Rädda John Carter!

Filmen John Carter, baserad på Edgar Rice Burroughs (mest känd för att ha hittat på djungelhjälten Tarzan) bokserie om en amerikansk soldat från 1800-talet som transporteras till planeten Mars (eller Barsoom som marsianerna kallar den) och råkar ut för många spännande äventyr där, går för närvarande på bio, och jag skulle vilja uppmana alla Markera som Oläst-läsare att gå och se den snarast möjligast. Jag var själv nyligen och såg den och kan säga att den är en väldigt underhållande äventyrsfilm som håller sig väldigt trogen sitt källmaterial, men som också inte är rädd för att gå sina egna vägar med handlingen för att den ska fungera som en bra film, dock alltid med den största respekt för Burroughs verk.

Filmens kvalitet är dock inte den enda anledningen till att jag vill att så många som möjligt går och ser den. Jag har nämligen läst en hel del artiklar som tyder på att John Carter kanske kan komma att råka ut för samma problem som drabbat en del andra bra filmer, exempelvis det gamla båtactionäventyret Waterworld. Den filmen fick rykte om sig att vara dålig men är egentligen ganska hyfsad. Problemet med den var att den var väldigt dyr att göra och hade många produktionsproblem, vilket ledde till negativa förväntningar, vilket i sin tur ledde till dålig ekonomisk framgång på bio. På grund av en inte helt lyckad reklamkampanj, som  utgick från att gemene man redan skulle känna till den ganska obskyra karaktären John Carter, verkar denna film nu inte heller ha några stora framgångar, och jag bävar inför att den en dag ska kommas ihåg som en flopp som ingen vill se eftersom de tror att den är dålig (tyvärr händer det ju allt för ofta att försäljningssiffror likställs med kvalitet). Det är därför jag vill att folk ska se filmen, inse hur bra den faktiskt är och sprida det goda ordet till vänner och bekanta så att de också går och ser den, så att dess dåliga rykte kan motarbetas. Disney, som ger ut filmen, verkar ha velat göra den till den första i en serie filmer likt deras kassako Pirates of the Caribbean, men nu tycks de vara mer tveksamma över detta. Jag skulle dock gärna vilja se fler Barsoom-filmer, speciellt om de håller samma kvalitet som denna, så därför uppmanar jag er att göra allt för rädda John Carter!

Publicerat av Fredde

Nördfavorit – Ender Wiggin

I Orson Scott Cards science fiction-bok Ender’s Game hotas mänskligheten av en insektsliknande utomjordingsras (kallad ”buggers”), och därför håller Jorden på att utbilda unga pojkar och flickor i sin ”Battle School”, där de utför simulerade strider mot varandra i tyngdlöshet (titelns ”Spel”) för att tränas till att bli kunniga rymdofficerer. En av pojkarna är Ender Wiggin (hans förnamn är egentligen Andrew, men ingen kallar honom det) som är endast 6 år gammal när han anländer till Battle School. Ender är dock en oerhört smart sexåring, och stiger snabbt i rankerna på skolan när han lär sig hur man bäst klarar sig i Spelen. De andra barnen är dock uppenbarligen avundsjuka på hans intelligens och utsätter honom för en hel del mobbing och pennalism, och de vuxna verkar inte förstå hur smart han är och ställer ständigt till problem för honom.

Tro fasen att många unga nördar som läst boken identifierar sig med honom! Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Ender Wiggin”

Science fiction-film från 70-talet: Dark Star

John Carpenter har alltid varit en av mina favoritregissörer. Han har gjort ett flertal filmklassiker, till exempel skräckfilmerna Halloween och The Thing, men även något mer muntra och äventyrliga rullar såsom Escape from New York, Big Trouble in Little China och They Live. Över lag är kanske hans filmer inte speciellt djupa eller konstnärliga, men de är välgjorda och ofta ganska intelligenta för sina genrer, och lyckas för det mesta vara väldigt underhållande. Hans allra första långfilm var en science fiction-film från 70-talet vid namn Dark Star.

