För några år sedan publicerade serieförlaget Marvel Comics en samlingsvolym med titeln Marvel Weddings, som samlade ett antal av deras superhjälteserier, specifikt några av de nummer i vilka olika superhjältar gifter sig. Jag gillar denna bok, kanske främst för att jag alltid tycker om att se färgglada superhjältar göra saker som vi vanliga dödliga också gör, såsom att äta snabbmat, spela poker, eller som sagt att gifta sig. Serierna är dock också intressanta om man kan sin Marvel-historia, och vet hur de olika äktenskapen blev efter bröllopen. Så låt oss titta på bröllopen och vad som hände med de lyckliga paren i boken genom åren. För att detta inlägg inte ska bli alltför deprimerande kommer jag inte gå igenom bröllopen i kronologisk ordning, utan istället börjar jag med de äktenskap som jag anser blev minst lyckliga, och går framåt mot de som blev bättre. Och med tanke på att jag kommer gå igenom en hel del av Marvel-universumets historia kan det vara på plats med en spoilervarning innan vi sätter igång. Fortsätt läsa ”Marvel Weddings: Vad hände sedan?”
Hjälp! Rånare! En bok om hjältemod i verkligheten
Jag vill minnas att det var någonstans runt då jag gick i den tidiga delen av grundskolans mellanstadium som jag för första gången läste ungdomsboken Hjälp! Rånare!, skriven av Laura Trenter och illustrerad av Magnus Bard, ursprungligen utgiven 1998. Boken handlar om de två vännerna Sebastian (även kallad ”Sebbe”) och Johanna, som råkar befinna sig på ett postkontor när maskerade män med skjutvapen plötsligt springer in och rånar det. Efteråt börjar Sebastian och Johanna misstänka att det är deras skumme granne (som har samma sorts skor som en av rånarna) och skolans vaktmästare som är rånarna, så de försöker på egen hand att hitta ledtrådar och bevis för detta. Sebastian oroas också över att det står en mystisk person utanför hans fönster om kvällarna, kan det vara en av rånarna som spionerar på honom? Fortsätt läsa ”Hjälp! Rånare! En bok om hjältemod i verkligheten”
Nördfavorit – Faster May
Då och då brukar vi här på Markera som Oläst ha en nördfavorit som kanske inte är en ”favorit” i ordets rätta bemärkelse, utan snarare ligger närmare att vara någon som nördar ”älskar att hata”. Och faktum är att det finns många serienördar som inte har mycket till övers för May Reilly Parker, ingift faster till Peter Parker, alias Spider-Man. Men hur kan man egentligen ha något emot den snälla lilla gumman som tagit hand om Peter under så gott som hela hans uppväxt, och som varit en del av Spider-Man-serierna från allra första numret ända fram till idag? Saken är dock den att det är just hennes ständiga närvaro som fått många läsare att tröttna på henne. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Faster May”
Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Förkylningen”
Ett problem som troligtvis många översättare råkar ut för, speciellt när det gäller översättning av texter, är hur folk talar. Hur översätter man en dialekt egentligen? Om en karaktär i en engelskspråkig bok pratar med bred amerikansk sydstatsdialekt, med irländsk brytning, med australiensiska slangord eller på något annat udda sätt, vad är i så fall dess svenska motsvarighet? Skånska? Göteborgska? Eller ska översättaren bara skippa det hela och låta alla tala på samma sätt? En rådig översättare hittar nog någon bra lösning, och, som dagens exempel i Märkliga-översättnings-teatern visar, kan genom några små ändringar ta sig runt problemet helt och hållet. Den här gången rör det sig alltså egentligen inte om en dålig eller felaktig översättning, även om översättaren kanske skulle kunna anklagas för en liten smula lathet. Fortsätt läsa ”Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Förkylningen””
De bästa superkrafterna: Spindelsinne
Marvel-superhjälten Spider-Man har ett flertal olika superkrafter, som alla på något vis har att göra med spindlar. Han har ”en spindels proportionerliga styrka”, han kan klättra på väggar som en spindel, och han kan skjuta spindelnät (på något vis). En av hans mest intressanta, men också kanske minst förklarade förmågor är hans spindelsinne. Vanligtvis brukar detta sinne beskrivas som en förmåga att känna av fara, en sorts allomfattande ”ögon i nacken” som gör det möjligt för Spider-Man att reagera på attacker som han inte annars skulle vara medveten om (och på grund av sina andra förmågor kan han också reagera väldigt snabbt och kraftfullt mot det som spindelsinnet varnar honom om). Detta innebär att det under vanliga omständigheter är i princip omöjligt för en skurk att överraska Spider-Man, att hoppa på honom bakifrån eller för den delen att träffa honom med en pistolskula. Spindelsinnet är därmed en av Spiddes viktigaste förmågor, eftersom en kraft som han definitivt inte har är osårbarhet. Han är förvisso något mer stryktålig än en vanlig människa (en spindels proportionerliga stryktålighet?) och kan därmed klara av en hel del knytnävsslag och dylikt innan han lägger sig ner, men pistolskulor studsar inte från hans skinn. Den huvudsakliga anledningen till att Spider-Man klarar sig oskadd ur slagsmål med bovar är för att han undviker deras attacker, snarare än för att han tål att ta dem. Detta leder ofta till intressanta och dynamiska fajter i serierna då de innehåller många hopp och andra akrobatiska krumbukter från Spiddes sida, till skillnad från om till exempel Stålmannen bara går rakt fram och slår ner motståndare som inte har någon chans att skada honom. Fortsätt läsa ”De bästa superkrafterna: Spindelsinne”
Thwip!
