The Expendables – En recension (spoilervarning)

Det finns en hel drös riktigt fina och riktigt dumma actionfilmer från 80- och 90-talet. Av dem har jag dessvärre bara sett en handfull. Jag har aldrig sett Commando eller Running Man, bara den första och den fjärde av Rocky-filmerna. First Blood har jag sett och likaså Rambo från 2008 men inga av de andra. Die Hard och Die Hard: With a Vengeance har väl ingen missat men efter det tar det mer eller mindre stopp. Filmerna med Jet Li har jag missat helt och hållet. Trots detta kunde jag inte låta bli att bli upphetsad när jag fick höra att Sylvester Stallone planerade att göra en film i samma anda som dessa klassiker och dessutom låta större delen av sina gamla actionkompisar få vara med. I en tid när 80-talsnostalgi är så inne som just nu, hur kan man inte bli glad över något sådant?

Actionfilm vars syfte endast är just action har aldrig riktigt varit min grej. Jag vill helst ha det uppblandat med en intressant story eller åtminstone en intressant omgivning. För mig räcker det sällan med stora gevär och en djungel (storstads- eller vanlig). Det som gjorde de stora actionfilmerna från åttio och nittiotalet så sevärda var att de var så otroligt charmiga. Självklart kan ingen meja ner 150 fiendesoldater utan att ladda om sitt gevär men orkar man verkligen bry sig om att påpeka det? Ibland ska man inte behöva tänka. Ibland ska man bara få njuta.

The Expendables spelar starkt på detta och det är precis det som är meningen. Redan i den allra första bilden presenteras vi för att antal råtuffa motorcykelsnubbar vars identiteter är okända. Direkt efteråt kastas vi in i handlingen och den är enkel. Ett kommandoteam gör sin grej ombord på en båt fylld med afrikanska pirater. Vi får inte veta ett dugg innan vi sett dem banka skiten ur sina allra första motståndare.

Det är bara det att det är ju det som blir filmens problem. Vi som publik får knappt reda på ett dugg om någon av varken hjältarna eller skurkarna eller för den delen om någonting som försigår. Karaktärernas namn har jag redan glömt, möjligen med undantag för Jason Statham i rollen som Lee Christmas (namnet lånat från en legosoldat på 1800-talet), likaså handlingen i stort. I en film som denna är handlingen allt annat än central och det gör egentligen ingenting men då filmens titel antyder en grupp snarare än en person (tänk, Rambo, Commando, Running Man = individer) hade i varje fall jag hoppats på att gruppen skulle vara i större fokus än dess ledare. Så är det inte.

Vi har Stallone som gruppens mer eller mindre frivillige ledare. Statham som hans bäste vän med egna bekymmer att ta hand om. Li som den asiatiske killen som vid åtminstone två tillfällen kallas ”kortis” och Lundgren som gruppens ”bad boy”. I det gäng legosoldater som kallar sig The Expendables ingår även två killar till. Deras namn och egenheter skymtas ibland men jag misstänker att de klipptes bort till fördel för mer explosioner. Vad filmen saknar är helt enkelt karaktärsbitar. Man köper absolut att Stallone och Statham är bästa vänner för vi får se dem snacka som bästa vänner flera gånger. Hur däremot resten av gruppen känner varann eller vad de ens tycker om varann… tja, de gillar väl att spränga saker antar jag.

Den enda andra karaktär som ges någon form av bakgrundshistoria är Mickey Rourke. Han är gruppens tatuerare och han påpekar gärna hur han absolut inte saknar sin tid i krig. Det faktum att han faktiskt håller sig borta från strid under hela filmen gör att man undrar om han stoppades in i filmen bara för att retas. Naturligtvis medverkar även Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis men bara i en liten cameo som visserligen är rolig men känns ungefär lika instoppad som Samuel L Jacksons replik om ”Motherfucking snakes on this motherfucking plane” i filmen med samma motherfucking namn.

