En sak som den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft är omtalad för är hur han blandade ihop fakta med fiktion i sina noveller. Han hänvisade ofta till verkliga händelser och personer i sina berättelser, ofta från långt bak i historien, men då och då också till samtida företeelser (exempelvis novellen ”The Whisperer in Darkness”, som inleds med en referens till en stor översvämning i den amerikanska delstaten Vermont, och senare vävs den då pinfärska upptäckten av planeten Pluto också in i handlingen). Ett av de vanligaste sätten han gjorde denna sammanvävning var genom att ha med minst en scen i en novell där någon karaktärs samling av mystiska böcker beskrivs, och då räknar Lovecraft både upp verkliga ockulta skrifter och fiktiva dito, påhittade av honom själv eller av någon av hans många författarvänner. Detta var troligtvis speciellt effektivt eftersom Lovecraft själv var synnerligen beläst, och kunde rabbla upp många verkliga obskyra böcker, så att den typiske läsaren inte alltid kunde vara säker på vad som var påhittat och vad som var riktigt (speciellt eftersom internet inte existerade när Lovecraft var i livet). Den mest kända av de fiktiva böcker som Lovecraft själv hittade på, en titel som förekommer i en stor del av hans berättelser, är den fasansfulla volymen kallad Necronomicon. Bokens natur varierar lite från historia till historia, men vanligtvis framställs den som en mycket gammal lunta innehållandes magiska formler och uråldriga hemligheter om universums sanna natur, inklusive de fruktansvärda gudalika varelserna som Lovecraft hittat på och också gärna ofta refererade till. I modern tid framställs det ofta som att man kan bli galen bara av att läsa boken, men i Lovecrafts berättelser är det vanligare att folk inte drivs till vansinne av boken i sig, utan det är först när de upptäcker bevis för att något i boken är sant, och att därmed även allt det andra hemska i den då också troligtvis är sant, som de blir riktigt förskräckta. Fortsätt läsa ”Necronomicon i Sverige – En recension”
Räddningsförsök av en Rymdresa
Den fantastiska boken ”Svensk videospelsutveckling: Från 50-tal till 90-tal” ägnar några sidor åt det intressanta faktum att det finns tre olika, fullständigt orelaterade datorspel som alla har titeln ”Rymdresa”. Det första var ett enkelt, men ändå ganska fantasifullt och underhållande actionspel från 80-talet till hemdatorn ABC 80, och det senaste (med titeln RymdResa, notera stavningen) från 2015 har även det en del action, även om det är mer avslappnat och storslaget på det där typiska moderna indie-viset. Däremellan gavs det dock ut ett Rymdresa som skiljer sig ganska markant från de andra, och som jag anser är väldigt intressant ur ett spelhistoriskt perspektiv, kanske främst på grund av vem som utvecklade det. ”Rymdresa” från 1991 programmerades nämligen av ingen mindre än Kerstin Ekman, en välkänd och kritikerrosad svensk författare med en lång karriär som bland annat innefattar en tid som ledamot i Svenska Akademien (hon slutade dock med det under den så kallade Salman Rushdie-affären 1989). Ekman är främst känd för sina böcker, men redan på 80-talet blev hon också intresserad av datorprogrammering. En av hennes mest anmärkningsvärda elektroniska skapelser är ”Hotagens minne”, en databas över olika berättelser och hågkomster från en socken i Jämtland, ursprungligen enbart tillgänglig på datorer i ortens turistbyrå, men senare upplagd på internet. Rymdresa är dock den enda av hennes skapelser som kan klassas som ett spel, och hon är därmed så vitt jag vet den enda Akademiledamoten som har skapat ett datorspel (även om Peter Englund kanske en gång designade ett brädspel). Fortsätt läsa ”Räddningsförsök av en Rymdresa”
Beyond A Steel Sky – En recension
