Republic Commando: Klonkrigens mörka sida

RepublicCommandoDeltaDe tre Star Wars-prequelfilmerna hade alla åtminstone ett, och ibland flera elektroniska spel baserade på sig som kom ut i anslutning till filmernas premiärer (faktum är att bland all annan kritik som dessa filmer fått finns åsikter om att delar av filmerna verkar vara gjorda enbart för att fungera som spelsekvenser). Vissa av spelen var direkta adaptioner av filmernas handling, men det fanns också ett antal spel som istället har sina egna handlingar, och som knyter an till någon karaktär eller koncept från filmerna. Ett av dessa spel kom ut några år efter filmen Attack of the Clones, och samma år som uppföljaren Revenge of the Sith, och överlappar till en viss del med handlingen i dessa två filmer, även om majoriteten av spelet utspelar sig mellan filmerna, i de famösa klonkrigen. Spelet heter Star Wars: Republic Commando, och vad som är särskilt intressant med det är att det fick ett antal spinoffprodukter, till den grad att det kan se som ett litet mini-franchise inne i det övergripande Star Wars-franchiset. Men låt oss börja med det ursprungliga spelet. Fortsätt läsa ”Republic Commando: Klonkrigens mörka sida”

TRON lever!

Till och med loggan är cool.Filmen TRON: Legacy, den moderna uppföljaren till den inom specialeffekter banbrytande 80-talsfilmen TRON, blev kanske inte så kritikerrosad som man kunde hoppas, men den verkar ändå ha varit så pass framgångsrik att ägarna, Disney, vågat sig på att göra en animerade TV-serie baserad på den, med titeln TRON: Uprising. Denna TV-serie verkar tyvärr ha lidit av vissa produktionsproblem sedan den började i juni 2012, med långa uppehåll i utgivningen av avsnitt och en flytt till en sämre sändningstid, men jag kan inte säga att det skulle bero på dess kvalitet. Fortsätt läsa ”TRON lever!”

Uppdraget som inte kan vara annat än omöjligt

Varje avsnitt av Mission: Impossible började med en tänd stubintråd.Detta blogginlägg handlar om ett gäng TV-serier och filmer med samma namn (ett s.k. ”franchise”) som ägs av företaget Paramount. Det började som en TV-serie på 60-talet, med skådespelare som Leonard Nimoy, Ricardo Montalban, och Mark Lenard i olika roller, och med en minnesvärd och svängig titelmelodi. På 80-talet gjordes en TV-serie till med modernare estetik, med bland andra John de Lancie som antagonist. Det gjordes som sagt också filmer, och i en av dessa dödades chockerande nog en av de mest omtyckta karaktärerna från den ursprungliga TV-serien. Filmerna var av varierande kvalitet, och efter att franchiset haft en viss svacka fick den dock nytt liv när J.J. Abrams gjorde en film där bland annat Simon Pegg medverkar som en kul figur med tekniska talanger. Alla nördar inser naturligtvis att det jag snackar om är… Mission: Impossible! Fortsätt läsa ”Uppdraget som inte kan vara annat än omöjligt”

Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Legendariskt”

En ny serie blogginlägg här på MsO.
Det händer att översättare gör missar. Det är mänskligt att fela. Ibland blir dessa missar dock så märkliga att de blir roliga. Dessa tänkte jag belysa här på bloggen med (o)jämna mellanrum.

Innan jag börjar vill jag bara säga att jag själv har översatt både från engelska till svenska och tvärt om och jag vet att det är busenkelt att göra missar om man bara släpper fokus en liten stund. Jag har exempelvis översatt en text ur en engelsk barnbok och fått det som att verka som att syskonparet den handlade om skulle bege sig ut i skogen för att ha samlag istället för att den lite mer oskyldiga översättningen ”ut på äventyr”. Med det sagt är denna serie inte en förolämpning mot hårt arbetande översättare utan snarare blinkning från en glad amatör.

