Terry Pratchett 1948 – 2015

Jag var nog tolv år gammal när jag såg den märkliga animerade TV-serien Soul Music, baserad på Terry Pratchetts bok tpratchettmed samma namn. Lyckligtvis var jag ung nog för att se förbi det faktum att röstskådespeleriet var sisådär och att själva animationen var nästan osynlig. Ingen rörde sig normalt, ingen talade normalt, inget lät normalt men jäklar om jag inte föll för det. För en värld där Döden är en karaktär som bär en lie, har en häst som heter Binky och TALAR ENBART I VERSALER. En värld som flyger genom rymden buren på fyra elefanter som står på en jättelik sköldpadda. En värld som Discworld.

Efter att ha sett serien kastade jag mig över böckerna den var baserad på. Men redan då fanns där väldigt många att välja på.
Lyckligtvis behövde man inte läsa dem i någon speciellt ordning (förutom de första två, The Colour of Magic och The Light Fantastic) utan de var och är alla helt fristående berättelser. Jag kunde därför pratchett-tshirtplocka och läsa lite som jag ville. Tack vare Christopher Lees fantastiska insats som Döden hade jag från TV-serien redan fått en favoritkaraktär men det tog inte lång tid innan jag fick fler. Mustrum Ridcully – ärkekanslern på Osynliga Universitetet, Bibliotekarien, Agnes Nitt, ConinaCohen Barbarens dotter och självklart Rincewind – världens fegaste och sämsta troll(l)karl. För att inte tala om Dödens dotterdotter Susan Sto Helit som kan ha varit den första fiktiva personen som jag blivit kär i.

När jag sedan, ca tio år senare började läsa böckerna igen hade jag givit mig tusan på att jag skulle läsa dem allihop. Och det gjorde jag också. Det tog mig lite mer än ett år att få läst alla (då) 39 böcker och jag lärde således känna karaktärer jag missat vid första genomläsningen*. Samuel Vimes, Esmeralda Weatherwax, Moist von Lipwig, Havelock Vetinari, Angua von Überwald och Tiffany Aching. Jag älskade dem allihop och alla kom från samma briljanta penna.

*Jag såg även om Soul Music. Gör för allt i världen inte det!


Terry Pratchett diagnosticerades 2007 av en ovanlig form av sjukdomen alzheimers. Sakta men säkert berövade sjukdomen honom på förmågan att skriva och läsa ordentligt. Han kunde fortfarande författa, och det gjorde han också men nu med hjälp av en personlig assistent som skrev ned allt det Terry dikterade. Efter sjukdomens intåg tog Pratchett ställning i frågan om dödshjälp. Han menade på att en person har rätt att dö med värdighet om personen det så önskar och ville själv kunna ha alternativet att göra det om hans sjukdom förvärrades.

Den 12 mars 2015 somnade Terry Pratchett in i sitt hem efter en kort tids sjukdom i sin säng omringad av sin familj och sina katter. Han dog av naturliga orsaker och han dog på det sätt som han själv ville. Det gör inte saken lättare för oss som växte upp med den värld han skapade. Pratchett gjorde fantasy roligt, lättillgängligt och nyanserat. Han drev med förutfattade meningar och han belyste det mänskliga i oss alla genom att visa oss det från ett annat perspektiv.

Några minuter efter Terrys död publicerades tre stycken tweets på hans officiella kanal;

”AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER.

Terry took Death’s arm and followed him through the doors and on to the black desert under the endless night.

The End.”

pratchett

Skivan snurrar långsammare nu.

Publicerat av Jönsson

Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Hob, Hobbit eller Homp?”