Vad jag egentligen vill komma fram till är att The Expendables är en riktigt tuff actionfilm och det märks verkligen att de hade roligt när de spelade in den. Actionsekvenserna ligger naturligtvis i fokus och är i många fall riktigt snygga. Jag hade personligen föredragit om de lät bli att skaka kameran och att klippa varannan sekund (något som tyvärr blir mer och mer populärt nuförtiden) och istället låtit oss se fighterna lite bättre. Då hade man ju kunnat se de coola moves som Jet Li behövde tre stuntkoreografer för att koordinera istället för att behöva anta att de pågick medan kameramannen halkade runt på golvet. I många fall är det näst intill omöjligt att se vad som händer eller ens vem det är som vinner. Kort sagt – Ska man göra en film som helt och hållet bygger på action måste man se till att publiken hinner se vad som händer.

Vill du se ett gäng råbarkade snubbar göra det de är bäst på så är The Expendables en film för dig. Om du däremot är intresserad av att minnas någon av de sagda karaktärerna dagen efteråt bör du nog istället lägga vantarna på någon av de klassiker som den här filmen tar sin inspiration ifrån.

Publicerat av Jönsson

For the Man Who Has Everything – En recension

Den tecknade TV-serien Justice League Unlimited var en av de bästa animerade versionerna av DC:s superhjälteuniversum, och refererade ständigt till obskyra karaktärer och händelser från serierna den var baserad på. Därför blev jag väldigt intresserad när jag upptäckte att ett av avsnitten var en adaption av Alan Moores och Dave Gibbons klassiska Stålmannen-serie For The Man Who Has Everything. Jag vill varna för att resten av detta inlägg innehåller en hel del spoilers av handlingen för just den serien och avsnittet som är baserat på den, så om ni inte redan läst den rekommenderar jag att ni gör det innan ni läser vidare här. Serien finns att tillgå i exempelvis samlingsvolymen DC Universe: The Stories of Alan Moore (utgiven på svenska som DC:s Universum: Klassiska Serier av Alan Moore), avsnittet kan ni hitta i Justice League Unlimited-DVD-boxen eller med en sökning på till exempel Google Videos. Fortsätt läsa ”For the Man Who Has Everything – En recension”

Zardoz – En recension

Det lilla jag visste om kultfilmen Zardoz innan jag hade sett den fick mig att tro att det rörde sig om en science fiction/fantasy-historia i en postapokalyptisk framtid där en hjälte slåss mot något jättestort fasansfullt monster, i stil med Krull eller Yor: the Hunter from the Future. Och just det, jag visste att hjälten i fråga spelades av Sean Connery, och var iklädd… Ärligt talat är det nog bättre att visa i stället för att berätta:

   Fortsätt läsa ”Zardoz – En recension”

Antichrist – en recension (Spoilervarning)

Shit!

Riget kan vara den bästa TV-serien jag någonsin har följt. Lars von Trier är därför redan ett mindre helgon i mina ögon. Hans nya film Antichrist däremot… tja, vart ska jag börja?

Detta är en bitvis väldigt vacker film. Rent bildmässigt menar jag då. För handlingen i filmen är allt annat än vacker.

Ett gift par (Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg) förlorar sin några år gamle son i en fruktansvärd olycka. Hon går in i en depression och Han försöker använda sina kunskaper som professionell psykolog för att hjälpa henne med sorgen. Efter ett antal försök besämmer de sig för att resa till en stuga mitt ute i skogen för att lättare komma i kontakt med hennes problem. Allt relativt väl än så länge.

Sen ballar filmen fullständigt ur. Detta ska vara en skräckfilm och inte en thriller eller ett drama men det tar ett bra tag innan själva skräcken väl sätter in. Visst är den rå och extremt grafisk redan i första scenen (en sexscen, förmodligen den enda i filmen där båda parterna är villiga) men själva skräcken kommer först då de kommer till skogen.

Utan att spoljera själva handlingen allt för mycket kan jag säga att saker och ting inte alls är som de verkar. Han försöker kurera sin hustru och verkar mer och mer som en terapeut än en äkta make och hon blir svagare och svagare för varje försök han gör. Sen vänder det. Plötsligen är det blod och splatter. Sen går det över i mer klassisk skräckfilm som på en femöring och sedan är den slut.

