Vi är tillbaka med ännu en årtalscast där vi tittar tillbaka på årtalet 1987. I detta avsnittet avhandlar vi bland annat Ducktales, Tre män och en baby, Paolo Roberto, På Spåret, och mycket annat. Och självklart pratar vi om 1987 års stora bästsäljare, Jabba the Hutt: The Art of the Deal.
Det finns många intressanta och underhållande podcasts att lyssna på ute på internet (inklusive Markera Som Olästs egen Nördcast och den besläktade Pokécasten). En av mina favoriter är The Action Cast som, vilket titeln antyder, handlar om den underbara filmgenren actionfilmer. Varje cast behandlar en viss actionfilm (eller ibland en filmserie), och dessa kan vara allt ifrån riktiga klassiker inom genren, mer obskyra guldkorn, dåliga men roliga rullar, och, naturligtvis, Steven Seagal-filmer. Diskussionen som förs runt dessa filmer görs av ett gäng glada snubbar och är väldigt informell, med många sidospår, snuskiga skämt, gräl och inlagda ljudklipp från Teenage Mutant Ninja Turtles II: The Secret of the Ooze, men då och då kommer det ändå fram någon intelligent analys av filmer i en genre som för det mesta inte brukar anses som särskilt intelligent. Många av filmerna som diskuteras är som sagt något obskyra, men efter att jag lyssnat på casts om filmer jag hade sett ville jag så gärna höra mer att jag började titta på filmer som jag annars antagligen inte hade sett (inklusive Steven Seagal-filmer).
Podcastens hemsida kan vara lite förvirrande då varje cast har en skojig titel baserad på något som diskuteras i den, men som ofta inte indikerar vilken film som är castens ämne. Som tur är finns det dock även en lista över vilka filmer som diskuteras i vilken cast. Och i vanlig ordning ger jag förstås några egna favoriter:
The Terminator, filmen där man kan se Arnold Schwarzeneggers pillemoj om man tittar noga.
Taken, filmen där Liam Neeson alltid har rätt.
Die Hard, och inte versionen med Frank Sinatra.
Crank, Jason Stathams magnum opus.
RoboCop, filmen där pappan från That ’70s Show dödar Buckaroo Banzai.
American Ninja, med ett försök att ringa till huvudrollsinnehavaren.
Många upprörda röster har höjts i nördkretsar efter nyheten om att Michael Bay, kanske mest känd för sina tre ganska dåliga men väldigt inkomstbringande långfilmer baserade på Transformers, nu ska göra långfilm av en annan klassisk 80-talsnördfavorit, nämligen Teenage Mutant Ninja Turtles. Det är inte första gången som turtlarna gått upp på bio, under sin storhetstid på 80- och 90-talet gjordes tre live action-långfilmer, men den nya filmen verkar inte ha något med dessa att göra. Speciellt uppenbart blev detta faktum då Bay gjorde ett uttalande om att de fyra sköldpaddorna i den nya filmen skulle ha ”utomjordiskt ursprung”, vilket de flesta nördar föga förvånande tolkade som att de skulle vara vuxna sköldpaddsliknande utomjordingar, i stället för jordiska sköldpaddor som muterats till tonåringar och blivit utbildade i ninjans ädla konst. Det var just detta koncept som upprörde nördarna väldigt mycket. Själva titeln Teenage Mutant Ninja Turtles borde ju faktiskt säga allt om deras ursprung, att de skulle vara utomjordingar ovanpå (eller i stället för) detta upplevdes av många som att gå lite väl långt från ursprungskonceptet.
Ett motargument mot de arga nördarna som florerat här och var är det faktum att utomjordingar i sig inte har varit speciellt ovanligt i Turtles-franchisen. Ja, deras ärkefiende Shredder är förvisso en människa, men i exempelvis den tecknade TV-serien från 80-talet jobbade han ju tillsammans med den högst utomjordiske Krang, och hade en del andra utomjordingar som underhuggare. I de ursprungliga serietidningarna som TV-serien var baserad på förekom det också en och annan utomjordisk motståndare och resa till andra planeter, vilket aldrig kändes speciellt onaturligt i en värld med tonåriga muterade ninjasköldpaddor, samurajkaniner och andra konstigheter. Motargumentet mot detta påpekande är dock att det mest unika och intressanta med Turtles-historian är turtlarnas ursprung. Att fyra små sköldpaddor råkade hamna i något mystiskt slem som muterade dem till mänsklig (tonårig) storlek och utbildades i ninjitsu av en lika muterad råtta som lärt sig denna konst genom att ha imiterat sin ägare när han var ett vanligt husdjur (eller i den tecknade 80-tals-TV-serien var en människa med ninjakunskaper som muterades till en råtta) känns som ett något mer unikt och udda koncept än att några utomjordingar hamnar på jorden och slåss mot skurkar. Faktum är att det senare konceptet är mer likt just Transformers, vilket spekulerades vara anledningen till att Bay gjorde ändringen, då han skulle vilja göra en Turtlesfilm som liknade hans Transformersfilmer.
