När hjältarna inte kan göra något

Stålmannen kan flyga, lyfta bilar, springa snabbare än ett tåg, och stå emot pistolskulor. Han har svurit att kämpa för sanning och rättvisa. Så varför, när andra världskriget bröt ut 1939, flög han inte genast i väg till Tyskland, rusade genom landet utan att någon fiendesoldat kunde stoppa honom, och gav Hitler på nöten? Faktum är att Stålmannen inte är den ende karaktären i sitt universum som har sådana krafter. Personer som The Flash, Green Lantern, Doctor Fate och The Spectre, alla superhjältar i DC Comics stall, borde med ytterst få problem kunna sätta stopp för ett världskrig, eller åtminstone se till att det inte blir speciellt blodigt eller långvarigt. Så varför utspelade sig andra världskriget i DC:s serieuniversum under lika många år som i vårat, och med ungefär samma resultat? Fortsätt läsa ”När hjältarna inte kan göra något”

Science fiction-film från 70-talet: Superman

Superman är den bästa långfilmsadaptionen av Stålmannen-serien… hittills. Med detta menar jag att även om filmen har många bra saker så är det mycket som skulle kunna göras bättre, och därmed anser jag inte att den är den definitiva adaptionen, bara den bästa hittills.

Filmen kom ut efter Star Wars, men trots detta finns det ändå en del likheter mellan Superman och tidigare science fiction-filmer från 70-talet. De är inte allt för uppenbara, och tur är väl det. I en film om en superhjälte i färgglad kostym (och i det här fallet den absolut mest kända representanten för genren) passar det sig nog inte med allt för mycket långsamhet och filosofi, det ska vara action, äventyr och stordåd! Men allra bäst blir det ändå när dessa ytliga saker underbyggs av en viss substans och underliggande teman, eller åtminstone ett bra hantverk, och båda dessa saker finns också i Superman. Intressant nog finns det en sak som filmen speciellt har gemensamt med de mer filosofiska filmerna: Den är väldigt lång. Nästan två och en halv timme, faktiskt. Jag har sett den många gånger innan, men det är först nu som jag kommit att tänka på dess längd. Anledningen till att jag inte tänkt så mycket på det innan är troligtvis för att även om lång, så är den inte långsam. Det händer saker hela tiden, så man hinner inte bli uttråkad och titta på klockan. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Superman”

For the Man Who Has Everything – En recension

Den tecknade TV-serien Justice League Unlimited var en av de bästa animerade versionerna av DC:s superhjälteuniversum, och refererade ständigt till obskyra karaktärer och händelser från serierna den var baserad på. Därför blev jag väldigt intresserad när jag upptäckte att ett av avsnitten var en adaption av Alan Moores och Dave Gibbons klassiska Stålmannen-serie For The Man Who Has Everything. Jag vill varna för att resten av detta inlägg innehåller en hel del spoilers av handlingen för just den serien och avsnittet som är baserat på den, så om ni inte redan läst den rekommenderar jag att ni gör det innan ni läser vidare här. Serien finns att tillgå i exempelvis samlingsvolymen DC Universe: The Stories of Alan Moore (utgiven på svenska som DC:s Universum: Klassiska Serier av Alan Moore), avsnittet kan ni hitta i Justice League Unlimited-DVD-boxen eller med en sökning på till exempel Google Videos. Fortsätt läsa ”For the Man Who Has Everything – En recension”

Smallville

Jag tycker inte alls om Smallville. I synnerhet inte sedan Stålis nu fått sig en riktigt emoaktig svart dräkt. Däremot måste jag säga att jag är sjukt taggad på den kommande nionde säsongen. Varför?

För i säsong nio gör inga mindre än Justice Society of America sin live action-debut! Skrivna av ingen mindre än Geoff Johns dessutom! Förutom Dr Fate och Stargirl (bilden) avslöjar trailern även att Green Lantern (originalet då alltså), Hawkman och Sandman (!) kommer att medverka.

