Detta blogginlägg handlar om ett gäng TV-serier och filmer med samma namn (ett s.k. ”franchise”) som ägs av företaget Paramount. Det började som en TV-serie på 60-talet, med skådespelare som Leonard Nimoy, Ricardo Montalban, och Mark Lenard i olika roller, och med en minnesvärd och svängig titelmelodi. På 80-talet gjordes en TV-serie till med modernare estetik, med bland andra John de Lancie som antagonist. Det gjordes som sagt också filmer, och i en av dessa dödades chockerande nog en av de mest omtyckta karaktärerna från den ursprungliga TV-serien. Filmerna var av varierande kvalitet, och efter att franchiset haft en viss svacka fick den dock nytt liv när J.J. Abrams gjorde en film där bland annat Simon Pegg medverkar som en kul figur med tekniska talanger. Alla nördar inser naturligtvis att det jag snackar om är… Mission: Impossible! Fortsätt läsa ”Uppdraget som inte kan vara annat än omöjligt”
Nördfavorit – Spock
Om man ska välja den karaktär i Star Trek som symboliserar hela TV-seriens koncept, den karaktär som är den allra mest ikoniska, den karaktär som de flesta människor tänker på när de hör Star Trek-namnet, tycker jag att det bästa valet är Spock, spelad av Leonard Nimoy. Vissa skulle kanske vilja hävda att till exempel Kapten Kirk är den viktigaste karaktären, men han är på många vis en ganska typisk karaktär som inte är unik för Star Trek, den modige manlige befälhavaren. Spock, däremot, var något nytt och spännande när den ursprungliga Star Trek-TV-serien gick på TV för första gången. Där Kirk var en efterapning av tidigare rymdhjältar var Spock snarare en figur som efterapats av andra. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Spock”
Star Trek möter Doctor Who
Inte för att så kallade ”crossovers” mellan olika nördmedier brukar bli särskilt bra men jag kan inte låta bli att hoppas med hela min själ på det här projektet. I vår kommer Kapten Picard att få träffa den Elfte Doktorn och tillsammans kommer de att försöka stoppa ett samarbete mellan Cybermen och Borg.
Serien kommer att ges ut i åtta nummer av IDW Publishing och författas utav bröderna Scott och David Tipton. Den tidigare driver Comics 101, en hemsida som berör serietidningskunskap i största allmänhet och bägge två har skrivit Star Trek-serier under en längre tid. Till sin hjälp har de Tony Lee, som skrivit många Doctor Who-serier. Serien kommer att tecknas av J.K. Woodward.
Källa: http://idwpublishing.com
Publicerat av Jönsson 
Nördfavorit – William Campbell
Idag hyllar vi en kanske inte så världskänd skådespelare men likväl en i mitt tycke stor nördfavorit. Hans namn var William Campbell och han dog den 28 april i år. Han blev 
87 år gammal.
Under sin drygt 40-åriga karriär hann Campbell med att göra många filmer och många TV-serier. Bland annat spelade han mot självaste Elvis Presley i filmen Love me Tender från 1956 då han faktiskt blev den förste person som sjungit tillsammans med Kungen av Rock ‘n Roll på film. Förutom det har han samarbetat med såväl Roger Corman och Francis Ford Coppola. Resultatet av lite dötid under en inspelning med de tre ska ha blivit ännu en inspelning, nämligen den märkliga skräckfilmen Dementia 13 i vilken Campbell spelade huvudrollen.
Det är dock inte på grund av dessa eller hans många andra filmroller som Campbell är dagens nördfavorit. Den äran går istället till Star Trek. Det var i TV-serien Star Trek (senare omdöpt till Star Trek: The Original Series) och avsnittet The Squire of Gothos som Campbell debuterade. I rollen som Trelane spelade han en i det minsta allsmäktig människoliknande varelse som studerat jorden på avstånd och gjort sig barnsligt förälskad i allt vad planeten hade att erbjuda. Han kidnappade Kirk och hans manskap och tvingade dem leka med h
onom. Campbells glada överspel är vad som gör rollen så tilltalande. Han är skicklig men samtidigt väldigt omogen, såsom ett barn som leker att han är vuxen. Trelane figurerade bara i ett avsnitt men blev omåttligt populär bland nördar. Figuren sägs dessutom ha inspirerat den senare figuren Q och många menar idag att de två är av samma ras.