De har också spekulerats en del bland nördarna att vad Bay menade med sitt uttalande i stället skulle vara att sköldpaddorna fortfarande var jordiska, men att slemmet som muterade dem skulle vara utomjordiskt och de därmed ”tekniskt sett” skulle vara utomjordingar, eller i alla fall ha ”utomjordiskt ursprung”. Hur som helst tycker jag dock personligen inte att förändringen med utomjordiska ninjasköldpaddor är lika oroande som själva det faktum att Michael Bay, skaparen av de inte speciellt lyckade Transformersfilmerna, nu ska få lägga vantarna på en annan 80-talsikon och antagligen belasta dem med en massa omogen kiss och bajs-humor, överdriven fokus på människokaraktärerna och troligtvis någon svulstig hyllning till USAs militär ovanpå alltsammans. Med tanke på det är utomjordingarna bara det minsta av orosmomenten.
Publicerat av Fredde 
Konceptet bakom Teenage Mutant Ninja Turtles kan verka en aning märkligt om man tänker efter: Fyra sköldpaddor råkar av en händelse muteras av en mysko kemikalie, gömmer sig i kloakerna, tar sig namn efter renässanskonstnärer (Leonardo, Donatello, Michelangelo och Rafael) blir upplärda i ninjans ädla konst av en lika muterad råtta vid namn Splinter, och bekämpar sedan en ondskefull ninjaklan kallad ”The Foot”, med den ondskefulle japanen Shredder i spetsen. Senare tillkommer även diverse robotar, utomjordingar och andra mutanter för ninjasköldpaddorna att ta sig an. Men anledningen till att upplägget är så konstigt är egentligen enkel. Teenage Mutant Ninja Turtles var nämligen ursprungligen en parodi.
Figurerna skapades när de två tecknarna Kevin Eastman och Peter Laird satt och klottrade små figurer medan de tittade på TV, runt 1983. Tonåriga muterade ninjasköldpaddor var, kanske inte helt förvånande, ett resultat av slumpen, och när de väl bestämde sig för att göra något av idén gjorde de det i form av en parodi av Frank Millers version av superhjälten Daredevil, och den allmänna ninja-trenden i populärkultur som fanns på 80-talet. Daredevil är, för er som inte vet, en superhjälte som blivit blind när han fick en kemikalie i ögonen, men i gengäld fått sina andra sinnen förstärkta, och när Frank Miller började skriva och rita Daredevil-serier lade han till en hel del nya koncept. Serien fick en något mörkare ton, både i det visuella och i handlingen, och i stället för att slåss mot trikåklädda bovar tog sig nu Daredevil an organiserad brottslighet och, naturligtvis, ninjor. En av de stora skurkgrupperna var en ninjaklan kallad ”The Hand”, och Daredevil fick också en ninja-mentor vid namn Stick.
Den första Turtles-serien som publicerades 1984 förklarade att sköldpaddorna i fråga blivit muterade när en kemikaliebehållare studsade mot ögonen på en herre och krossades först när den kom i närheten av sköldpaddorna i stället. Daredevils mentor Stick blev sköldpaddornas mentor Splinter, och Hand-klanen blev Fot-klanen. Det var med andra ord bara lite skoj från Eastman och Lairds sida, men faktum är att både Splinter och Foten antagligen blivit mer kända än sina förlagor.
Det är just kändisskapet som gör Teenage Mutant Ninja Turtles så speciellt. Eastman och Laird var två frilansande tecknare som råkade få lite pengar i skatteåterbäring, och därför bestämde sig för att publicera sin serie själva, efter att ha blivit nobbade av diverse existerande publicister. Så de grundade företaget Mirage Studios, satte in en annons om serien i en tidning, och senare skickade de ut meddelanden till diverse TV- och radiostationer. Det är troligtvis mycket tack vare detta som serien fick sin första uppmärksamhet och popularitet, fast man kan inte förneka att serien själv faktiskt var ganska hyfsad i all sin svartvita enkelhet. Resten av historien känner nog många gamla nördar till, Turtlarna fick en tecknad TV-serie, diverse populära leksaker, några långfilmer, och diverse annat krimskrams och blev snart kulturikoner.
Eastman och Laird lyckades med andra ord leva den dröm som många andra unga serietecknare drömde (och säkert fortfarande drömmer), att få se sitt egenhändigt ihopaknåpade alster ta världen med storm efter en blygsam början. Faktum är att Teenage Mutant Ninja Turtles var början på en trend under 80-talet då diverse andra mer eller mindre ambitiösa serietecknare försökte efterapa succén med sina egna mer eller mindre originella koncept i form av billiga svartvita serier som de sålde direkt till distributörerna. För majoriteten av dessa serier blev det ingen större framgång, men ninjasköldpaddorna blev ändå ett mål för den unge serieskaparen, och är ännu idag en symbol för att om man bara lägger manken till så kan lite udda koncept bli något stort. Turtle Power!
Publicerat av Fredde
Markera som oläst 