Trier har fått massor av kritik för att filmen skulle vara kvinnofientlig och även om jag tror Trier när han säger att så inte var hans mening kan jag inte låta bli att helt och hållet förstå vad kritikerna menar. Den första timmen är mer som ett obehagligt drama än som en skräckfilm. Bitvis bär den stora visuella likheter med Riget men bitvis undrar jag bara vad Trier egentligen menade. Och det är vad filmens stora problem bygger på. Aldrig under hela filmens gång får man en känsla av att den här historien behöver berättas. Den känns absolut inte verklig nog för att lyckas skrämma mig med några tankar på att något sådant skulle kunna hända på riktigt och även i sin egen verklighet verkar den inte riktigt kunna bestämma vad den vill. Istället följer man bara två människor genom ett personligt helvete utan att egentligen veta varför och utan att känna någon vidare sympati för någon av dem. Den enda sympati jag kunde känna var den sympatismärta som alla med testiklar kan känna när de ser en broder misshandlas så intimt. Aj! – Damer tro nu inte heller att det bara är män som skadar sig för så är absolut inte fallet. – Aj!Aj!

När filmen premiärvisades i Cannes i år var det folk i publiken som gick innan den var slut, vissa av ilska och vissa för att inte spy. Så fort filmen var slut fick Trier skäll av flertalet ur publiken och blev tillsagd att försvara varför hans ens fick för sig att göra den överhuvudtaget. Trier kunde inte förstå vad de menade. Det kan jag. Det känns som att Trier försökt göra en lite klassisk skräckfilm men inte kunnat låta bli att förgylla den med lite av sitt eget geni. Tyvärr har mixen av geni och skräck den här gången bildat en märklig, starkt störande sörja som dock lyckats ta upp ämnen som Trier kanske inte ämnade att belysa från början men som han likväl nu (frivilligt eller inte) råkat göra ändå.

Det första jag gjorde när jag kom ut ur biosalongen var att sms:a mina förädrar om avråda dem å det bestämdaste från att se den här filmen. Nu några timmar senare kan jag erkänna att obehaget jag kände i en dryg timme efter att filmen var slut nu har försvunnit men jag önskar absolut inte se den igen.

Aj!

Publicerat av Jönsson

Star Trek XI – en recension (Spoilervarning)

Jag är inte MsO:s stora Star Trek-nörd, den äran går till Fredde. Däremot kan jag skryta med att jag på senare år lärt mig att uppskatta Trekken nästan lika mycket som mitt älskade Star Wars. Som den stofil jag är kan jag inte annat än älska besättningen på ur-Enterprise. Kirk, Spock och McCoy – en helig treenighet av det finaste med Star Trek. Hur är det då när dessa figurer plötsligt ska spelas av nya snubbar?

Jag hade aldrig trott det men det inte bara fungerar, det är riktigt jävla snyggt!

Denna senaste Star Trek-film är inte bara en spännande actionfilm, den lyckas på ett mästerligt sätt porträttera alla mina favoritkaraktärer på ett sätt som dels hyllar originalskådespelarna men som också börjar om från början. Den nye Kirk (Chris Pine) är kanske lite för mycket av ett svin för min skull. Att William Shatner är ett svin kan jag ta, han är ju trots att William Shatner, men den här nye killen får kämpa lite för att vinna mitt förtroende. Detsamma skulle kunna sägas om Spock. Ingen – INGEN – kan göra den rollen bättre än Leonard Nimoy. Den nye killen (Zachary Quinto) kommer däremot så nära som någon människa (eller vulcan) någonsin kommer att komma. Jag köpte inte alla beslut han tog men det kändes mer som manusets fel än skådespelarens. Den största juvelen i kronan är dock Karl Urban i rollen som Leonard ”Bones” McCoy. Om DeForest Kelley hade klonats hade det blivit Karl Urban. Han hann inte ens säga sin första replik innan jag visste precis vem han var.  Efter det var det bara att luta sig tillbaka och njuta av en perfekt skådespelarprestation.

