En sak som den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft är omtalad för är hur han blandade ihop fakta med fiktion i sina noveller. Han hänvisade ofta till verkliga händelser och personer i sina berättelser, ofta från långt bak i historien, men då och då också till samtida företeelser (exempelvis novellen ”The Whisperer in Darkness”, som inleds med en referens till en stor översvämning i den amerikanska delstaten Vermont, och senare vävs den då pinfärska upptäckten av planeten Pluto också in i handlingen). Ett av de vanligaste sätten han gjorde denna sammanvävning var genom att ha med minst en scen i en novell där någon karaktärs samling av mystiska böcker beskrivs, och då räknar Lovecraft både upp verkliga ockulta skrifter och fiktiva dito, påhittade av honom själv eller av någon av hans många författarvänner. Detta var troligtvis speciellt effektivt eftersom Lovecraft själv var synnerligen beläst, och kunde rabbla upp många verkliga obskyra böcker, så att den typiske läsaren inte alltid kunde vara säker på vad som var påhittat och vad som var riktigt (speciellt eftersom internet inte existerade när Lovecraft var i livet). Den mest kända av de fiktiva böcker som Lovecraft själv hittade på, en titel som förekommer i en stor del av hans berättelser, är den fasansfulla volymen kallad Necronomicon. Bokens natur varierar lite från historia till historia, men vanligtvis framställs den som en mycket gammal lunta innehållandes magiska formler och uråldriga hemligheter om universums sanna natur, inklusive de fruktansvärda gudalika varelserna som Lovecraft hittat på och också gärna ofta refererade till. I modern tid framställs det ofta som att man kan bli galen bara av att läsa boken, men i Lovecrafts berättelser är det vanligare att folk inte drivs till vansinne av boken i sig, utan det är först när de upptäcker bevis för att något i boken är sant, och att därmed även allt det andra hemska i den då också troligtvis är sant, som de blir riktigt förskräckta. Fortsätt läsa ”Necronomicon i Sverige – En recension”
Räddningsförsök av en Rymdresa
Den fantastiska boken ”Svensk videospelsutveckling: Från 50-tal till 90-tal” ägnar några sidor åt det intressanta faktum att det finns tre olika, fullständigt orelaterade datorspel som alla har titeln ”Rymdresa”. Det första var ett enkelt, men ändå ganska fantasifullt och underhållande actionspel från 80-talet till hemdatorn ABC 80, och det senaste (med titeln RymdResa, notera stavningen) från 2015 har även det en del action, även om det är mer avslappnat och storslaget på det där typiska moderna indie-viset. Däremellan gavs det dock ut ett Rymdresa som skiljer sig ganska markant från de andra, och som jag anser är väldigt intressant ur ett spelhistoriskt perspektiv, kanske främst på grund av vem som utvecklade det. ”Rymdresa” från 1991 programmerades nämligen av ingen mindre än Kerstin Ekman, en välkänd och kritikerrosad svensk författare med en lång karriär som bland annat innefattar en tid som ledamot i Svenska Akademien (hon slutade dock med det under den så kallade Salman Rushdie-affären 1989). Ekman är främst känd för sina böcker, men redan på 80-talet blev hon också intresserad av datorprogrammering. En av hennes mest anmärkningsvärda elektroniska skapelser är ”Hotagens minne”, en databas över olika berättelser och hågkomster från en socken i Jämtland, ursprungligen enbart tillgänglig på datorer i ortens turistbyrå, men senare upplagd på internet. Rymdresa är dock den enda av hennes skapelser som kan klassas som ett spel, och hon är därmed så vitt jag vet den enda Akademiledamoten som har skapat ett datorspel (även om Peter Englund kanske en gång designade ett brädspel). Fortsätt läsa ”Räddningsförsök av en Rymdresa”
Freddes länkar: The Swedish Games