Campbell återvände senare till Star Trek i det kultförklarade avsnittet The Trouble with Tribbles i vilket han spelade en klingon vid namn Koloth. Campbell porträtterade honom med samma ära som han gjorde Trelane men i princip helt förutan barnsligheten. Koloth gick ned i historien som en utav Kapten Kirks värsta motståndare och en utav få klingons i originalserien som faktiskt omnämndes vid namn. Kanske tack vare detta fick Koloth en chans till upprättelse (då Kirk försatte honom i lite 
av en pinsam situation när de möttes) långt senare i Star Trek: Deep Space Nine och avsnittet Blood Oath. Koloth (än en gång spelad av Campbell) tillsammans med två andra klingons som återvände från originalserien, Kor och Kang. I avsnittet beger de sig ut tillsammans med en av serien huvudpersoner, Jadzia Dax, för att lokalisera och slutligen besegra en gammal fiende som de till och med verkar tycka sämre om än Kirk. Campbell var 70 år gammal när han återvände till rollen som Koloth men han gjorde det med bravur. Det faktum att klingons bytt utseende sedan originalserien betydde att han blev tvungen att leverera sina repliker genom mycket mer smink än tidigare men trots det behöll han karaktärens styrka och värdighet.
Rollerna som Trelane och Koloth gjorde gav William Campbell en stor beundrarskara och gjorde honom till lite av en kultfigur för Star Trek-fans. Ryktet säger att när Blood Oath skulle spelas in och producenterna sökte upp skådespelarna som spelat Kang, Kor och Koloth för att se om de fortfarande var aktiva så kunde de inte hitta Campbell. Detta berodde tydligen på att han befann sig på ett kryssningsfartyg och skrev autografer som gäst på ett flytande Star Trek-konvent.
Publicerat av Jönsson 
Science fiction-film från 70-talet: Star Trek: The Motion Picture
Den första långfilmen baserad på Star Trek brukar av många nördar anses vara en av de sämre, men när jag nu sett den för andra gången måste jag säga att det vore synd och skam att bunta ihop Star Trek: The Motion Picture med filmer som Star Trek V: The Final Frontier eller Star Trek Insurrection. Även om jag i ärlighetens namn inte kan säga att den är på samma nivå som Star Trek II: The Wrath of Khan så är ändå The Motion Picture en hyfsad Star Trek-film, och definitivt ett mästerverk bland science fiction-filmer från 70-talet.
Det är just detta man måste hålla i åtanke när man ser The Motion Picture; där de senare filmerna för det mesta är äventyrliga, underhållande filmer med rejält med action och humor så är en första filmen en tankfylld, långsam och på sina ställen smått filosofisk historia. Det är också viktigt att minnas att många avsnitt av originalserien hade liknande inslag av tankfylldhet och filosofi, även fast det flesta kanske minns strålpistolerna och de färgglada uniformerna. Faktum är att filmen har sitt ursprung i den tänkta uppföljaren till originalserien, en ny TV-serie kallad Star Trek: Phase II. Likt Solaris handlar det alltså om att se på filmen med rätt inställning och förväntningar, annars kommer man säkerligen att bli besviken på den. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Star Trek: The Motion Picture”
Veckans nördfavorit – Khan Noonien Singh
Khan Noonien Singh, för det mesta enbart kallad Khan, är en av de populäraste och mest minnesvärda skurkarna i Star Trek, trots att han bara medverkat i ett avsnitt och en långfilm. Det faktum att avsnittet är ett av de bästa Star Trek-avsnitten och filmen en av de bästa Star Trek-filmerna har säkert någonting med det att göra, men Khan i sig är också en väldigt intressant karaktär, speciellt tack vare en utmärkt skådespelarinsats av Ricardo Montalban (en tidigare nördfavorit, den första, faktiskt).
Khan dök upp för första gången i ett avsnitt av originalserien kallat Space Seed, i vilket man får veta hans bakgrund. Han var en av ett antal genetiskt framavlade ”supermänniskor” som orsakade de förskräckliga rasbiologikrigen på jorden under 90-talet (det bör påpekas att TV-serien gjordes på 60-talet, när 90-talet fortfarande tydligen ansågs som en avlägsen framtid). Supermänniskorna besegrades till slut, men en grupp ledd av Khan flydde ut i rymden ombord på ett primitivt rymdskepp kallat Botany Bay (uppkallat efter en gammal fångkoloni i Australien) där de lade sig i dvala och återuppväcktes först en sisådär 300 år senare av en intet ont anande Kapten Kirk. Naturligtvis försöker Khan ta över USS Enterprise, och naturligtvis blir han till slut stoppad av Kirk och hans besättning och bannlyses till en tämligen svårbebodd men levnadsbar planet kallad Ceti Alpha V.
