Kommer Fienden att besegras?

Så var Fienden då äntligen här, magasinet som hävdar att det är ”Sveriges första kulturtidskrift om TV-spel”. På dess hemsida (med den fyndiga adressen tidskriften.fi/enden) utlovades det att den skulle finnas tillgänglig i maj, och tekniskt sett så var den det. Den 31 maj kunde man nämligen få ta emot den om man besökte Karl XII-statyn i Stockholm. I butikerna fanns den dock inte förrän i juni, så jag fick vänta otåligt. För jag tror inte det förvånar någon att undertecknad väldigt gärna ville lägga vantarna på en kulturtidskrift om TV-spel, om inte annat så av ren nyfikenhet på vad det kunde innebära. Fortsätt läsa ”Kommer Fienden att besegras?”

Det var inte bättre förr

Jag har märkt en oroande tendens på hemsidor och i tidningar dedikerade till retro-spelande (speciellt insändarsidan till Retro Gamer, en aldrig sinande källa av gnälliga gamla spelnördar), en tendens till att klanka ner på moderna spel och säga att inget spel till nuvarande konsoler kan jämföras med ”klassikerna” från ”den gamla goda tiden”. Argumenten för detta brukar röra sig kring att moderna spelskapare bara är stora, opersonliga företag som pumpar ut oorginella FPS och sportspel (tänk Electronic Arts), medan spelskaparna på 80-talet minsann alla var entusiastiska hemmaprogrammerare med makalösa konstnärliga ambitioner som skapade storverk i 8 bitar. På den tiden fanns det massvis med nyskapande och originella genrer medan det nu för tiden bara finns blodiga Grand Theft Auto-kopior och spel som ersätter substans och djuphet med flådig grafik.

Garvade spelnördar (vilket jag gärna vill tro inkluderar undertecknad) vet dock att detta bara är trams. Det finns massvis med skitdåliga gamla spel från ”den gamla goda tiden”, spel som för det mesta dock ignoreras, ses på med extremt tjocka nostalgiglasögon eller försvaras med argument som ”det var före sin tid” och ”på den tiden fick man kämpa för att komma någonstans i ett spel, inte bara bli hålld i handen hela tiden” av retronördarna. Den berömda spelkraschen på 80-talet var ju faktiskt resultatet av ett överflöd av rent skräp på spelhyllorna. Och visst fanns det stora opersonliga spelföretag även då, klassiska spelskapare som Atari och Nintendo anklagades ofta för monopolistiska tendenser och skumma sätt att göra affärer. Argumentet att spelgenrerna var fler ligger det en viss sanning i, men det var egentligen mest för att man ännu inte riktigt var säker på vad som kunde bli ett bra spel och kastade saker mot väggen för att se vad som fastnade. Många ”nyskapande” spel är i dag fullständigt bortglömda eller ses bara som historiska kuriositeter, och det finns för det mesta en anledning till det; ingen vill spela det spännande livet som aktiehandlare eller utomjording som trillar ner i hål hela tiden. Med detta inte sagt att det bara dök upp nyskapande spel, för varje Pong eller Street Fighter eller Dragon Quest fanns det högvis med ”TV Tennis” (som Pong, fast med annat namn!) eller ”Fighter’s History” (som Street Fighter, men karaktärerna har hattar!) eller ”Glory of Heracles” (som Dragon Quest, men i antikens Grekland!).

Och de som hävdar att spel nu för tiden inte är originella och bara handlar om blod och våld och snusk (inte för att det måste vara något fel på det) verkar inte ha spelat Shadow of the Colossus eller Phoenix Wright eller Super Mario Galaxy eller Pokémon eller Katamari Damacy eller Little Big Planet eller Freshly Picked: Tingle’s Rosy Rupeeland eller… Ja, ni fattar.

 Jag är inte av den åsikten att spel var bättre förr. Jag är dock inte heller av åsikten att spel var sämre förr. Jag tycker att spel var lika bra förr. Och det borde du också tycka.

Publicerat av Fredde