Idag tänker jag länka till något jag själv har gjort. Jag har länge skrivit inlägg på den här bloggen tillsammans med mina kära medskribenter, men nu har jag också startat min egna blogg, med ett något mer specifikt fokus: The Swedish Games, en engelskspråkig sida om elektroniska spel skapade i Sverige, eller som på något sätt kan associeras till Sverige. Det var efter att jag skrivit det engelskspråkiga inlägget om Kosmopolska här på Markera Som Oläst som jag började fundera över att det finns fler svenska spel som förtjänar att uppmärksammas bortom vårt avlånga lands gränser, men som inte gjort det på grund av den uppenbara språkbarriären. Som jag skriver i min nya bloggs första inlägg känner jag också att jag på detta vis kan bidra till rörelsen att försöka bredda synen på spel och spelhistoria, och diskussionen kring dem, bortom det vanliga fokuset på de stora spelländerna USA och Japan. På ett mer personligt plan känns det också som en rolig utmaning att försöka förklara typiska svenska fenomen, sådant som vi tar för självklarheter, för människor från andra delar av världen. Och det blir ju oundvikligt om man ska diskutera spel från vårat land på någon djupare nivå. Fortsätt läsa ”Freddes länkar: The Swedish Games”
Star Wars-utställningen på Väla: Mycket nördigt på liten yta
För närvarande pågår i Helsingborg den stora stadsmässan H22, med många olika evenemang runt omkring i staden. Detta inkluderar köpcentrumet Väla, som håller på med arrangemanget ”Planeten Väla”, där man kan ta del av diverse rymd-baserade aktiviteter, inklusive ämnet för detta inlägg: En Star Wars-utställning, arrangerad av Helsingborgaren och Star Wars-samlaren Mattias Rendahl. Han har enligt utställningsinformationen ”den största samlingen i världen som kretsar kring Stjärnornas Krig i Sverige mellan 1977–1987”, vilket förvisso är en väldigt specifik inramning. Han har också skrivit två böcker inom ämnet, och har bland annat varit en återkommande gäst på Markera som Olästs gamla favoritmässa Scifiworld (av oss oftast kallad ”Sci-Fimässan”), även om jag inte kan minnas att han ställde ut sin samling där. Givetvis tyckte jag därför att det kunde vara värt att kolla in denna utställning, speciellt eftersom jag ändå hade andra inköpsärenden på Väla. Fortsätt läsa ”Star Wars-utställningen på Väla: Mycket nördigt på liten yta”
Kosmopolska: A game about imagination
Note: Aside from this post, this is a Swedish blog with Swedish articles. But I felt that this particular Swedish game deserves to be known to a wider audience, so I decided to write an English post about it. To all our Swedish readers, don’t worry, we will be returning to Swedish after this!
Update: If you want to read more about Swedish games in English, be sure to visit my new blog, The Swedish Games.
The game Kosmopolska, which was released on PC CD-ROM in 1997, begins with the unnamed main character finding himself locked in a prison cell, with amnesia. He has no idea who he is or why he’s imprisoned, and the only other person he can talk to is a prison guard who refuses to give him any information, other than vague hints that something terrible has happened. However, the main character (referred to as “The Self” in the game’s credits) soon begins to discover that when he looks or interacts with certain ordinary objects in the cell, he is mysteriously transported to a strange world of imagination for short periods of time. This world is a sort of alternate history in which Poland (implied to be under Soviet rule) is engaged in a space race with other nations, with the main characters in these sections being three enthusiastic Polish cosmonauts. The overarching goal of the game is to help Poland win the space race, while trying to figure out how the imaginary world is connected to the real world, and ultimately to find out who the prisoner is and why he is imprisoned. Fortsätt läsa ”Kosmopolska: A game about imagination”
Kosmopolska-nyheter
Det är nu mer än ett år sedan jag skrev ett inlägg här på bloggen om det relativt obskyra svenska datorspelet Kosmopolska, inklusive hur jag lyckats få det att fungera på en modern dator. Sedan dess har det hänt en del intressanta saker, och jag har gjort en del mer eller mindre spännande upptäckter i mina fortsatta efterforskningar kring spelet.