Dagens miss i översättningen kommer från How I Met Your Mother.
För er som inte följer serien kan jag snabbt berätta att karaktären Barney (Neil Patrick Harris) har en ganska enkel ”catch phrase”, nämligen:
”It’s going to be legen… wait for it… dary.”
eller på svenska;
”Det kommer att bli legen… vänta in det… dariskt.”.

Dagens miss uppstod då Barney somnade på en stol mitt i meningen och vaknade långt senare för att avsluta den. Den svenska översättningen blev:
”Det kommer att bli legen… vänta in det… ” *paus* ”…mjölkprodukter.”.

Publicerat av Jönsson

NBC säger nej till Wonder Woman

Vem blev förvånad?

Det väldigt påkostade pilotavsnittet av TV-serien Wonder Woman nekades av amerikanska kanalen NBC och serien kommer således inte att visas hos dem. Warner Bros. TV får nu kämpa med att få serien visad på någon annan kanal men i ärlighetens namn ser det dåligt ut. Sedan bitar av manuset släpptes till allmänheten för ett tag sedan har serien blivit hårt kritiserad av både fans och kritiker.

Serieprofessorn Scott Tipton fick möjlighet att läsa manuset och konstaterade snabbt att seriens författare tydligen inte alls kände till karaktären den skulle handla om. David E. Kelly har tidigare skrivit ett antal kritikerrosade serier med kvinnor i fokus, exempelvis Ally McBeal och Boston Legal men tyvärr fungerar inte riktigt den modellen på Wonder Woman. Varken fans eller ”vanliga dödliga” verkar särskilt intresserade av att se Diana Prince oroa sig för om hennes rumpa ”ser stor ut i de här jeansen” eller sitter i sin pyjamas och äter glass efter en dålig dag på jobbet.

Jag ville verkligen att den här serien skulle bli bra. Jag tycker väldigt mycket om Wonder Woman och jag hade gärna sett en välgjord TV-serie med henne i fokus. Smallville har visserligen varit en riktig succé och det är kul att se att DC:s hjältestall således blivit lite mer ”mainstream”. Något sådant hade lätt kunna göras för Wonder Woman men fokus verkade vara helt och hållet på fel saker. Tråkigt men sant.

Publicerat av Jönsson

Nördfavorit – Rod Serling

Var Rodman ”Rod” Edward Serling en bitter man? Om man utgår från saker han skrev är det lätt hänt att man kan tro detta. Mest känd är han nog för TV-serien The Twilight Zone från 60-talet, i vilken varje avsnitt var en kort historia med någon sorts science fiction-element eller något annat sorts övernaturligt inslag. Serling skrev de flesta avsnitten själv, och var också en sorts ”programledare” som i början av varje avsnitt gav en inledande beskrivning av situationen, och återkom i slutet av avsnitten med några passande avslutande ord.

De olika avsnitten hade allt som oftast någon sorts sensmoral, och för det mesta var denna tämligen uppenbar. Det intressanta är dock att budskapen många gånger var allt annat än upplyftande. Ett återkommande tema i ett flertal avsnitt är att en person är olycklig med sitt liv, och söker efter något sätt att komma undan det, ofta genom att försöka resa tillbaka i tiden (metaforiskt eller bokstavligt) till en tid när saker och ting kändes bättre, men det slutar ändå för det mesta olyckligt. Allra mörkast är kanske avsnittet ”A Stop at Willoughby” där man nästan kan tolka budskapet som att det enda sättet att komma undan den moderna tidens stressiga och krävande liv är genom att begå självmord, men ett lika stort allvar finns i exempelvis ”Walking Distance” där en man plötsligt befinner sig i sin barndoms hemstad, just så som den var när han var barn, men inser att han inte kan stanna där, eller klassikern ”Time Enough at Last” där en bokintresserad herre inte kan finna tid till att läsa, men till slut får all tid i världen…

Många menar att detta återkommande tema var något som låg Serling själv nära om hjärtat, att han själv var olycklig med sitt liv och önskade att han kunde ändra på det, men samtidigt tyckte att det var omöjligt. Fast det kan nog vara ganska svårt att veta säkert så här i efterhand. Det bör nämnas att det faktiskt finns många avsnitt av The Twilight Zone som har ett åtminstone någorlunda positivt slut eller budskap, även om det kanske ofta är lättare att intressera sig för de som inte har det.

