra, en inledning förklarar att efter att prinsen räddat prinsessan i det förra spelet upptäcker han att han blivit ersatt av en dubbelgångare, och blir tvungen att fly hals över huvud från det rike som han räddat. Spelet börjar direkt med att prinsen hoppar ut från en krossad ruta i palatset, slåss mot några vakter, hoppar mellan taken och till slut lyckas ta sig ombord på en båt i sista sekunden, med massor av vakter efter sig, allt under spelarens kontroll. Resten av spelet handlar om hur han måste ta sig tillbaka till Persien, och på vägen får vi veta lite mer om hans bakgrund (men inte hans namn, naturligtvis). Fortsätt läsa ”Prince of Persia 2: En besvikelse”

The Expendables – En recension (spoilervarning)

Det finns en hel drös riktigt fina och riktigt dumma actionfilmer från 80- och 90-talet. Av dem har jag dessvärre bara sett en handfull. Jag har aldrig sett Commando eller Running Man, bara den första och den fjärde av Rocky-filmerna. First Blood har jag sett och likaså Rambo från 2008 men inga av de andra. Die Hard och Die Hard: With a Vengeance har väl ingen missat men efter det tar det mer eller mindre stopp. Filmerna med Jet Li har jag missat helt och hållet. Trots detta kunde jag inte låta bli att bli upphetsad när jag fick höra att Sylvester Stallone planerade att göra en film i samma anda som dessa klassiker och dessutom låta större delen av sina gamla actionkompisar få vara med. I en tid när 80-talsnostalgi är så inne som just nu, hur kan man inte bli glad över något sådant?

Actionfilm vars syfte endast är just action har aldrig riktigt varit min grej. Jag vill helst ha det uppblandat med en intressant story eller åtminstone en intressant omgivning. För mig räcker det sällan med stora gevär och en djungel (storstads- eller vanlig). Det som gjorde de stora actionfilmerna från åttio och nittiotalet så sevärda var att de var så otroligt charmiga. Självklart kan ingen meja ner 150 fiendesoldater utan att ladda om sitt gevär men orkar man verkligen bry sig om att påpeka det? Ibland ska man inte behöva tänka. Ibland ska man bara få njuta.

The Expendables spelar starkt på detta och det är precis det som är meningen. Redan i den allra första bilden presenteras vi för att antal råtuffa motorcykelsnubbar vars identiteter är okända. Direkt efteråt kastas vi in i handlingen och den är enkel. Ett kommandoteam gör sin grej ombord på en båt fylld med afrikanska pirater. Vi får inte veta ett dugg innan vi sett dem banka skiten ur sina allra första motståndare.

Det är bara det att det är ju det som blir filmens problem. Vi som publik får knappt reda på ett dugg om någon av varken hjältarna eller skurkarna eller för den delen om någonting som försigår. Karaktärernas namn har jag redan glömt, möjligen med undantag för Jason Statham i rollen som Lee Christmas (namnet lånat från en legosoldat på 1800-talet), likaså handlingen i stort. I en film som denna är handlingen allt annat än central och det gör egentligen ingenting men då filmens titel antyder en grupp snarare än en person (tänk, Rambo, Commando, Running Man = individer) hade i varje fall jag hoppats på att gruppen skulle vara i större fokus än dess ledare. Så är det inte.

Vi har Stallone som gruppens mer eller mindre frivillige ledare. Statham som hans bäste vän med egna bekymmer att ta hand om. Li som den asiatiske killen som vid åtminstone två tillfällen kallas ”kortis” och Lundgren som gruppens ”bad boy”. I det gäng legosoldater som kallar sig The Expendables ingår även två killar till. Deras namn och egenheter skymtas ibland men jag misstänker att de klipptes bort till fördel för mer explosioner. Vad filmen saknar är helt enkelt karaktärsbitar. Man köper absolut att Stallone och Statham är bästa vänner för vi får se dem snacka som bästa vänner flera gånger. Hur däremot resten av gruppen känner varann eller vad de ens tycker om varann… tja, de gillar väl att spränga saker antar jag.

Den enda andra karaktär som ges någon form av bakgrundshistoria är Mickey Rourke. Han är gruppens tatuerare och han påpekar gärna hur han absolut inte saknar sin tid i krig. Det faktum att han faktiskt håller sig borta från strid under hela filmen gör att man undrar om han stoppades in i filmen bara för att retas. Naturligtvis medverkar även Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis men bara i en liten cameo som visserligen är rolig men känns ungefär lika instoppad som Samuel L Jacksons replik om ”Motherfucking snakes on this motherfucking plane” i filmen med samma motherfucking namn.

Vad jag egentligen vill komma fram till är att The Expendables är en riktigt tuff actionfilm och det märks verkligen att de hade roligt när de spelade in den. Actionsekvenserna ligger naturligtvis i fokus och är i många fall riktigt snygga. Jag hade personligen föredragit om de lät bli att skaka kameran och att klippa varannan sekund (något som tyvärr blir mer och mer populärt nuförtiden) och istället låtit oss se fighterna lite bättre. Då hade man ju kunnat se de coola moves som Jet Li behövde tre stuntkoreografer för att koordinera istället för att behöva anta att de pågick medan kameramannen halkade runt på golvet. I många fall är det näst intill omöjligt att se vad som händer eller ens vem det är som vinner. Kort sagt – Ska man göra en film som helt och hållet bygger på action måste man se till att publiken hinner se vad som händer.

Vill du se ett gäng råbarkade snubbar göra det de är bäst på så är The Expendables en film för dig. Om du däremot är intresserad av att minnas någon av de sagda karaktärerna dagen efteråt bör du nog istället lägga vantarna på någon av de klassiker som den här filmen tar sin inspiration ifrån.

Publicerat av Jönsson