Kosmopolska: Fantasin som aldrig lämnade mig
Det svenska datorspelet Kosmopolska från 1997 inleds med att huvudpersonen finner sig i en fängelsecell, drabbad av total minnesförlust. Han vet inte vem han är eller varför han sitter i fängelse. Den enda personen han kan prata med är en fängelsevakt, som vägrar komma med någon förklaring, utan bara antyder att någonting fruktansvärt har hänt, och att det är därför den icke namngivna huvudpersonen (i spelets sluttexter endast kallad ”jaget”) är fängslad. Spelets övergripande uppdrag är därför att ta reda på vad som hänt och försöka få tillbaka sina försvunna minnen, genom att utforska cellen på jakt efter ledtrådar. Det tar inte lång tid innan huvudpersonen upptäcker att det finns olika saker i cellen som på något oförklarligt sätt transporterar honom till en helt annan, färgglad och komisk värld. Denna värld kan sägas vara en sorts alternativ historia, där Polen deltar i en rymdkapplöpning med Frankrike, Schweiz och USA, med tre entusiastiska kosmonauter som måste bygga rymdskepp för att kunna ta sig till olika himlakroppar. Spelet alternerar fram och tillbaka mellan den svartvita fängelsecellen och den färgglada ”rymdvärlden”, och huvudpersonen måste lista ut hur dessa världar hänger ihop.
Fortsätt läsa ”Kosmopolska: Fantasin som aldrig lämnade mig”
Nördcast #17 – Ulfbåge, Glamour & Höga Republiken
I den senaste casten ändrar vi om formatet ännu en gång och djupdyker i varsitt ämne. Det blir även fågelskådning, Kaley Cuoco och så avslöjar vi vem av castarna som har brutit ett revben!
Nördcast #13 – Internet
I denna Nördcast snackar vi om Internet och för första gången använder vi oss av internet för att spela in vår cast. Hör och prata om varför Markera som Oläst är den enda podcasten du behöver, om wikipedia och Svenskarnas Internetvanor år 2000.
The Brave and the Bold blir Den tappre och modige
Goda nyheter för alla svenska DC-nördar, och superhjältenördar i allmänhet också för den delen: Den svenska versionen av TV-kanalen Cartoon Network har börjat sända den kanske absolut allra bästa tecknade TV-serien med DC-superhjältar och –skurkar, Batman: The Brave and the Bold i svensk översättning. Tyvärr har jag inte kunnat se något avsnitt med ljudet på (jag råkade bara få nyss på det när jag var på ett familjekalas och TV:n stod på i bakgrunden med ljudet av), så jag kan inte säga hur bra eller dålig dubbningen kan tänkas vara.
Ska man utgå från Cartoon Networks svenska hemsida så verkar karaktärernas namn faktiskt ha översatts till svenska (förutom Batman själv, som inte verkar kallas ”Läderlappen”), så i stället för till exempel Blue Beetle, Aquaman eller Plastic Man så får vi Blå skalbaggen, Vattenmannen och Gummimannen. Detta tycker jag faktiskt funkar ganska bra med tanke på att The Brave and the Bold (eller Den tappre och modige som TV-serien tydligen heter på svenska) inte direkt är en ”allvarlig” TV-serie, och därför passar det med de svenska namnen som kanske inte alltid heller låter lika allvarliga som sina amerikanska motsvarigheter. Jag är dock inte riktigt nöjd med själva titeln, ”Den tappre och modige” i stället för ”De tappra och modiga” verkar ju indikera att det bara är Batman själv som är tapper och modig, inte hans många medhjälpare.
Men det är bara en liten småsak. Jag är faktiskt väldigt glad att The Brave and the Bold kommit till Sverige, då det förhoppningsvis innebär att svenska barn kan få ta del av de många klassiska och färgglada DC-karaktärer som ju nu för tiden mest är kända av vuxna nördar här i vårt avlånga land. Vem vet, kanske blir någon unge till och med så nyfiken att de börjar läsa gamla serietidningar…?
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 