För närvarande pågår i Helsingborg den stora stadsmässan H22, med många olika evenemang runt omkring i staden. Detta inkluderar köpcentrumet Väla, som håller på med arrangemanget ”Planeten Väla”, där man kan ta del av diverse rymd-baserade aktiviteter, inklusive ämnet för detta inlägg: En Star Wars-utställning, arrangerad av Helsingborgaren och Star Wars-samlaren Mattias Rendahl. Han har enligt utställningsinformationen ”den största samlingen i världen som kretsar kring Stjärnornas Krig i Sverige mellan 1977–1987”, vilket förvisso är en väldigt specifik inramning. Han har också skrivit två böcker inom ämnet, och har bland annat varit en återkommande gäst på Markera som Olästs gamla favoritmässa Scifiworld (av oss oftast kallad ”Sci-Fimässan”), även om jag inte kan minnas att han ställde ut sin samling där. Givetvis tyckte jag därför att det kunde vara värt att kolla in denna utställning, speciellt eftersom jag ändå hade andra inköpsärenden på Väla. Fortsätt läsa ”Star Wars-utställningen på Väla: Mycket nördigt på liten yta”
Framtid och tillbakablick bortom konsulernas stad
Som nämndes i det förra inlägget om Dennis Gustafssons serier om den övernaturlige detektiven och Hälsingborgaren Viktor Kasparsson har han börjat publicera dem digitalt på Comixology, under den engelska titeln The Northern Dark. Ett flertal av hans tidigare serier ligger uppe i engelsk översättning, med vissa modifikationer och tillägg av rutor och sidor (inklusive en ruta där Kasparsson omnämner händelserna i historian där två av Markera Som Olästs skribenter förekommer!). Han har nu även påbörjat planerna att skapa ett antal spinoff-serier som utspelar sig i samma värld, men utan Kasparsson i huvudrollen. I skrivande stund har han publicerat ett serienummer med titeln ”The Priests of Burden” och en kortare serie som en bonus i ett annat nummer, med titeln ”Lost and Found”. Båda dessa serier handlar om organisationen ”Svenska kyrkans underkansli, särskilda enheten”, en grupp som introducerats i tidigare Kasparsson-historier. Fortsätt läsa ”Framtid och tillbakablick bortom konsulernas stad”
Evighetens Dal: En udda fågel
Jag besökte nyligen ett konvent för brädspel, figurspel och rollspel. Bland de många intressanta spelupplevelserna jag fick vara med om var nog den mest intressanta när jag fick spela ett äventyr till Juhana Petterssons rollspel Ikuisuuden laakso, eller som det heter i den engelska översättningen vi spelade, Valley of Eternity (det finns även på danska med namnet Evighedens dal, men inte på svenska). Det är definitivt ett annorlunda rollspel, på flera olika sätt. Fortsätt läsa ”Evighetens Dal: En udda fågel”
En intervju i konsulernas stad
Markera som Oläst fick nyligen möjligheten att intervjua Dennis Gustafsson, tecknaren och författaren bakom serierna om Viktor Kasparsson, som omnämnts tidigare här på bloggen. MsO-skrivarna Fredde och Jönsson mötte Dennis på Ebbas Fik i Kasparssons egen hemstad, Helsingborg, och samtalade med honom om skapandet av karaktären.
Faktum är att många av Kasparssons äventyr hittades på innan karaktären Kasparsson själv. Dennis har, kanske föga förvånande, ett intresse för skräck och kanske mer specifikt den typen av skräck som kommer från författaren H.P. Lovecrafts historier, för att inte tala om rollspelet baserat på dessa, Call of Cthulhu. Det var någonstans i svängen när han höll på med att hitta på äventyr till detta rollspel som idén om övernaturliga deckarmysterier i 20-talets Sverige dök upp, även om det skulle ta ett tag innan det ledde till de serier som nu finns att läsa. Fortsätt läsa ”En intervju i konsulernas stad”
Freddes länkar: Critical Miss
Att spela rollspel (och då menar jag gamla goda rollspel med pennor, papper och tärningar) i goda vänner lag kan vara nog så trevligt, men ibland går det inte riktigt som man tänkt sig (Nördcasten där vi gav oss på att spela ett Star Trek-rollspel är ett exempel på det). I online-magasinet Critical Miss: The Magazine for Dysfunctional Roleplayers har man tagit tillvara på detta och har artiklar som på ett humoristiskt vis beskriver rollspelshobbyn (och även brädspelshobbyn och kortspelshobbyn, eftersom dessa för det mesta går hand i hand), kommer med intressanta idéer för en spelledare att terrorisera sina spelare, och lika intressanta idéer för spelarna att jäklas med både spelledaren och varandra. Bäst av allt är att många av artiklarna är roliga även för de som bara är vagt medvetna om rollspel och vad det innebär, då mycket av humorn är nördhumor av ganska generell karaktär. Här är några av mina favoritartiklar: Fortsätt läsa ”Freddes länkar: Critical Miss”
Död åt slumpmässiga möten!