Space Seed är ett klassiskt Star Trek-avsnitt, mycket tack vare Montalbans skådespeleri. Han framställer Khan som en överlägsen människa, både fysiskt och psykiskt (Montalban hade själv en imponerande fysik, och fortsatte ha det även på äldre dar). Till en början är han inställsam mot Kirk och de andra och uppför sig ytterst sofistikerat och intelligent, även om man ständigt känner en viss hotfullhet från honom. Hans charmerande framtoning leder också till att en besättningsmedlem, historikern Marla McGivers, blir förälskad i honom och till slut följer honom på hans exil till Ceti Alpha V. Avsnittet handlar i stort sett om maktkampen mellan Kirk och Khan, två ambitiösa och intelligenta män. Kirk uttrycker också vid vissa tillfällen en viss respekt för Khan och påpekar att även om han var en tyrann på jorden så var han en rättvis tyrann (en åsikt som Spock för övrigt finner ytterst chockerande).
Nästa gång Khan dyker upp är i långfilmen Star Trek II: The Wrath of Khan. Här upptäcker Kirk att Ceti Alpha V på grund av en katastrof blivit om möjligt ännu mindre trevlig att bo på, men att Khan ändå har överlevt och nu blivit en bitter man vars enda mål i livet är att utmäta hämnd mot Kirk. Han kapar ett förbipasserande rymdskepp och stjäler ett vetenskapligt experiment som kan användas som ett fruktansvärt vapen, så Kirk måste bege sig iväg efter honom och stoppa honom.
På många sätt är Khan i långfilmen en betydligt mindre intressant karaktär än i TV-serien. I Space Seed var han en intelligent, kalkylerande och ambitiös man. I Star Trek II är han betydligt mer fokuserad på att hämnas på Kirk och verkar på sina ställen vara något mindre intelligent, trots hans ständiga citerande av klassiska litterära verk. Jag vill inte säga att Star Trek II är en dålig film, men trots titeln är det inte en film om Khan, utan om Kirk. Den handlar om hur Kirk hanterar att han börjar bli gammal, hur Kirk hanterar ett till synes olösligt scenario och hur Kirk hanterar förlusten av sin bästa vän. Khan är ett misstag som Kirk gjorde i sin ungdom när han bannlyste honom och sedan glömde bort honom som nu återvänder för att göra livet surt för honom, och det verkar som att detta är Khans enda mål i livet också. De andra medlemmarna av hans besättning försöker övertala honom att de ska ge sig av och börja ett nytt liv någon annanstans, men Khan vill bara sätta dit Kirk. Star Treks skapare, Gene Roddenberry, ansåg att filmversionen av Khan var en sämre karaktär och enbart hölls uppe av Montalbans skådespeleri, och det är inte helt omöjligt att hålla med honom. Men även när han är som sämst är Khan ändå en av de mest minnesvärda och underhållande ärkefienderna någon Star Trek-kapten någonsin haft, och trots sina få framträdanden är han en solklar nördfavorit.
Publicerat av Fredde 
Veckans nördfavorit – Kirk, Spock och McCoy
Jajemen, nu drar vi till med så många som tre nördfavoriter samtidigt! Jag är fullt medveten om att James Tiberius Kirk, Spock och Leonard H. ”Bones” McCoy alla är intressanta figurer som förtjänar att vara sina egna nördfavoriter var för sig, och vem vet, kanske kommer någon av oss att skriva om dem på det viset i framtiden? Men det är också viktigt att minnas hur de tre var tillsammans.