Som jag tidigare påpekat har jag svårt för översättningar av namn. Om en historia utspelar sig i Storbritannien bör väl karaktärerna heta vad Bilbode heter och inte få försvenskade namn även om texten är översatt till svenska? Varför Gilderoy Lockheart och Horace Slughorn från böckerna om Harry Potter fick byta namn till Gyllenroy Lockman och Horace Singelhorn på svenska kan jag inte riktigt förstå. Förklaringen är säkerligen att böckerna primärt riktar sig till barn, oavsett vilket språk de utkommer på och svenska barn betros inte med att förstå engelska namn. Ett annat exempel är Alastor ”Mad-Eye” Moody från samma bokserie. På svenska fick han behålla sitt vanliga namn men fick ett nytt smeknamn i form utav ”Monsterögat”. Smeknamnet var inte menat att vara ett kärleksfullt sådant och det beskrev det faktum att han låtit ersätta ett av sina biologiska ögon med ett magiskt dito som var oproportionerligt stort och såg obehagligt ut. På så vis var smeknamnet inget riktigt namn utan en beskrivning och således fick det översättas. För mig känns det ändå märkligt men jag förstår det beslutet bättre än att Gilderoy blev Gyllenroy.

Fortsätt läsa ”Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Hob, Hobbit eller Homp?””

Märkliga-översättnings-teatern ger: Apor och revolution

Vanligtvis försöker jag undvika att tala om översättningar av namn och titlar här på teatern. Detta är för att dessa ibland märkliga översättningar allt som oftast har något djupare syfte, exempelvis att göra personen eller titeln mer åtkomlig för en lokal publik. När Mel Brooks film The Producers släpptes i Sverige 1968 fick den först namnet Producenterna och nådde ingen större publik. Inte förrän namnet byttes till Det Våras för Hitler blev filmen en succé även här. Den nya titeln var då lånad från ett av filmens sångnummer och även om den var något långt annat än originalets titel så fungerade den ändå. Intressant nog gjorde detta att alla Brooks efterföljande filmer fick svenska titlar med ”Det våras för…” i början. Detta tills Brooks själv upptäckte det och sade åt sina svenska distributörer att sluta med det.

Poängen med detta är att det kan vara väldigt svårt att få en film, bok, TV-serie eller vad som nu ska distribueras internationellt att fungera om titeln är svår att översätta. Ordvitsen i titeln på Terry Pratchetts bok Equal Rites försvann helt (eller blev möjligen en mycket plumpare sådan) när den på svenska fick heta Trollkarlens Stav. Översättningen av bokens innehåll är dock i övrigt väldigt bra.

Personligen tycker jag inte om att översätta namn då det allt som oftast förtar lite av nöjet från upplevelsen. Jag förstår dess behov men jag menar på att det i varje fall för engelska titlar knappt längre behövs. Svenskar är så bra på att tala engelska idag att även om ett verk textas till svenska eller översätts helt och hållet bör titeln och karaktärernas namn få förbli intakta. Däremot vet jag om att det finns många som menar på att det ser rent konstigt ut när exempelvis Stålmannen kallas Superman trots att resten av dialogen är på svenska så jag är beredd på att min åsikt inte är utan sina hål. Säga vad man vill men filmtitlar, även på internationella filmer, får idag oftast behålla sina originaltitlar när de kommer till Sverige. Om inte annat översätts de i regel bara rakt av. Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike är ett lysande exempel på något som rent tekniskt är en korrekt översättning men som ändå känns rätt konstigt att läsa på svenska.

Det händer numera ganska sällan men ibland är där någon som anser att en rak översättning av filmens titel kanske inte riktigt fungerar. Ett lysande exempel är Superman III som på svenska (helt seriöst) fick heta Stålmannen går på en Kryptonit. Jag blev nyligen informerad av en vän att sådana saker fortfarande händer. Förra året kom filmen Rise of the Planet of the Apes ut på bio i Sverige och fram till för bara en liten stund sedan trodde jag att den titeln också var vad den kallades här. Jag hade fel.

Filmen har visserligen både evolution och revolution som tema och på engelska marknadsfördes även ”taglinen”; Evolution becomes Revolution. Det blir därför lite kaka på kaka att se den två gånger på svenska affischer. Speciellt som den ena är i form av vad som bäst kan beskrivas som en ordvits.