Efter en inledningssekvens börjar datorspelet Beyond A Steel Sky, uppföljaren till Beneath A Steel Sky, med att huvudpersonen Robert Foster står framför portarna till framtidsstaden Union City. Ovanför ingången sitter en välkomnande skylt med stadens namn, men när man närmar sig den visar det sig att den är lite trasig, och en av bokstäverna lossnar och trillar i marken. Detta känns som en avsiktlig symbol för spelets handling, om en stad som vid en första anblick framstår som en glänsande och optimistisk utopi (i motsats till det föregående spelets dystopi), men där allt egentligen inte står rätt till. Men det kan också ses som en oavsiktlig symbol för att spelet är väldigt påkostat och ser väldigt snyggt ut, men att det innehåller ett flertal anmärkningsvärda buggar som definitivt påverkade min upplevelse av det. När spelet släpptes i år köpte jag det direkt och började spela, och hade mycket roligt med det trots en del mindre irriterande buggar (till exempel ett ställe där jag inte kunde spara spelet, utan var tvungen att göra om en sekvens som jag redan gjort), ända tills jag nådde en punkt där spelet kraschade totalt, och jag inte kunde komma vidare i handlingen eftersom jag inte kunde se eller höra viktig dialog från en av karaktärerna. Jag var inte den ende som drabbats av denna bugg, och eftersom jag tyckte att handlingen hittills hade varit väldigt intressant var det ganska jobbigt att behöva vänta flera veckor på att spelskaparna skulle komma med en uppdatering så att jag äntligen kunde komma vidare. Ni som vill spela spelet nu kommer förhoppningsvis inte uppleva lika mycket buggar, men det var som sagt definitivt något som påverkade min spelupplevelse och min syn på spelet. Fortsätt läsa ”Beyond A Steel Sky – En recension”
Rambo: Last Blood – En recension
Den senaste filmen om den plågade Vietnamveteranen John Rambo, spelad av Sylvester Stallone, gick igenom en del turer innan den till slut spelades in och släpptes. Det märkligaste var nog när planen var att filmen, då med titeln ”Rambo V: The Savage Hunt”, skulle handla om hur Rambo tillsammans med en grupp elitsoldater kämpade mot ett genetiskt modifierat monster, alltså i princip ”Rambo vs Predator”. Det skulle definitivt ha varit en annorlunda historia än i de tidigare Rambo-filmerna, men å andra sidan har ju filmserien tidigare genomgått åtminstone ett ganska radikalt skifte i sin ton, från relativt småskalig thriller till hejdundrande actionfilm. Monsterfilmen blev det dock till slut inget av, utan istället fick vi Rambo: Last Blood, en film som jag efter att ha sett trailern inte hade några speciellt höga förväntningar på. Men eftersom jag har ett visst intresse av karaktären John Rambo, och har skrivit om hur han framställts i de tidigare filmerna här på bloggen, kände jag ändå att jag ville titta på filmen och se om den kommer med några nya insikter om Rambos själsliga smärta. I vanlig ordning vill jag utfärda en spoilervarning, även om jag inte kommer att gå in i detalj på vad som händer i filmen. Fortsätt läsa ”Rambo: Last Blood – En recension”
Nytt hopp: Din guide till nya Star Wars – ”Battlefront II” (och ”Inferno Squad”)
Star Wars har ett gediget bibliotek utav fantastiska TV- och datorspel i ryggen. Även om spelen hade många olika upphovsmän så gick de alla genom utvecklaren LucasArts. När Disney köpte Lucasfilm ingick naturligtvis LucasArts i köpet och därför blev många nördar besvikna när Disney fattade beslutet att lägga ner spelutvecklaren och istället ge rättigheten att tillverka Star Wars-spel till EA.
Med undantag för en handfull mobilspel (vars ”handling” nu också är kanon) stod utvecklingen av nya Star Wars-spel still fram till att EA bestämde sig för att ”reboota” den klassiska spelserien Star Wars: Battlefront. Detta lades i händerna på svenska speltillverkaren DICE. Fortsätt läsa ”Nytt hopp: Din guide till nya Star Wars – ”Battlefront II” (och ”Inferno Squad”)”
Nytt hopp: Din guide till Disneys nya Star Wars-kanon – ”From a Certain Point of View”
Välkommen till en ny artikelserie på MarkerasomOläst. En guide till Disneys nya Star Wars-kanon. Men först – lite backstory;
Året var 2012 och Disney köpte upp rättigheterna till Star Wars av George Lucas. I några korta minuter drabbades vi av panik.
”Kommer Disney att göra Star Wars larvigt nu?” Fortsätt läsa ”Nytt hopp: Din guide till Disneys nya Star Wars-kanon – ”From a Certain Point of View””
Mad Max: Fury Road – En recension
Detta är filmen som är vad vi ville att Prometheus, Star Wars-prequelerna och, till en viss del, Avatar skulle vara; en visionär filmregissörs lyckade återkomst efter flera år till filmserien/genren som han är mest känd för. Där Ridley Scott, George Lucas och James Cameron alla misslyckades med att leva upp till förväntningarna vi ställde på dem har den i jämförelse kanske inte riktigt lika kände, men definitivt lika inflytelserike, George Miller skapat precis vad vi hoppats på med sin nya film i den klassiska postapokalyptiska Mad Max-serien, Fury Road. Fortsätt läsa ”Mad Max: Fury Road – En recension”
Rädda John Carter!
