Vi fortsätter läsningen av The Man of Steel där vi nu får träffa både Batman och Lex Luthor.
DC-casten #9 – Action Comics 1 (1938)
Det är en fågel! Nej, det är ett flygplan! Nej, det är DC-casten som läser om Stålmannens första framträdande. Andreas leker grävande journalist och försöker lösa mysteriet om en märklig serietidning med svenskkoppling och Jönsson fortsätter röstskådespela i DC-castens radioteater.
Thomas & Jay #5 – Doomsday Clock del 1 av 2
Thomas & Jay är tillbaka och i detta avsnitt avhandlar vi DC Comics maxiserie ”Doomsday Clock”.
Vem spelar skurken? – Mr. Mxyzptlk och Bat-Mite
Den här är inte bara krånglig att uttala, den är fullständigt urfånig också och med tanke på vad vi redan tittat på så säger det en hel del. Mr. Mxyzptlk är (tro det eller ej) en av Supermans äldsta fiender och Bat-Mite är (än en gång, tro det eller ej) Batmans största beundrare. Varför fick de båda medverka i samma artikel då? Tja, det är väl lika bra att få det förklarat.
Det fanns en period då superhjälteserier var ganska fåniga i största allmänhet. Ja, jag vet att det är svårt att tro men så var det faktiskt. Plötsligt hade varje hjälte som var något en magisk ande från den mystiska femte dimensionen som gästspelare i sina äventyr. Dessa varelser var egentligen inte tänkta att vara magiska utan helt enkelt bara så avancerade att det som verkade vardagligt för dem verkade i det närmsta övernaturligt för varelser från den simpla tredje dimensionen. Trots att det funnits flera stycken (Aquaman hade Qwsp, Martian Manhunter hade Zook, The Flash hade Mopee och låt oss inte förglömma Johnny Thunders magiske ande Yz – eller Thunderbolt som han också kallades) var Mr. Mxyzptlk (uttalas ungefär Mix-yes-spit-lick) och Bat-Mite dock de enda två som också fick karriärer utanför serietidningarnas värld. Fortsätt läsa ”Vem spelar skurken? – Mr. Mxyzptlk och Bat-Mite”
Vem spelar skurken? – Doomsday
Låt oss lämna Gotham City för ett tag och istället besöka Metropolis – Supermans hemstad. 
När Batman låg hemma i sin grotta och försökte repa sig från sin brutna rygg (se; Bane) hade Superman också tagit sig ett år fritt från brottsbekämpning. Batmans svåra skada till trots var Supermans ursäkt en smula bättre. Han var nämligen död.
Jag kanske skall förklara det där lite bättre. I början av nittiotalet ansåg DC Comics att deras två mest populära karaktärer behövde ta en liten paus. Den vanligaste förklaringen är att eftersom både Stålmannen och Läderlappen medverkade i så många olika månatliga tidningar blev det svårt att komma på nya berättelser och DC:s författare ville prova nya saker. Eftersom man inte kan ha ihjäl Batman (det går inte, tro mig) fick han nöja sig med en ryggskada medan Superman drog det kortare strået. Frågan blev då hur man skulle ha ihjäl mannen av stål när halva hans grej är att han är osårbar, så precis som med Batman skapades en ondskefull motpol som skulle göra jobbet åt dem. I Supermans fall var det Doomsday – ett monster skapat genom forcerad evolution av en galen vetenskapsman någonstans ute i rymden. Ett nyfött barn sattes ut helt ensamt på en planet fylld med livsfarliga rovdjur och blev föga förvånande dödat. Dess DNA samlades upp och klonades och processen upprepades om och om igen tills att barnets DNA utvecklats och vuxit sig starkt nog för att barnet skulle kunna undvika faran och överleva. Låt oss låta bli att fråga oss huruvida det verkligen är så DNA fungerar för svaret blir nog på tok för tråkigt. Resultatet av detta hemska experiment blev varelsen Doomsday. Mentalt var Doomsday nästan helt blank. Allt han visste var att överleva och att döda allt som kom i hans närhet. Således dödade han sin skapare och flydde och efter många om och men landade han på jorden där han bankade skiten ur hela Justice League och tog sig till sist an Superman på Metropolis gator. Striden varade väldigt länge och tillslut lyckades Superman faktiskt besegra Doomsday men det kostade honom hans liv. Fortsätt läsa ”Vem spelar skurken? – Doomsday”
Freddes länkar: The K-Metal from Krypton
Stålmannen, den första karaktären som brukar betecknas som ”superhjälte”, skapades av författaren Jerry Siegel och tecknaren Joe Shuster under 30-talet, och det var också dessa som skrev och ritade många av de tidigaste Stålmannenserierna som definierade karaktären. 1940 skrev och ritade de serien ”The K-Metal from Krypton” som sin nästa Stålmannenserie, men serieförlaget National Comics (som sedermera skulle bli DC Comics) vägrade att publicera den. Istället förpassades serien till förlagets arkiv, och blev bortglömd i årtionden under vilka Stålmannen växte sig större och större och blev figuren såsom vi känner honom idag.