Kirk (spelad av William Shatner), Spock (spelad av Leonard Nimoy) och McCoy (spelad av DeForest Kelley) var de tre viktigaste karaktärerna i den ursprungliga Star Trek-TV-serien från 60-talet. Visst, andra medlemmar av USS Enterprises besättning, exempelvis Sulu, Uhura, Chekov eller Scotty var alla minnesvärda och hamnade då och då i strålkastarljuset, men det var Kirk, Spock och McCoy som allt som oftast var huvudpersonerna. Ett tecken på detta är det att enbart deras skådespelare som nämns i inledningstexterna till varje avsnitt (i första säsongen nämns dock bara Shatner och Nimoy på detta vis). Det var först i långfilmerna som de andra karaktärerna fick lite mer uppmärksamhet.
De tre hade helt olika personligheter som komplimenterade varandra utmärkt. Vetenskaps-officeren Spock var logisk, intelligent och känslolös (allt som oftast). Skeppsläkaren McCoy var impulsiv, känslosam och hade lätt till både ilska och skratt (allt som oftast). Och kapten Kirk var någonstans däremellan, tankfull och logisk när det behövdes, men lika mycket känslosam och passionerad när det behövdes (allt som… ja, ni fattar). För att använda Freudianska termer så var Spock super-ego, McCoy id och Kirk ego. Om en av dem försökte ta sig an ett problem på egen hand slutade det ofta olyckligt, men tillsammans var de så gott som ostoppbara. Spock kunde lista ut kluriga matematiska frågor och komma med vetenskapliga förklaringar och idéer, McCoy såg till att man kom ihåg sina känslor och empati, och Kirk använde sig av dessa båda kunskaper för att fatta det rätta beslutet.
Då de tre var TV-seriens huvudpersoner ledde det till att det allt som oftast var de som teleporterades ner till planeter och dylikt och begav sig ut på farliga uppdrag, vilket kan tyckas lite märkligt. Varför utsattes ständigt USS Enterprises tre viktigaste officerer för fara, borde de inte hålla sig på skeppet och beordra andra besättningsmedlemmar att göra det farliga arbetet? Som tur var hade de allt som oftast med sig någon säkerhetsofficer i röd uniform som kunde ta smällarna när de låg risigt till. I senare Star Trek-TV-serier gjordes det en del försök att minska på detta ständiga risktagande, exempelvis så var andreofficeren Riker ofta en smula irriterad och oroad när Picard envisades med att bege sig ut på farliga uppdrag i Star Trek: The Next Generation.
På tal om senare TV-serier så är det ingen av dem som använt sig av en lika sammansvetsad trio som originalserien, för det mesta tar senare kaptenen råd av alla möjliga besättningsmedlemmar. Detta är kanske något mer trovärdigt, men det innebär att det är svårare att få till samma roliga avslutningar på avsnitten som när Spock och McCoy fäller sarkasmer och förolämpningar mot varandra medan Kirk sitter och flinar åt dem. Trots dessa gräl är och förblir originaltrion troligen det allra bästa sällskapet man kan ha när man modigt reser dit ingen människa rest förut.
Publicerat av Fredde 
Sci-Fimässan… i Helsingborg?!
Jag hade sett en del annonser för att Sci-Fimässan skulle inträffa i början av oktober, men hade inte brytt mig så värst mycket då jag inte kände för att åka till Malmö en tidig dag igen. Inga jätteintressanta kändisar och inget sällskap från resten av Markera som Olästs ”redaktion”, ingen anledning att åka dit igen, tänkte jag. Men så upptäckte jag att mässan inte skulle hållas i Malmö, utan här i Helsingborg! Och lokalen skulle vara Sundspärlan, vilket ju är så gott som promenadavstånd från där jag bor. Då såg jag ingen anledning att inte ta mig dit.
Vädret var regnigt och ruskigt på Lördagsmorgonen, men kön hann bli ganska så lång innan den släpptes in (kanske för att det hade stått i annonserna att de skulle öppna 10.00, men i stället öppnade 10.30). Två herrar som var utklädda till jediriddare fick nytta av sina kostymer när en regnskur drog förbi och de helt enkelt kunde dra upp sina huvor. Det hade man inte klarat i Star Trek-uniformer eller vampyrsmink.
