Kosmopolska: A game about imagination

Note: Aside from this post, this is a Swedish blog with Swedish articles. But I felt that this particular Swedish game deserves to be known to a wider audience, so I decided to write an English post about it. To all our Swedish readers, don’t worry, we will be returning to Swedish after this!

KosmopolskaCoverBigThe game Kosmopolska, which was released on PC CD-ROM in 1997, begins with the unnamed main character finding himself locked in a prison cell, with amnesia. He has no idea who he is or why he’s imprisoned, and the only other person he can talk to is a prison guard who refuses to give him any information, other than vague hints that something terrible has happened. However, the main character (referred to as “The Self” in the game’s credits) soon begins to discover that when he looks or interacts with certain ordinary objects in the cell, he is mysteriously transported to a strange world of imagination for short periods of time. This world is a sort of alternate history in which Poland (implied to be under Soviet rule) is engaged in a space race with other nations, with the main characters in these sections being three enthusiastic Polish cosmonauts. The overarching goal of the game is to help Poland win the space race, while trying to figure out how the imaginary world is connected to the real world, and ultimately to find out who the prisoner is and why he is imprisoned. Fortsätt läsa ”Kosmopolska: A game about imagination”

Kosmopolska: Fantasin som aldrig lämnade mig

KosmopolskaomslagDet svenska datorspelet Kosmopolska från 1997 inleds med att huvudpersonen finner sig i en fängelsecell, drabbad av total minnesförlust. Han vet inte vem han är eller varför han sitter i fängelse. Den enda personen han kan prata med är en fängelsevakt, som vägrar komma med någon förklaring, utan bara antyder att någonting fruktansvärt har hänt, och att det är därför den icke namngivna huvudpersonen (i spelets sluttexter endast kallad ”jaget”) är fängslad. Spelets övergripande uppdrag är därför att ta reda på vad som hänt och försöka få tillbaka sina försvunna minnen, genom att utforska cellen på jakt efter ledtrådar. Det tar inte lång tid innan huvudpersonen upptäcker att det finns olika saker i cellen som på något oförklarligt sätt transporterar honom till en helt annan, färgglad och komisk värld. Denna värld kan sägas vara en sorts alternativ historia, där Polen deltar i en rymdkapplöpning med Frankrike, Schweiz och USA, med tre entusiastiska kosmonauter som måste bygga rymdskepp för att kunna ta sig till olika himlakroppar. Spelet alternerar fram och tillbaka mellan den svartvita fängelsecellen och den färgglada ”rymdvärlden”, och huvudpersonen måste lista ut hur dessa världar hänger ihop.

Fortsätt läsa ”Kosmopolska: Fantasin som aldrig lämnade mig”

X-COM-historia: UFO: Aftermath

Ett UFO gör entré.När jag såg lådan till spelet UFO: Aftermath i en spelbutik för många år sedan trodde jag att det var en officiell uppföljare till X-COM-spelen. Ja, det hette inte ”X-COM”, men minns att det första X-COM-spelet ursprungligen hette ”UFO: Enemy Unknown”, så det var inte helt omöjligt att tro att detta var nästa spel i serien. Relationen mellan UFO: Aftermath och X-COM är dock mer komplicerad än så. Jag har tidigare nämnt det aldrig färdigjorda spelet X-COM: Genesis, som var tänkt att vara nästa strategiska spel i serien. En tid efter att produktionen av detta spel lades ner började ett annat företag med veteraner från utvecklingen av det första X-COM-spelet, inklusive skaparen Julian Gollop, att jobba på ett spel med den något udda titeln The Dreamland Chronicles: Freedom Ridge (titeln syftar på olika termer från UFO-konspirationsteorier). Detta var tänkt att vara en modern remake av UFO: Enemy Unknown, även om de inte hade rättigheterna till X-COM-namnet längre. Vad jag läst av beskrivningarna av Genesis och Freedom Ridge verkar de ha en del speltekniska och storymässiga likheter, även om jag inte hittat något som tyder på att det senare projektet skulle vara en direkt fortsättning på det tidigare. Hur som helst så lades utvecklingen av Freedom Ridge också ner efter en tid, men rättigheterna till spelet och det utvecklade materialet köptes upp av ett annat spelföretag som satte igång utvecklingen igen. Men allteftersom tiden gick fanns mindre och mindre kvar av det ursprungliga Freedom Ridge-spelet kvar, och spelet bytte namn till… UFO: Aftermath. Det verkar som att den ”officiella” beskrivningen av detta spel är att det är en ”homage till X-COM”. Jag antar att de kunde kalla det ”UFO” eftersom det ordet kanske inte är så lätt att copyrighta i sig. I vilket fall så tycker jag att banden med X-COM är tillräckligt starka för att detta spel (och dess senare uppföljare) ska tas upp i denna genomgång av X-COM-historian. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: UFO: Aftermath”