Oavsett vad man tror om hans privatliv så var Rod Serling definitivt en fantasirik TV-skapare som ledde det unga mediet till nya höjder när det begav sig, och han var synnerligen bra på att presentera avsnitten av The Twilight Zone. De rejäla ögonbrynen och allvarsamma blicken tydde på ett stort allvar, men där fanns också ett uppenbart sinne för humor och intresse för att underhålla publiken på bästa sätt som ofta sken igenom.

Publicerat av Fredde 

Science fiction-film från 70-talet: Battlestar Galactica

Detta är en ganska udda film, och frågan är om man ens kan kalla det en film. Battlestar Galactica var ju en TV-serie, men pilotavsnittet, kallat Saga of a Star World, släpptes även på bio under just namnet ”Battlestar Galactica”.

TV-serien är idag nog mest minnesvärd eftersom det var en av de första som försökte sig på att ha specialeffekter i klass med Star Wars, som kom ut året innan. Detta visade sig dock snart vara ett problem, då kostnaderna för varje avsnitt blev väldigt höga, och snart började man återanvända redan inspelade rymdskeppscener om och om igen. Faktum är att själva anledningen till att man släppte pilotavsnittet på bio var för att försöka få tillbaka en del av pengarna som projektet hade kostat. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Battlestar Galactica”

Veckans nördfavorit – Doctor Who

Att vara intresserad av den brittiska TV-serien Doctor Who brukar anses vara ytterst nördigt, förutom i seriens hemland där den efter att ha pågått i över 50 år blivit något av en del av folksjälen. Det är svårt att förneka att seriens huvudperson, som enbart går under namnet ”The Doctor” har blivit en stor favorit bland nördar, speciellt på senare år då TV-serien faktiskt börjat spridas en del utanför hemlandet.

Doctor Who är en science fiction-TV-serie som handlar om Doktorn och dennes tidsmaskin, som ser ut som en brittisk telefonkiosk för poliser. Allt som oftast har han med sig en eller flera kompanjoner på sina ofta till synes slumpmässiga resor genom tid och rymd (och ofta är minst en av dessa kompanjoner en attraktiv kvinna). Konceptet med en tidsmaskin gör att äventyren kan utspela sig i princip var som helst när och helst och handla om allt möjligt märkligt, även om vissa återkommande teman och fiender har utkristalliserats genom åren, till exempel de ondskefulla cyborgerna kända som Daleks.

Det mest intressanta med Doktorn själv är det faktum att han genom åren har spelats av så många som 11 skådespelare (plus några till som dock inte är kanon). I TV-serien har detta förklarats med att Doktorn är en så kallad Time Lord, och att dessa kan leva väldigt länge men då och då måste regenerera sina kroppar, och därmed byta utseende och till viss del personlighet. Detta koncept har naturligtvis lett till många diskussioner bland nördar om vilken inkarnation av Doktorn som är den bästa respektive sämsta. En av de mest kända inkarnationerna är den fjärde Doktorn, spelad av Tom Baker, med lång halsduk, krulligt hår och med smak för godis.

Vad de flesta inkarnationer av Doktorn har gemensamt är att de är ganska glada och muntra och tar majoriteten av de märkliga situationer de utsätts för med en klackspark. Mer kan egentligen inte sägas specifikt om karaktären över lag, då de olika inkarnationerna alla har sina egna egenheter. Vem vet, kanske kommer vi i framtiden att även skriva om några av dessa?

Publicerat av Fredde