Nyligen släpptes en bild från den kommande nya Spider-Man-filmen, och denna bild har orsakat att en gammal nörd-diskussion återkommit: Ska Spider-Man ha mekaniska eller organiska nätskjutare? Som ni säkert förstår så är detta en oerhört viktig diskussion!
Så här ligger det till: I den allra första Spider-Man-serien får den unge studenten Peter Parker fantastiska spindelkrafter när han blir biten av en radioaktiv spindel. Han får en spindels proportionerliga styrka, han kan klättra på väggar och han har ett speciellt ”spindelsinne” som varnar honom för faror. Vad han dock inte får av spindelbettet är förmågan att skjuta spindelnät. I stället bygger Peter Parker ett par mekaniska nätskjutare som han har runt handlederna, och med hjälp av dessa kan han skjuta ut en klibbig vätska som han själv blandat ihop. Fortsätt läsa ”Thwip!”
Vad är det de leker med egentligen?
En dag någon gång efter julen när jag var ute och slängde sopor såg jag en stor låda som innehållit en leksak. Leksaken i fråga var en Clone Trooper Blaster, alltså ett leksaksgevär baserat på klonsoldaternas lasergevär i Star Wars-filmerna. Ni vet, klonsoldaterna som stred för en korrumperad republik i ett meningslöst krig arrangerat av en ondskefull sithlord och som sedan avrättade nästan alla jediriddare i galaxen, vilket inledde en mörk era av tyranni. Vilket barn vill inte leka att de är en sådan? När jag såg denna låda fick jag ungefär samma känsla som gör att varje gång jag ser en unge med en Spider-Man-tröja så hör jag en röst i bakhuvudet som skriker ”GWEEEN!”
Jag menar inte att det egentligen är något fel med dessa prylar och att vi måste skydda våra barn från våldsleksaker och idéer om döden och politiken och livet i största allmänhet. Jag (och säkert många andra i min ålder) lekte med i princip likadana leksaker när vi var små, och det har väl inte skadat oss? Och jag tror knappast att varenda unge med en Spider-Man-leksak känner till den där ödesdigra händelsen på bron som inträffade i serierna. Det är bara det att som vuxen ser man andra saker i den fiktion man gillade som barn och som barn gillar nu, och det kan ibland leda till olustiga känslor.
Och frågan är var man egentligen ska dra gränsen. Nyligen har det dykt upp Lego-modeller baserade på Indiana Jones-filmerna. Ni vet, Indiana Jones, han som slogs mot nazister och fick uppleva både ett och annat sönderruttnat ansikte och utslitet hjärta. Jag tror knappast vi kommer få se Legoversioner av Kali-prästens offerritual eller när Indy besöker Berlin och träffar Adolf Hitler, men det är ändå en tunn linje mellan vad som passar för barn och vad som skulle kunna anses smaklöst i det här fallet.
Jag tror att den här videon är en bra sammanfattning av vad jag snackar om:
Publicerat av Fredde 
”Christmas meat!”
J.K. Simmons som J. Jonah Jameson är bland det bästa med de nya Spider-Man-filmerna.
Publicerat av Fredde 
Veckans nördfavorit – Green Goblin
Jag har egentligen aldrig fattat vad det egentligen är för tema som Spider-Mans ärkefiende Green Goblin har på sin kostym och utrustning. Ta en skurk som Jokern, där är det ganska uppenbart att hans utseende och diverse vapen är inspirerade av clowner. Men vad är Green Goblin inspirerad av? Europeiska folksagor? Halloween? Pilar kastade på en tavla? Faktum är att han i en serie berättar för Spider-Man att han ursprungligen hade tänkt klä ut sig till en kaffekokare, så det är möjligt att han aldrig tänkte igenom den här kostymgrejen så värst mycket.
Men det är inte utseendet eller krafterna som gör Green Goblin till en sådan intressant skurk. Inte heller är det faktumet att det funnits många olika inkarnationer av honom genom åren (inklusive en kortlivad hjälteversion). Den ursprungliga Green Goblin var nämligen ingen mindre än Norman Osborn, far till Harry Osborn som var god vän med Peter Parker, Spider-Mans hemliga identitet. Green Goblins identitet hölls länge hemlig, det var först i nummer 39 av Amazing Spider-Man som han avslöjade det för Spider-Man, säkert till mångas överraskning. Det ryktas att den ursprungliga Spider-Man-tecknaren, Steve Ditko, inte höll med författaren Stan Lee om vem som skulle vara Green Goblin, och att det var därför som han slutade och ersattes av den nye tecknaren John Romita.
I samma nummer hände även något annat viktigt, Green Goblin lyckades nämligen upptäcka att Spider-Man egentligen är Peter Parker. Det är detta som är det allra viktigaste och farligaste med honom, han känner till Spider-Mans hemliga identitet och kan (och har) utnyttja detta genom att slå till emot Parkers vänner och släktingar. Det mest kända resultatet av detta är troligen när han kidnappade Parkers flickvän Gwen Stacey och dödade henne genom att slänga ner henne från en hög bro (eller hur det nu gick till). Green Goblin är ingen dussinskurk som rånar banker eller försöker tar över världen, med åren har hans kamp mot Spider-Man blivit mer och mer av en personlig vendetta, med både Parkers och Osborns närmaste som offer. Få andra superhjältar har en sådan intressant relation med sin ärkefiende.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 