Resten av besättningen på Enterprise fungerade precis lika bra. Uhura (Zoe Saldana) är inte bara löjligt snygg utan också förvånansvärt cool. Detta trots den märkliga kärlekshistorian som klämts in mellan henne och Spock. Sulu (John Cho) och Checkov (Anton Yelchin) fungerade också alldeles utmärkt men den bäste av dem alla var Simon Pegg som Scotty. Efter att ha sett trailern trodde jag absolut inte att jag skulle gilla hur de avbildade honom men jag kan stolt säga att jag hade fel.

Tråkigast i filmen var nog skurken. En arg romulan vid namn Nero, spelad av Eric Bana. Eftersom alla andra karaktärer skulle återintroduceras fick han inte så mycket tid att synas, vilket gjorde honom rätt tråkig. Däremot avbildades han som en äkta Star Trek-filmskurk – i ett stort ondskefullt skepp vars interiör alltid är mörk och rökig och fylld med märkliga vassa kanter. Kolla in vilken som helst av de andra Star Trek-filmerna så förstår du vad jag menar. Inget ont om Eric Bana eller om Nero som karaktär. Han var bara ingen Khan.

Så bra som den här filmen är så hade den ändå några bitar som den kunde klarat sig utan. Alla som sett trailern har sett den spydige lille ungen som kör ifrån en polis i en stulen bil och råkar köra den utför ett stup för att sedan ställa sig upp och säga ”I’m James Tiberius Kirk”. Det är precis så larvigt som man föreställer sig det. Men lyckligtvis är det borta snabbt.

Det allra bästa med filmen är dock hur väl den tar hand om sina nördar. Detta är inte ”Star Trek 0”, eller ”Star Trek Begins” – detta är Star Trek XI. En naturlig fortsättning på den gamla filmserien utan att negera något av det som hänt tidigare som dessutom lyckas starta om alltihop ändå så att nya författare kan ta sig an storyn från ett nytt perspektiv. Förklaringen till detta gömmer sig i lite snyggt inlagd dialog (bland annat levererad av ingen annan än original-Spock) som är tillräckligt tydligt för att nördarna ska upptäcka den direkt och för att de vanliga dödliga ska kunna låtsas som att de inte hörde det. Dessutom är filmen fullsmockad med små snyggt inlagda referenser till allt som kommit före. Från TOS till TNG, från DS9 till ENT. Detta är verkligen Star Trek-nördarnas Star Trek-film.

Publicerat av Jönsson

Watchmen – en filmrecension ( *spoiler* )

Det tog mig ett tag att faktiskt läsa Watchmen efter att Fredde berättade om den för en sisådär fem år sedan. Jag läste den efter vissa påtryckningar från Freddes sida men jag tyckte väldigt mycket om den. Jag minns att jag tyckte att det var en extremt välskriven serietidning och att den där Alan Moore verkligen visste vad han pysslade med. Jag kommer också ihåg att jag tyckte att den bitvis var rysligt tråkig. – Med detta inte sagt att jag på något sätt ogillade Watchmen första gången jag läste den – för, till och med de tråkiga bitarna var väldigt bra. Jag förstod aldrig varför det var så, men så var det.

Filmen då?

I ungefär en vecka har jag undvikit att se eller läsa recensioner på nätet. Jag lyckades dock inte undvika att få veta att många nördar var arga. Såsom vi nördar gärna blir när något vi älskar behandlas på något annat sätt än det vi hoppades på. Däremot visste jag också att oavsett hur bra en film blir så kommer nördar att klaga likförbannat. Tro mig – jag gör det själv. Därför var jag relativt fri från förutfattade meningar när jag satte mig i biosalongen igår kväll.

Redan vid inledningen var jag frälst. Om Watchmen tvunget skulle filmatiseras så var det såhär det skulle göras. Själva introt, i form av ett kollage av bilder och händelser från serien som förklarar vad som hänt innan filmen började (satt till Bob Dylans underbra låt The Times They Are a-Changin’) var en fröjd att se. Alla bilder var inte rakt av tagna från serierutor utan vissa avbildar saker från serien som bara nämns i förbifarten. Hur coolt som helst! De bilder som däremot var tagna direkt från Dave Gibbons mästerliga serieförlagor (det vill säga de flesta) är gjorda fullständigt perfekt. Ett exempel som verkligen stannade kvar i mitt minne är Nite Owls hemliga högkvarter i källaren. En perfekt återskapelse in i minsta detalj. Detta är en sjukt snygg film.