Publicerat av Jönsson

Veckans nördfavorit – Clark Kent

Vem är Clark Kent? Det finns två svar på den frågan som använts av olika serieskapare genom åren. Det ena svaret är att Clark Kent är en kille från den amerikanska småstaden Smallville (fast numera bor han i storstaden Metropolis) med fantastiska superkrafter som då och då tar på sig en färgglad dräkt och bekämpar brott som Stålmannen. Det andra svaret är att det är Stålmannen som då och då klär ut sig till den mesige reportern Clark Kent för att få reda på nyheter om brott, naturkatastrofer, etc, som han kan bekämpa. Den viktiga skillnaden är alltså vem som är den riktiga personen, och vem som är utklädnaden, Clark Kent eller Stålmannen? 

I de allra tidigaste serierna med Stålis från 30- och 40-talet gällde det senare svaret; Stålmannen låtsades vara Clark Kent och hade ofta roligt åt detta lurendrejeri, till exempel när Lois Lane snackade skit om Clark men samtidigt trånade efter Stålis, omedveten om att de var samma person. Faktum är att Stålmannen klädde ut sig till alla möjliga olika personer i de tidiga serierna, till exempel en gruvarbetare för att bekämpa oschyssta arbetsförhållanden eller en boxare för att stoppa en korrupt boxningstränare, även om Clark var den vanligaste utklädnaden, då hans jobb som reporter som sagt var användbart för att få veta om brott att bekämpa.

Det var först senare som saker och ting började ändras och Clark Kent blev mer av en karaktär själv. Nu var tanken i stället att Clark hade växt upp i Smallville som vilken typisk ung man som helst, fast med superkrafter. Identiteten som Stålmannen var något han kom på som vuxen för att hålla sina krafter hemliga men ändå kunna använda dom till att göra nytta. Under 50- och 60-talet visade serierna att Clark som barn brukade klä ut sig till Stålpojken, men detta koncept har ändrats en hel del fram och tillbaka genom åren. Ibland hade Clark inga superkrafter alls som ungdom, utan de dök upp först när han blivit vuxen, men för det mesta var det helt enkelt så att han hade superkrafter som ung, men inte tog på sig någon färgglad kostym förrän han blev vuxen, utan mest försökte använda sina krafter i hemlighet utan att det märktes. Den populära TV-serien Smallville utgår från denna senare idé.

Clark Kents mest utmärkande drag är annars de berömda glasögonen som verkar vara det enda som döljer hans andra identitet. Stålmannen är en av få superhjältar som inte bär någon slags mask, så det har alltid varit klurigt att låta honom ha en hemlig identitet utan att det ska verka konstigt. Är verkligen alla personer som Clark känner så monumentalt korkade att ett par glasögon är allt som behövs för att de ska tycka att man ser ut som en helt annan person? Det är ett klassiskt exempel på det som på engelska kallas ”suspension of disbelief”, att publiken accepterar något i fiktion som inte skulle funka i verkligheten. Och med tanke på hur populär Stålmannen är så är det uppenbarligen många som är villiga att acceptera glasögonförklädnaden. En del försök har ändå gjorts för att göra det hela något mera trovärdigt, exempelvis att Clark har en helt annan kroppshållning och framtoning än Stålmannen. Tecknaren Frank Quietly gjorde ett mästerligt jobb med att få Clark och Stålis att se olika ut i serien All Star Superman, till den grad att Clark under en intervju med Lex Luthor faktiskt tar av sig glasögonen för att putsa dom, och Lex märker ingen skillnad. Christopher Reeve lyckades också väldigt bra med att spela Clark och Stålmannen på olika sätt och med olika utseende i de klassiska Stålmannen-filmerna.

Clark Kent är den ursprungliga hemliga identiteten för den ursprungliga superhjälten, och tilltalar nog speciellt nördar eftersom han visar att även fast man bär glasögon, är klumpig, blir retad och har problem med det motsatta könet så kan man ändå vara en trevlig och godhjärtad person.

Publicerat av Fredde 

Sci-Fimässan: Freddes synvinkel

Jag har besökt Sci-Fimässan en gång innan, när jag var mycket yngre. Det besöket slösade jag dock bort på ett ganska korkat vis då jag tillbringade majoriteten av det i jakt på en fullversion av spelet Yoda Stories att köpa. Så när jag mötte Ande och Jönsson efter deras äventyrliga bilfärd var jag bestämd om att inte sumpa denna chans att få nörda till det ordentligt. Fortsätt läsa ”Sci-Fimässan: Freddes synvinkel”