X-COM-historia: X-COM: Apocalypse

Ett ganska intetsägande omslag, tycker jag.X-COM: Apocalypse kan sägas vara den ”riktiga” uppföljaren till UFO: Enemy Unknown, då det till skillnad från Terror from the Deep inte bara är samma spel med ändrad grafik, även om grundkonceptet fortfarande är detsamma: Skjut ner UFO, slåss strategiskt med utomjordingarna på marken, och forska på deras teknik för att förgöra dem en gång för alla. Apocalypse kommer dock med en hel del nyheter till detta koncept, och kan på det stora hela sägas vara väldigt ambitiöst. Alla spelets nya idéer är dock inte helt lyckat genomförda, vilket lär beror på problem under utvecklingen. Även fast Terror from the Deep var avsett att ge utvecklarna lite mer tid att skapa den riktiga uppföljaren verkar ändå inte tiden ha räckt till fullständigt. Fortsätt läsa ”X-COM-historia: X-COM: Apocalypse”

En snabbtitt på Starcraft-lore

Alla som någon gång rört ett datorspel har spelat Starcraft. Det är ett av de mest framgångsrika spelen genom alla tider och spelas ännu flitigt, inte minst i Korea där det utvecklades till en nationalsport. Det är inte utan höga förväntningar som uppföljaren, 12 år senare, släpptes för ett par veckor sedan. Det jag själv ser väldigt mycket fram emot är att äntligen få veta hur storyn i Single Player fortsätter.

När jag spelade Starcraft för första gången på min gamla Macintosh var jag liten och jag kommer ihåg hur storyn grep tag i mig redan då. I de tre kampanjerna som ingick i orginalspelet fick spelaren kontrollera Terran-, Zerg– och Protoss-ledare genom en hög med uppdrag. Efter att man klarat alla uppdragen med Terran fick man plötsligt ta över och spela med Zerg. Nu var man på de ondas sida! Efter Protoss-kampanjen var storyn över och det dröjde ett par år innan jag förstod att den följdes upp i expansionen Broodwar. Och det är i Broodwar som jag tycker att storyn blir som bäst. Vår hjälte från den första kampanjen, Jim Raynor, har förvisso fått en mindre roll men spelets riktiga antagonist, Kerrigan, denna Zerg-drottning som en gång var en Terran, kliver nu fram som universums riktiga hot.

Utan att spoila något så kan vi säga att den sista kampanjen i Broodwar slutar med en hel del lösa trådar i luften. Jag kommer ihåg hur mycket jag längtade efter en uppföljare men det var ungefär som att vänta på en uppföljare till Riket II, man fick aldrig veta fortsättningen hur nyfiken man än var. Men när det utannonserades att Starcraft II skulle släppas tog jag steget fullt ut och köpte på mig massa böcker om Starcraft.

Fiktion i film- eller bokform som härstammar från TV-spel av olika slag brukar sällan bli särskilt bra. Starcraft-böckerna är inget undantag. Den första boken som släpptes, Liberty’s Crusade, berättar om historien från den första kampanjen, denna gången sedd ur ögonen av en reporter vid namn Mike Liberty. Det är faktiskt en ganska trevlig bok så länge man har spelat spelet då det ger lite mer blick för hur samhället i Starcraft-världen ser ut. Boken som följer efter det, Queen of Blades, fortsätter i samma spår och berättar om historien från den andra kampanjen, denna gången ur Jim Raynors ögon. Eftersom man aldrig får veta exakt vad Jim Raynor hittar på under den här tiden i spelet så fyller den här boken sin funktion. Tyvärr är boken väldigt dålig, vilket gör att man måste plåga sig igenom den, och det är inte bara den som är dålig. Böckerna Speed of Darkness, Uprising och Shadow of the Xel’Naga är inte heller något vidare. Antingen är de för röriga eller så är de för ointressanta.

Det är inte förrän jag började läsa boken I, Mengsk, som min läsglädje återvände. Den här boken berättar historien om tre generationer av Mengsk. Arcturus Mengsk, den nuvarande ondskefulle kejsaren över Terran-rasen, Angus Mengsk, Arcturus far och Valerian Mengsk, Arcturus son som medverkar i Starcraft II. Det är en bok som fokuserar starkt på hur personerna i den (speciellt Arcturus) formas genom åren av sin omgivning och sina handlingar. Det känns som att den här författaren har fått mycket mer spelrum än de andra fått i de tidigare böckerna, eftersom Mengsk inte hade någon starkt etablerad bakgrundshistoria sedan tidigare. Detta tror jag är anledningen till att I, Mengsk lyckades där de andra inte.

Arcuturus Mengsk i Starcraft II

Jag är nästan färdig med min sista Starcraft-bok nu, och känner mig redo att gå på kampanjen i Starcraft II. Efter 10 års väntan får vi äntligen veta hur fortsättningen följer!

Publicerad av Ande