Klagomål då?

Slutet är ändrat. Detta verkar vara det som de flesta andra klagar allra mest på. Och jag var nära att hålla med. Faktiskt så satt jag och kramade min tomma läskflaska väldigt hårt för att hindra mig själv från att kasta den på bioduken när ändringarna började bli allt för tydliga. Detta varade i ungefär trettio sekunder. Filmens version av slutet är en förenkling av originalet och till viss mån något helt annat men det gjorde mig inte så mycket eftersom känslan i det stora hela förblev oförändrad. Jag gillade inte att de valde att skylla allt på Dr Manhattan och att han därför bestämde sig för att lämna vårt universum för ett annat. Jag gillade inte heller att Ozymandias (trots att man tydligt försökt undvika det)  avbildades mer som en skurk än en hjälte. För mig var Ozymandias lika mycket en förlorare som Nite-Owl när serien började. Visserligen var han väldigt framgångsrik och väldigt omtyckt av allmänheten men det kändes som att han visste att han svikit sina kollegor och försökte dölja sin skam genom att verka ovetande.

En av de fina grejerna med serien är att man förstår Ozymandias och att man förstår varför han gör som han gör. Det blir upp till läsaren att välja sida. Det gör man visserligen i filmen också men där får man mer en känsla av att Ozymandias har förlorat förståndet. Detta varade dock inte så fasansfullt länge innan man åter var tillbaka till det som kändes bekant.

Jag förstår att en gigantisk bläckfisk från en annan dimension kanske inte hade funkat på film och jag förstår att de därför valde att göra som de gjorde men jag gillade inte att slutet för en stund verkade grovt förenklat och ”neddummat” som för att få även den obildade biopubliken att förstå vad som hände. Det såg till och med ut som att de tänkte låta hjältarna döda Ozymandias så att ”skurken” inte skulle få överleva. Lyckligtvis var det inte så.

I princip alla skådespelare, inte bara huvudpersonerna utan även Moloch och psykiatrikern i fängelset ser ut som sina tecknade förlagor. Det är coolt som fan. I synnerhet Nite-Owl i sin hemliga identitet som Dan Dreiberg såg ut precis som på den tryckta tidningssidan. Vissa av superhjältedräkterna var dock förändrade men jag kan förstå varför. Tygdräkterna funkar helt enkelt inte på film, så är det bara. Man hade varit på tok för upptagen med att försöka förstå varför någon tog hjältarna på allvar om de var klädda som de är i serietidnigen för att ta resten av handlingen på allvar. Lite sorligt är att vissa karaktärer inte fick vara med lika mycket som de är i serien men samtidigt hade filmen förmodligen bara blivit rörigare om fler karaktärer introducerades. Samtidigt är alla skådepselare fullständigt lysande. Väldigt få av dem hade läst serien innan de började men ändå lyckas samtliga avbilda sina karaktärer fläckfritt (med ett litet undantag för Ozymandias som verkar lite för mycket som en skurk). Rorschach var min favorit i serien och han förblir min favorit i filmen. Bitarna med honom i fängelset och bitarna på antarktis är perfekta.

Serienörden i mig hade föredragit att se att inte bara slutet men även vissa andra bitar var mer lika originalet men filmälskaren i mig förstod varför dessa scener ändrats och kunde acceptera de nya varianterna. Om du har läst Watchmen och älskade den så gå till biografen och hoppas på en välgjord hyllning efter mediets alla regler. Om du inte har läst den så gå till biografen och hoppas på en väldigt bra actionfilm och en väldigt bra hyllning till superhjältegenren i allmänhet. Om du inte gillar superhjältar så gå och se den ändå. Det är ändå en fruktasvärt bra film – och det utlovas naket.

Publicerat av Jönsson