Sundspärlans lokaler var något större än de i Malmö, så det hann inte bli riktigt lika trångt under den tiden jag var där. En av de största anledningarna till besöket var att det hade nämnts att det skulle finnas klassiska arkadspel. Och visst, i en hörna tillsammans med några flipperspel fanns två arkadklassiker: Ataris Breakout och Namcos Arkanoid (som råkar vara en väldigt uppdaterad version av just Breakout). Jag hade tagit med mig en hel del mynt för spelandet, men det visade sig att båda maskinerna var inställda på att fungera helt gratis. Så jag tillbringade en hel del tid med att studsa bollar mot block och lyckades få till ett ganska hyfsat highscore på Breakout. Med tanke på att jag inte kunde se någon annan person som spelade på maskinen misstänker jag att jag mitt highscore fick stå kvar ett tag (jag såg dock en herre som använde Arkanoid-maskien som bord för att sätta ihop en legofigur han just köpt). Ska det verkligen vara så svårt att hitta någon annan nörd med intresse av spelhistoria på en science fiction-mässa?
Utställningen av rekvisita var återigen ganska liten, men det fanns en del intressanta prylar såsom en apskalle från Indiana Jones and the Temple of Doom och min favorit, en polisjacka från Terminator 2: Judgement Day med metallkrokar som armar.
Resten av tiden tillbringade jag med att vandra runt och titta de olika leksaker som fanns att inhandla. En del av dem var lite udda, till exempel en smakfull Star Wars-figur kallad Disturbance at Lars Homestead som avbildar ögonblicket innan Luke Skywalkers fosterföräldrar blir ihjälskjutna och uppbrända, och Kirk och Picard ridandes på hästar från Star Trek: Generations. Den enda Gundam-relaterade sak jag kunde hitta var en modell av hjältarnas rymdskepp i Mobile Suit Gundam 0083, vilken i och för sig var ganska häftig, men lite väl stor och dyr för att jag skulle inhandla den (Gundam 0083 är ändå, förutom den svängiga titelmelodin, inte någon av mina favoriter). I stället köpte jag den leksak jag missat på förra Sci-Fimässan, nämligen en figur föreställande en av de tidiga konceptbilderna av hur Luke Skywalker (eller Starkiller, som han/hon då kallades) hade kunnat se ut. Faktiskt en riktigt kul figur, speciellt eftersom det följde med en löstagbar gasmask, en referens till en annan konceptbild.
Det var överlag ett trevligt besök och jag hoppas att Sci-Fimässan återvänder till Helsingborg nästa år igen, både för att det underlättar för mig och för att jag tyckte att Sundspärlans lokaler funkade bättre än de i Malmö. Hoppas bara det kommer lite nya intressanta kändisar och mer intressant rekvisita.
Publicerat av Fredde 
Freddes länkar: Star Trek: Phase II
De flesta Trekkies vet att Phase II var namnet på en planerad fortsättning på den ursprungliga Star Trek-TV-serien som dock aldrig blev av utan i stället gjordes om till Star Trek: The Motion Picture (och vissa av idéerna från Phase II användes senare i Star Trek: The Next Generation). Men Star Trek: Phase II är också namnet på den kanske mest ambitiösa serien fanfilmer baserade på Star Trek som någonsin gjorts.
Projektet, som ursprungligen gick under namnet Star Trek: New Voyages, är skapat av en viss James Cawley. Denne är uppenbarligen en oerhört stor Star Trek-nörd och jobbade som praktikant på Star Trek: The Next Generation samtidigt som han samlade på uniformer och rekvisita från den ursprungliga TV-serien. Tydligen lyckades han tjäna rejält med pengar på en karriär som Elvisimitatör (jo, faktiskt) och kunde bygga så gott som exakta kopior av omgivningarna på USS Enterprise från originalserien. Dessa använde han sedan för att göra en sorts fortsättning på originalserien som utspelar sig innan långfilmerna och är menad att visa vad som hände däremellan. Tack vare de höga produktionsvärdena har han lyckats ganska väl med att återskapa hur originalserien tedde sig, om än med nya skådespelare. Cawley själv spelar James T. Kirk, och även om han kanske inte är helt lyckad i den rollen så kan han väl få förtjäna det. Erkänn, om du hade haft tillräckligt med pengar för att göra din egna Star Trek-TV-serie så hade du väl också spelat Kirk?
Mest imponerande är dock att ett flertal av skådespelarna från originalserien faktiskt dyker upp i Phase II, många av dom mindre bifigurer, men även kändisar som Walter Koenig (Chekov) och George Takei (Sulu). Det är värt att se avsnitten bara för det.
Kirk minns Khan
Publicerat av Jönsson 
Markera som oläst 