Det var först på 1970-talet som denna ”försvunna” serie upptäcktes igen, då diverse serienördar och serieskapare (inklusive sådana stora namn som Jim Steranko, Mark Waid och Alex Ross) hittade vissa av Shusters tecknade sidor och till slut också ett komplett manus till serien skrivet av Siegel. År 2003 påbörjade hemsidan Superman Through the Ages! projektet att samla alla funna sidor från serien, kompletterat med sidor från manuset, och att publicera dessa på hemsidan så att serienördar världen runt kunde få ta del av den smått legendariska serien. Senare utvecklades detta projekt då ett antal tecknare erbjöd sig att teckna de sidor av serien som inte återfunnits och därmed göra en komplett, färglagd version av ”The K-Metal from Krypton”, och numera är det denna serie som finns att tillgå på hemsidan (fast de svartvita originalsidorna finns också kvar att jämföra med, som tur är).
Utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag säga att serien är väldigt anmärkningsvärd med tanke på när den skapades, och introducerade ett flertal koncept till Stålmannens historia som ”officiellt” sett inte skulle dyka upp förrän många år senare, inklusive titelns ”K-Metal”, Siegel och Shusters ursprungliga idé till det som senare skulle bli kryptonit, det material som orsakat Stålis så mycket problem genom åren. Hjältens relation med sin kära Lois Lane tar också en mycket intressant vändning, som skulle ha inneburit en markant annorlunda utveckling av Stålmannenkanon om serien blivit publicerad på 40-talet. Seriens historiska vikt förklaras också på hemsidan, men jag rekommenderar att ni läser om det först efter att ni läst serien och fått ta del av dess många överraskningar. Det är ett oerhört privilegium att vi nu kan ta del av denna sedan länge försvunna serieskatt, och den bör läsas av alla som är intresserade av Stålmannen eller av superhjältar i allmänhet.
De bästa superkrafterna: Allsmäktighet
Det finns många superhjältenördar som beklagar sig över att Stålmannen har så många mäktiga krafter, då detta i deras ögon gör honom så gott som allsmäktig, och därmed en tråkig seriefigur då det inte finns något som är farligt för honom, och inget problem som han inte kan lösa lätt som en plätt. Om man bortser från det faktum att det genom åren faktiskt ändå har gjorts många spännande historier om en så pass mäktig figur som Stålis, och att det går att göra intressanta historier utan att försätta huvudpersonen i fara, finns ändå motargumentet att Stålmannen faktiskt inte är så ”allsmäktig” som hans kritiker vill hävda. Bland de många superhjältar som dykt upp genom åren finns det många som är betydligt mäktigare än Stålmannen rent kraftmässigt. Det finns till och med de som faktiskt skulle kunna kallas genuint allsmäktiga, som kan göra precis vad som helst när som helst om de skulle vilja det. Fortsätt läsa ”De bästa superkrafterna: Allsmäktighet”
Märkliga-översättnings-teatern ger: Apor och revolution
Vanligtvis försöker jag undvika att tala om översättningar av namn och titlar här på teatern. Detta är för att dessa ibland märkliga översättningar allt som oftast har något djupare syfte, exempelvis att göra personen eller titeln mer åtkomlig för en lokal publik. När Mel Brooks film The Producers släpptes i Sverige 1968 fick den först namnet Producenterna och nådde ingen större publik. Inte förrän namnet byttes till Det Våras för Hitler blev filmen en succé även här. Den nya titeln var då lånad från ett av filmens sångnummer och även om den var något långt annat än originalets titel så fungerade den ändå. Intressant nog gjorde detta att alla Brooks efterföljande filmer fick svenska titlar med ”Det våras för…” i början. Detta tills Brooks själv upptäckte det och sade åt sina svenska distributörer att sluta med det.