Dark Star är namnet på ett rymdskepp som far runt ute i universum, med uppdrag att spränga upp ”instabila planeter” som kan hota rymdkolonisering. För att utföra detta är skeppet utrustad med ett gäng riktigt kraftfulla bomber, bomber som också har inbyggda artificiella intelligenser av någon anledning. Besättningen är fyra skäggiga slackers (plus en som råkade ut för en olycka och nu är nedfrusen) som inte är speciellt kompetenta, och känner sig uttråkade med livet ombord. Men så uppstår tekniska problem efter en tur genom ett gäng asteroider, och en av de tänkande bomberna vägrar att lämna skeppet när den blivit aktiverad. Så de fyra måste försöka rädda skeppet från att sprängas genom att prata med bomben. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Dark Star”

Nördfavorit – Paul Atreides

Det är lätt att förstå hur speciell huvudpersonen i boken Dune och ett flertal av dess uppföljare är bara genom att lista hans namn. Utöver födelsenamnet Paul Atreides är han också känd som Usul, Muad’Dib, och Lisan al-Gaib och bland hans titlar finns Hertig, Kejsare, Messias, Kwisatz Haderach och Mentat, bara för att nämna några. För folket på ökenplaneten Arrakis är han en legendarisk hjälte som till slut uppnår så gott som gudastatus i hela sitt galaktiska Imperium.

Naturligtvis bör det här ges en spoilervarning till dig som inte läst Dune eller dess uppföljare, vilket är extra passande i detta fall då Paul vet mer än väl hur tråkigt det kan vara att känna till vad som ska hända i förväg… Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Paul Atreides”

Science fiction-film från 70-talet: Superman

Superman är den bästa långfilmsadaptionen av Stålmannen-serien… hittills. Med detta menar jag att även om filmen har många bra saker så är det mycket som skulle kunna göras bättre, och därmed anser jag inte att den är den definitiva adaptionen, bara den bästa hittills.

Filmen kom ut efter Star Wars, men trots detta finns det ändå en del likheter mellan Superman och tidigare science fiction-filmer från 70-talet. De är inte allt för uppenbara, och tur är väl det. I en film om en superhjälte i färgglad kostym (och i det här fallet den absolut mest kända representanten för genren) passar det sig nog inte med allt för mycket långsamhet och filosofi, det ska vara action, äventyr och stordåd! Men allra bäst blir det ändå när dessa ytliga saker underbyggs av en viss substans och underliggande teman, eller åtminstone ett bra hantverk, och båda dessa saker finns också i Superman. Intressant nog finns det en sak som filmen speciellt har gemensamt med de mer filosofiska filmerna: Den är väldigt lång. Nästan två och en halv timme, faktiskt. Jag har sett den många gånger innan, men det är först nu som jag kommit att tänka på dess längd. Anledningen till att jag inte tänkt så mycket på det innan är troligtvis för att även om lång, så är den inte långsam. Det händer saker hela tiden, så man hinner inte bli uttråkad och titta på klockan. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Superman”

Science fiction-film från 70-talet: THX 1138

Likt Soylent Green är THX 1138 en film som många känner till men färre faktiskt har sett. Detta beror på att den regisserades av ingen mindre än George Lucas, och denne har senare gjort små referenser till den i sina andra filmer. Själv har jag sett den två gånger, första gången tyckte jag den var ganska tråkig, men detta berodde troligtvis på att jag försökte jämföra den med Star Wars, vilket definitivt är fel inställning att ha. När jag nu sett den för andra gången är jag desto mer positiv.

THX 1138 är en väldigt snygg film. Det kan till en viss del ha att göra med att jag sett Special Edition-versionen av filmen (mer om detta senare), men jag gillar mycket av estetiken, som verkligen gör sitt jobb för att framställa den dystopiska värld som filmen utspelar sig i. Alla människor går runt med rakade huvuden och iklädda samma vita kläder i extremt spartanska miljöer, ständigt övervakade både av kameror och läskiga robot-poliser med blanka metallansikten. Mycket av detta ser fortfarande futuristiskt och skräckinjagande ut idag, och på grund av filmens handling är det inte nödvändigt att ha en massa specialeffekter som skulle se föråldrade ut nu för tiden. Jag gillar speciellt det ”fängelse” där huvudpersonen hamnar, en enorm tom vit yta som tycks fortsätta i all evighet åt alla håll. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: THX 1138”

Science fiction-film från 70-talet: Battlestar Galactica

Detta är en ganska udda film, och frågan är om man ens kan kalla det en film. Battlestar Galactica var ju en TV-serie, men pilotavsnittet, kallat Saga of a Star World, släpptes även på bio under just namnet ”Battlestar Galactica”.