Jag har spelat klart Dragon Quest IX (eller ja, det finns förstås en himla massa sidouppdrag man kan ta sig an också, och kanske kommer jag faktiskt att göra det en dag), och börjat på ett annat RPG som legat på min spelhylla ett bra tag nu, Final Fantasy VIII. Trots att båda spelen är i samma genre är det en övergång som inte är helt problemfri, kanske speciellt då Final Fantasy VIII har en av RPG-genrens gamla traditioner: Random encounters. Alltså, när du är ute och traskar i världen eller i någon underjordisk grotta så kan du när som helst, helt utan förvarning, plötsligt hamna i en turbaserad strid med monster. 
Random encounters har funnits i elektroniska RPG sedan urminnes tider, och har till en viss del sin grund i de ännu äldre penna & papper-rollspelen, där det ofta fungerade så att när man kom till ett nytt rum så rullade spelledaren en tärning, och beroende på utslaget kunde slumpmässiga monster dyka upp. Men vid det här laget tycker jag att hela systemet känns gravt föråldrat, och det är definitivt ofta synnerligen irriterande att oförvarnad bli avbruten när man vandrar fram genom en vacker 3D-värld med mysig musik. 
Och faktum är ju att det inte behöver fungera på det viset. Redan på 80-talet fanns det RPG där man kunde se monsterna medan man gick omkring, och till och med kunde undvika att stöta på dem om man rörde sig på rätt sätt. Detta var främst vanligt i västerländska RPG, såsom Ultima-spelen (som dock ändå hade random encounters nere i grottorna man utforskade). Det verkar främst vara en japansk tradition att man inte kan se monsterna förrän man slåss med dem, en tradition som troligtvis tog sin början i, just det, Dragon Quest-spelen, som ju var spelen som definierade det mesta man numera associerar med japanska RPG. Dragon Quest-spelen var väldigt framgångsrika (åtminstone i hemlandet) och andra spelföretag var därför inte sena med att göra efterapningar, till exempel Square med sitt Final Fantasy. Allt eftersom åren gått har de japanska RPG-spelen utvecklats en hel del, men verkar ändå vilja ha kvar en hel del gamla traditioner från genrens barndom. 
Men även bland japanska RPG finns det en del avvikare, spel där man i stället ser fienderna gå runt på kartan och till större eller mindre grad kan välja om man vill slåss med dem eller inte. Exempel på sådana spel är bland annat Chrono Trigger, Earthbound och Paper Mario. Och just dessa tre spel har också en annan sak gemensamt: Det brukar anses vara några av de absolut bästa spelen i genren. Det är i och för sig knappast rätt att hävda att detta enbart beror på hur spelen hanterar mötandet av fiender, men jag skulle vilja säga att det är något av en bidragande faktor som gör att de står ut från den stora massan av spel med slumpmässiga möten.
Och när nu både de senaste Final Fantasy-spelen och till och med det senaste spelet i den så oerhört traditionsbundna Dragon Quest-serien börjat överge random encounters till större eller mindre grad så kan man väl hoppas att andra spelutvecklar följer med, och att slumpmässiga möten i framtiden bara blir en historisk relik. Vem vet, en dag kanske vi får se ett Pokémon-spel helt utan högt gräs?
Publicerat av Fredde 
Nördcast 3
Lyssna på den senaste casten!
http://www.archive.org/details/Nrdcast3
eller
http://uploaded.to/file/kmkalk
Publicerat av Ande 
Veckans nördfavorit – Dave Arneson
De flesta nördar känner nog till att Gary Gygax (som avled förra året) var skaparen av Dungeons & Dragons, och därmed i princip rollspel i allmänhet. Det är dock viktigt att veta att han inte var ensam i detta, utan samarbetade med en annan spelpionjär vid namn David Lance Arneson, för det mesta bara kallad Dave Arneson. Då denne också avled nyligen (den 7 April 2009) kan det vara på sin plats att berätta om hans viktiga bidrag till rollspel, och därmed också många datorspel och andra nördmedier som är besläktade med rollspel.
Arneson var intresserad av att hitta på regler för att simulera olika sorters krigsscenarion med miniatyrer, bland annat för sjöslag. År 1970 började han hitta på ett spel kallat Blackmoor i vilket ett antal personer (var och en styrd av en spelare, till skillnad från de flesta krigsspel där en spelare styr en hel armé) hamnar i en fantasyvärld (titelns Blackmoor) och måste utforska grottor, slott och andra ställen befolkade av diverse monster. Problemet var att reglerna för strid var väldigt enkla, man använde sten sax och påse för att avgöra vem som vann. Samtidigt som detta pågick hade Gary Gygax utvecklat ett krigsspel kallat Chainmail med regler för sådana saker som ”hitpoints” och att slå tärningar för att avgöra vem som vann i strider. De två bestämde sig för att slå samman sina idéer och skapa The Fantasy Game, som när det väl publicerades fick namnet Dungeons & Dragons. Och resten är, som man brukar säga, historia. Tyvärr lämnade Arneson senare TSR, företaget som publicerade Dungeons & Dragons, efter gräl om royalties och annat. Han fortsatte att jobba med rollspel, datorspel och närliggande saker fram till sin död, samtidigt som han arbetade som lärare.
Så nästa gång du spelar en hjälte på väg ner i en grotta för att dräpa en drake, eller bara utforskar en fantastisk fantasivärld på jakt efter äventyr och skatter, vare sig du gör det med hjälp av papper och tärningar, vid en dator eller en TV-spelskonsol, minns mannen som kom på idén om att man kunde göra detta, och som spred den till miljontals nördar världen över.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 