Nördfavorit – Eduard Khil

Ca fyrtio år efter att han spelade in sången Я очень рад, ведь я, наконец, возвращаюсь домой (typ I am So Happy to Finally Be Back Home på engelska) blev han en världsstjärna. Det var nördarna som gjorde det. Via Youtube blev Eduard Khil, nu känd som Trololo-Guy, en riktig nördkändis. Han avled igår, den 4 juni 2012, 77 år gammal.

Det som är märkligt blir ofta mer eller mindre automatiskt roligt om det upprepas såpass mycket att det uppnår memstatus och ingen kan nog säga emot att herr Khil såg mäkta märklig ut i den musikvideon som gjorde honom till internetkändis. Själv förstod han inte riktigt vad som hade hänt. Han hade varit känd i Ryssland och Sovjet ända sedan slutet av femtiotalet så när hans konstiga lilla sång började höras över hela världen tog han det med ett smått oförstående leende. Enligt Khils son Dimitri trodde Khil först att folk drev med honom men när mediedrevet började log han och frågade vart alla dessa journalister befann sig för fyrtio år sedan.

Sången i sig skall enligt ”legenden” handla om en cowboy som sakta rider hem mot solnedgången och är lycklig över att få göra så men efter det går historierna isär. Det populära ryktet är att sången, med sitt tydligt pro-amerikanska budskap, skulle ha förbjudits av Sovjetska staten och att texten i sista sekund skulle ha ändrats till det nonsens som senare skulle göra den berömd. Khil har berättat att sången aldrig förbjöds eller ens var utsatt för granskning men att han valde att endast tralla eftersom den skrivna texten lät otroligt fånig. Texten och musiken skrevs av en man vid namn Arkady Ostrovsky, vars son senare förklarat att anledningen till att den endast trallades fram var för att hans far ville bevisa för en vän att det var musiken och inte texten som gjorde en hit. Om detta är sant visste nog bara männen själva men om så är fallet kan man verkligen säga att han fick rätt i slutändan.

Sången har parodierats och hyllats fram och tillbaka sedan 2010, bland annat i Family Guy och i otaliga klipp på youtube och har sjungits av såväl Saruman och parodierats av oscarvinnaren Christoph Walts. Sången har även letat sig in på Spotify och varje gång den spelas där går en liten slant till dess skapare. Man kan ju hoppas att det var lite plåster på såren för en världssuccé som tog lite väl sång tid på sig att nå resten av världen.

Khil själv gjorde sig känd för sitt glada och charmiga sätt och fortsatte att uppträda fram till sin död. Enligt Wikipedia skall hans speciella manér vara det som gjorde att han stod ut bland andra sångare och artister och att han koms ihåg fortfarande idag, inte bara för sin status som internetmem. Khil må vara död men hans charmiga leende och hans glada trallande, eller ska man säga trollande, lever kvar.

Publicerat av Jönsson

Science fiction-film från 70-talet: Solaris

Jag hade hört talas om filmen Solaris, regisserad av den kände ryske regissören Andrej Tarkovskij, och att den skulle vara en av de absolut mest flummiga, filosofiska och långsamma science fiction-filmerna från 70-talet. Jag hade också tidigare sett Tarkovskijs andra science fiction-film, Stalker, och tyckte att den var fruktansvärt långtråkig, vilket jag i efterhand dock tror i huvudsak berodde på att jag hade helt fel förväntningar på den. Så innan jag såg Solaris bestämde jag mig för att förbereda mig lite genom att läsa boken med samma namn som filmen är baserad på, skriven av den kände polske science fiction-författaren Stanisław Lem. Sedan såg jag till att ha gott om tid (filmen är nästan tre timmar lång och är uppdelad i två ”akter” med en paus emellan, DVD-utgåvan kommer på två skivor av denna anledning), tog ett djupt andetag, och började titta. Och häpnadsväckande nog gillade jag faktiskt den! Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Solaris”