Poängen med detta är att det kan vara väldigt svårt att få en film, bok, TV-serie eller vad som nu ska distribueras internationellt att fungera om titeln är svår att översätta. Ordvitsen i titeln på Terry Pratchetts bok Equal Rites försvann helt (eller blev möjligen en mycket plumpare sådan) när den på svenska fick heta Trollkarlens Stav. Översättningen av bokens innehåll är dock i övrigt väldigt bra.
Personligen tycker jag inte om att översätta namn då det allt som oftast förtar lite av nöjet från upplevelsen. Jag förstår dess behov men jag menar på att det i varje fall för engelska titlar knappt längre behövs. Svenskar är så bra på att tala engelska idag att även om ett verk textas till svenska eller översätts helt och hållet bör titeln och karaktärernas namn få förbli intakta. Däremot vet jag om att det finns många som menar på att det ser rent konstigt ut när exempelvis Stålmannen kallas Superman trots att resten av dialogen är på svenska så jag är beredd på att min åsikt inte är utan sina hål. Säga vad man vill men filmtitlar, även på internationella filmer, får idag oftast behålla sina originaltitlar när de kommer till Sverige. Om inte annat översätts de i regel bara rakt av. Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike är ett lysande exempel på något som rent tekniskt är en korrekt översättning men som ändå känns rätt konstigt att läsa på svenska.
Det händer numera ganska sällan men ibland är där någon som anser att en rak översättning av filmens titel kanske inte riktigt fungerar. Ett lysande exempel är Superman III som på svenska (helt seriöst) fick heta Stålmannen går på en Kryptonit. Jag blev nyligen informerad av en vän att sådana saker fortfarande händer. Förra året kom filmen Rise of the Planet of the Apes ut på bio i Sverige och fram till för bara en liten stund sedan trodde jag att den titeln också var vad den kallades här. Jag hade fel.
Filmen har visserligen både evolution och revolution som tema och på engelska marknadsfördes även ”taglinen”; Evolution becomes Revolution. Det blir därför lite kaka på kaka att se den två gånger på svenska affischer. Speciellt som den ena är i form av vad som bäst kan beskrivas som en ordvits.
Publicerat av Jönsson
Nördfavorit – Jerry Robinson
Den 7 december i år avled Sherrill David Robinson, mer känd som Jerry Robinson, 89 år gammal. Robinson var en viktig person i serievärlden, problemet är bara att alla inte är överens om exakt hur viktig han var.
Saken är nämligen den att Jerry år 1939 började jobba på serieförlaget National Comics, ett företag som senare skulle byta namn till DC Comics. Han arbetade för det mesta med att tuscha serierna som skapades av Bob Kane och Bill Finger. Dessa två hade nyligen haft stora framgångar när de hittat på superhjälten Batman. För de som är insatta i seriehistoria är namnet Bob Kane något som man ofta associerar med gräl om vem som hade vilka idéer och vem som hittade på vilken seriefigur, och ännu idag är det oklart hur mycket av Batmans koncept och utseende som kom från Kane och vad som kom från Finger, då båda har gett olika utsagor. Under en lång period var Kane officiellt den ende skaparen av Batman, och hans namn stod ofta på serier som troligtvis inte var tecknade av honom, utan av någon ”spöktecknare”. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Jerry Robinson”
Markera som oläst 