Filmen John Carter, baserad på Edgar Rice Burroughs (mest känd för att ha hittat på djungelhjälten Tarzan) bokserie om en amerikansk soldat från 1800-talet som transporteras till planeten Mars (eller Barsoom som marsianerna kallar den) och råkar ut för många spännande äventyr där, går för närvarande på bio, och jag skulle vilja uppmana alla Markera som Oläst-läsare att gå och se den snarast möjligast. Jag var själv nyligen och såg den och kan säga att den är en väldigt underhållande äventyrsfilm som håller sig väldigt trogen sitt källmaterial, men som också inte är rädd för att gå sina egna vägar med handlingen för att den ska fungera som en bra film, dock alltid med den största respekt för Burroughs verk.
Filmens kvalitet är dock inte den enda anledningen till att jag vill att så många som möjligt går och ser den. Jag har nämligen läst en hel del artiklar som tyder på att John Carter kanske kan komma att råka ut för samma problem som drabbat en del andra bra filmer, exempelvis det gamla båtactionäventyret Waterworld. Den filmen fick rykte om sig att vara dålig men är egentligen ganska hyfsad. Problemet med den var att den var väldigt dyr att göra och hade många produktionsproblem, vilket ledde till negativa förväntningar, vilket i sin tur ledde till dålig ekonomisk framgång på bio. På grund av en inte helt lyckad reklamkampanj, som utgick från att gemene man redan skulle känna till den ganska obskyra karaktären John Carter, verkar denna film nu inte heller ha några stora framgångar, och jag bävar inför att den en dag ska kommas ihåg som en flopp som ingen vill se eftersom de tror att den är dålig (tyvärr händer det ju allt för ofta att försäljningssiffror likställs med kvalitet). Det är därför jag vill att folk ska se filmen, inse hur bra den faktiskt är och sprida det goda ordet till vänner och bekanta så att de också går och ser den, så att dess dåliga rykte kan motarbetas. Disney, som ger ut filmen, verkar ha velat göra den till den första i en serie filmer likt deras kassako Pirates of the Caribbean, men nu tycks de vara mer tveksamma över detta. Jag skulle dock gärna vilja se fler Barsoom-filmer, speciellt om de håller samma kvalitet som denna, så därför uppmanar jag er att göra allt för rädda John Carter!
Publicerat av Fredde 
Kommer Fienden att besegras?
Så var Fienden då äntligen här, magasinet som hävdar att det är ”Sveriges första kulturtidskrift om TV-spel”. På dess hemsida (med den fyndiga adressen tidskriften.fi/enden) utlovades det att den skulle finnas tillgänglig i maj, och tekniskt sett så var den det. Den 31 maj kunde man nämligen få ta emot den om man besökte Karl XII-statyn i Stockholm. I butikerna fanns den dock inte förrän i juni, så jag fick vänta otåligt. För jag tror inte det förvånar någon att undertecknad väldigt gärna ville lägga vantarna på en kulturtidskrift om TV-spel, om inte annat så av ren nyfikenhet på vad det kunde innebära. Fortsätt läsa ”Kommer Fienden att besegras?”
The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader – En recension (spoilervarning)
När jag var liten såg jag på BBC:s ganska lökiga filmatisering av C.S. Lewis böcker om 
landet Narnia och formligen njöt av hur underbart brittiska de kändes. Jag brydde mig inte om att effekterna var ganska dåliga och att skådespeleriet ibland var så kasst att man undrade hur motspelarna kunde hålla sig för skratt. Världen de avbildade var så magisk och så spännande att man helt enkelt inte kunde låta bli att, likt barnen Pevensie själv sugas in i sagan.
Sen blev jag vuxen och Disney köpte rättigheterna till böckerna. Istället för en lågmäld men samtidigt spännande och väldigt brittisk saga fick man vad Hollywood säkerligen antar är brittiskt. Det vill säga folk som talar med brittisk brytning. Jag vet att det är en klyscha att driva med en film för att den är ”Hollywood” men filmatiseringarna av Lewis böcker är så fullsmockade med klyschor att det känns passande. Jag har gjort mitt bästa för att strunta i dem. Fram till nu när det blev dags för The Voyage of the Dawn Treader (eller Kung Caspian och Skeppet Gryningen på svenska) att filmatiseras. Boken är min solklara favorit i serien och lite fåfängt tänkte jag att ”den här kan de åtminstone inte misslyckas med”. Jag hade naturligtvis fel. Fortsätt läsa ”The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader – En recension (spoilervarning)”
Markera som oläst 