Publicerat av Jönsson

Nördfavorit – Fafhrd och Gray Mouser

Den storväxte barbaren Fafhrd kommer ursprungligen från den kalla norra delen av världen Nehwon, men redan som ung tröttnar han på barbarlivet och beger sig söderut till en av Nehwons större städer, Lankhmar. Under sitt jobb som frilanstjuv i denna skumma och allmänt otrevliga stad träffar han på en annan tjuv, en något kortare men desto listigare herre endast känd som Gray Mouser. De båda blir snart goda vänner (åtminstone för det mesta) och råkar ut för många märkliga äventyr under sina resor genom Nehwon, även om de tenderar att ständigt återvända till Lankhmar. Under sina resor träffar de också på två mäktiga trollkarlar vid namn Ningauble och Sheelba och blir på någon vänster deras tjänare, så att många av deras äventyr är resultat av uppdrag från trollkarlarna.

Fafhrd och Mouser skapades av författaren Fritz Leiber under slutet av 30-talet och skulle komma att medverka i ett flertal berättelser skrivna av denne, först i magasin och senare samlade i böcker. Leiber ville hitta på något nytt inom fantasy-genren, som vid den här tiden mest bestod av diverse blodiga barbar-äventyr med smått övermänskliga huvudpersoner, gjorda efter mallen som Robert E. Howard hade skapat med sina berättelser om Conan. Fafhrd och Mouser är allt annat än övermänskliga, de är förvisso båda ganska hyfsade i svärdskonst och lurendrejeri, men blir ofta också själva besegrade och lurade av folk de stöter på. De är också allt annat än idealistiska godhjärtade hjältar, då de flesta av deras äventyr går ut på att rent själviskt lägga vantarna på pengar, kvinnor och allmänt gott leverne, och om de på vägen råkar sätta stopp för en skurk eller rädda en prinsessa så är det bara en bonus. Viktigt är kanske också att Fafhrd inte är någon typisk våldsam och ociviliserad barbar, han är ofta väldigt vältalande och kan vara minst lika slug och intelligent som sin kompanjon när det krävs, även om han har ett drag av barbarisk vidskeplighet (men i en värld som Nehwon visar sig ju ofta vidskepligheterna vara sanna). Men även om han själv för det mesta inte uppför sig brutalt brukar han storlek och muskler ändå skrämma de flesta fiender.

Fritz Leiber var också en av de första författarna som skrev fantasy med inslag av humor. Många av berättelserna om Fafhrd och Mouser är smått komediska med missförstånd och bedrägerier, och de två huvudpersonerna tar sig an de flesta av situationerna de ställs inför med glatt humör och en och annan munter kommentar eller kamratligt smågnabbande. Man kan inte säga att Nehwon är en total fantasy-parodi på samma nivå som till exempel Skivvärlden, men det finns inslag som troligtvis inte är menade att tas på så stort allvar. I Lankhmar har till exempel tjuvarna gått samman och bildat ett gille, och ser inte med blida ögon på de tjuvar som frilansar och inte följer gille-regler (Fafhrd och Mouser är själva frilansande tjuvar vilket ofta leder till trubbel). Konceptet med tjuvgillet har många senare fantasy-författare tagit efter i sina böcker, med varierande grad av allvar.

Leibers skapelse har också haft inflytande på andra sätt. Faktum är att det var Leiber som myntade termen ”sword and sorcery”, även om han inte var den första att skriva i denna undergenre till fantasy. Berättelserna om Fafhrd och Mouser lär också ha varit en inspirationskälla när rollspelet Dungeons & Dragons, som ju blivit grunden för de flesta rollspel, skapades, och i en tidig version av spelet förekommer faktiskt världen Nehwon. Det mesta av modern fantasy brukar luta åt det mer allvarsamma hållet, men man får inte glömma exempelvis Terry Pratchett, som också lär ha inspirerats av Leiber när han skapade Skivvärlden och staden Ankh-Morpork som har en del likheter med Lankhmar (inklusive ett tjuvgille). Fafhrd och Mousers viktigaste bidrag till fantasylitteraturen är med andra ord att de visade att man inte måste vara gravallvarlig i fantasy, ibland kan man släppa loss och leva loppan också.

Publicerat av Fredde