TV-serien är idag nog mest minnesvärd eftersom det var en av de första som försökte sig på att ha specialeffekter i klass med Star Wars, som kom ut året innan. Detta visade sig dock snart vara ett problem, då kostnaderna för varje avsnitt blev väldigt höga, och snart började man återanvända redan inspelade rymdskeppscener om och om igen. Faktum är att själva anledningen till att man släppte pilotavsnittet på bio var för att försöka få tillbaka en del av pengarna som projektet hade kostat. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Battlestar Galactica”

Science fiction-film från 70-talet: Close Encounters of the Third Kind

Vi fortsätter på temat att kommunicera med utomjordingar med en klassiker av Steven Spielberg, kallad Close Encounters of the Third Kind. Namnet på filmen kommer från en skala som används i ufologi för att beskriva möten med utomjordingar, där närkontakt av första graden är att ha sett ett UFO, andra graden innebär att ett UFO efterlämnat sig fysiska bevis på sin närvaro, och tredje graden är när man faktiskt träffar på utomjordingar.

Close Encounters of the Third Kind är på många sätt en väldigt annorlunda science fiction-film. Den känns ibland nästan som en sorts dokumentär eller dramatisering av verkliga händelser, kanske på grund av att mycket i den är baserad på verkliga konspirationsteorier och påstådda möten med utomjordingar. Det finns flera handlingar i filmen som löper parallellt och knyts samman i slutet av filmen. Ett gäng forskare undersöker märkliga händelser runt om i världen som tyder på utomjordisk inverkan, såsom konstiga ljus i himlen, försvunna flygplan och människor och märkliga ljud som snappats upp. Samtidigt får man följa två olika personer, en man och en kvinna, som efter att ha bevittnat UFOn börjar bete sig märkligt. Båda blir besatta av en viss form som till slut visar sig vara ett stort berg, och därför beger de sig dit, vilket även forskarna och militären gör, då det är där som mötet mellan människor och utomjordingar tydligen ska äga rum.

Filmens budskap verkar till stor del vara positivt: Utomjordingarna vill kommunicera med oss och vi kan kommunicera med dem. Det finns förvisso en del problem på vägen, exempelvis när mannen (spelad av Richard Dreyfuss) blir så besatt av berget att han bygger en stor modell av den i vardagsrummet och hans fru tröttnar på det hela och sticker med barnen, men allting verkar lösa sig på slutet. Huvuddelen av filmen verkar mest vara olika människors försök att lösa mysteriet med utomjordingarna på olika sätt, men de stöter egentligen aldrig på några större hinder. Här finns ingen enorm konspiration från regeringen för att håla utomjordingarna hemliga eller utnyttja dem, militären verkar faktiskt vara minst lika förvånade som alla andra. Utomjordingarna själva verkar vara välmenande och trevliga, även om de kan tyckas lite läskiga då och då i sina stora lysande rymdskepp, och tycks inte vilja leda människorna bakom ljuset på något vis. På det stora hela känns Close Encounters of the Third Kind som en sorts filmatisering av alla ufologers drömscenario, där alla deras teorier är sanna, och även om de anses vara tokiga av omvärlden så visar det sig att de har rätt.

Spielberg själv verkar ha byggt vidare på temat om att utomjordingar egentligen är snälla även om de verkar läskiga i den ännu mer populära filmen E.T., och i slutändan är det väl ett beundransvärt budskap att lägga fram, att det främmande inte måste vara farligt och att det går att hitta fred, kärlek och förståelse även ute i universum. Men det är kanske bara hippietrams.

Publicerat av Fredde 

Science fiction-film från 70-talet: Star Trek: The Motion Picture

Den första långfilmen baserad på Star Trek brukar av många nördar anses vara en av de sämre, men när jag nu sett den för andra gången måste jag säga att det vore synd och skam att bunta ihop Star Trek: The Motion Picture med filmer som Star Trek V: The Final Frontier eller Star Trek Insurrection. Även om jag i ärlighetens namn inte kan säga att den är på samma nivå som Star Trek II: The Wrath of Khan så är ändå The Motion Picture en hyfsad Star Trek-film, och definitivt ett mästerverk bland science fiction-filmer från 70-talet.

Det är just detta man måste hålla i åtanke när man ser The Motion Picture; där de senare filmerna för det mesta är äventyrliga, underhållande filmer med rejält med action och humor så är en första filmen en tankfylld, långsam och på sina ställen smått filosofisk historia. Det är också viktigt att minnas att många avsnitt av originalserien hade liknande inslag av tankfylldhet och filosofi, även fast det flesta kanske minns strålpistolerna och de färgglada uniformerna. Faktum är att filmen har sitt ursprung i den tänkta uppföljaren till originalserien, en ny TV-serie kallad Star Trek: Phase II. Likt Solaris handlar det alltså om att se på filmen med rätt inställning och förväntningar, annars kommer man säkerligen att bli besviken på den. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Star Trek: The Motion Picture”