Spelet med den fullständiga titeln Dragon Slayer II: Xanadu är en del av Falcoms något förvirrande spelserie Dragon Slayer, och påstås enligt flera källor vara en viktig del av den japanska spelhistorien. Jag misstänker att dessa påståenden till en viss del har sitt ursprung i skryt från Falcoms sida, de verkar vara särskilt stolta över att Xanadu tydligen var en av de första japanska storsäljarna. Men samtidigt kan jag inte förneka att spelet är intressant just eftersom det är ett relativt tidigt japanskt RPG (från 1985), innan spel som Dragon Quest i princip satte i sten hur denna genre skulle vara utformad. Faktum är att Xanadu kan sägas vara en blandning av genrer, då dess olika delar utspelar sig från olika perspektiv. Du börjar spelet i ett sidoperspektiv där du hoppar mellan plattformar och utforskar stora, ickelinjära grottor, i stil med exempelvis Metroid. Om du stöter på en av de fiender som vandrar omkring i grottorna ändras det dock till ett ovanifrånperspektiv där du måste manövrera runt och ramma in i fienderna samtidigt som du försöker undvika att de rammar in i dig (en spelmekanism som Falcom skulle utveckla i flera av sina senare spel, exempelvis i Ys). Detta perspektiv används också när du i grottorna finner torn som du måste gå in i, dessa består då av ett antal sammanlänkade rum som utforskas i Zelda-stil i jakt på skatter och fler fiender att ha ihjäl. I vissa av tornen finns också stora läskiga bossmonster, som till skillnad från sina underhuggare bekämpas i sidoperspektiv där man kan hoppa över dem. Alla strider ger dig pengar, xp, och diverse användbara föremål, så att du kan gå upp i nivå och köpa ny utrustning, i typisk RPG-stil. Fortsätt läsa ”Problemen med Xanadu”
Sci-Fimässan i Helsingborg 2017: En positiv upplevelse
Det var faktiskt några år sedan jag senast hade både möjlighet och intresse för att besöka The Scandinavian Sci-fi, Game & Film Convention, eller som den kallas i folkmun, Sci-Fimässan. Men i år befann den sig Helsingborg samtidigt som jag befann mig i Helsingborg, och Dennis Gustafsson, tecknaren av favoritserien Viktor Kasparsson, skulle vara på plats igen för att signera sitt senaste seriealbum. Så naturligtvis satte jag mig på cykeln och trampade dit. När jag började närma mig mässlokalen blev jag tvungen att stanna för att inte komma i vägen för några stormtroopers som höll på att bli fotograferade utomhus. Nät fotograferingen var klar släppte de lyckligtvis förbi mig. Skönt att jag inte behövde använda några tankeknep på dem. Fortsätt läsa ”Sci-Fimässan i Helsingborg 2017: En positiv upplevelse”
Kejsarens tjänare
Det finns många saker med det kommande Star Wars-spelet Battlefront II som verkar lovande, inklusive många förbättringar jämfört med det föregående spelet från 2015. Detta inkluderar bland annat det faktum att spelet olikt föregångaren inte enbart fokuserar på flerspelarläget, utan också kommer att innehålla en enspelarkampanj med ett flertal uppdrag sammanlänkade till en historia. Och en intressant sak med denna kampanj är att den utspelar sig från ”skurkarnas” sida, det vill säga den handlar om en soldat i det tyranniska Rymdimperiet. Även om majoriteten av Star Wars-spel utspelar sig från hjältarnas sida (oftast i form av Rebellalliansen) är dock detta inte första gången ett spel ger oss möjligheten att spela som Rymdimperiet. I många Star Wars-spel kan man välja att spela som antingen rebellerna eller Imperiet, och det finns åtminstone ett spel som utspelar sig helt och hållet från Imperiets perspektiv. Fortsätt läsa ”Kejsarens tjänare”
The Glory of Heracles: Nu helt på engelska!
I slutet av 2016 hände äntligen en sak som jag sett fram emot länge: Fan-översättningen till engelska av det japanska spelet The Glory of Heracles IV släpptes äntligen för nerladdning. Översättarna påstår att arbetet med översättningen har pågått till och från under hela 13 år (eftersom spelets kodning visade sig vara vansinnigt svår att hacka för att kunna sätta in den engelska texten), och även om jag nog inte väntat på den så länge har det ändå varit under många år som jag besökt deras hemsida för att få veta hur långt de kommit med den. Att översättningen nu är färdig gör mig inte bara glad för att jag äntligen får möjlighet att spela detta spel, utan även för att de innebär att alla spel i The Glory of Heracles-serien nu är översatta. Fortsätt läsa ”The Glory of Heracles: Nu helt på engelska!”
Nördfavorit – Poison
Ett flertal av figurerna i Capcoms klassiska beat ’em up Final Fight har sedermera fortsatt dyka upp i andra av Capcoms spel, ofta som kombattanter i fightingspel såsom Street Fighter. Detta inkluderar inte bara hjältarna i Final Fight, utan även många av skurkarna, både bossar och vanliga underhuggare. En av dessa underhuggare som borgmästare Haggar och hans polare klår upp om och om igen under spelets gång heter Poison. Det faktum att hon (och hennes palettbytade kopia Roxy, men ingen bryr sig om Roxy) är den enda kvinnliga motståndaren i spelet kan vara en anledning till att hon är ihågkommen, men det finns även andra skäl till att hon fortsatt dyka upp i Capcom-spel genom åren, och till och med fått äran att vara en spelbar karaktär i några av de senaste Street Fighter-spelen. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Poison”
Lufia II: En lyckad prequel
Det här inlägget innehåller spoilers för handlingen till SNES-spelet Lufia II: Rise of the Sinistrals. Detta inkluderar spelets slut, men att berätta vad som händer där är kanske egentligen inte en spoiler, beroende på hur man ser på det. Om man har spelat det föregående spelet i serien vet man ju faktiskt redan hur Lufia II slutar.
Det första spelet, Lufia & the Fortress of Doom, är på det stora hela inte något särskilt anmärkningsvärt spel. Det är inte dåligt, men det finns inte många saker som får det att stå ut från mängden av konsol-RPG. Du har dina hjältar som reser runt i en tämligen typisk fantasyvärld med en smula steampunk inslängt, slåss med slumpmässigt uppdykande fiender i turordningsbaserade strider och räddar världen från storskurken. Eller ja, i det här fallet rör det sig om flera storskurkar, fyra för att vara exakt. Det är de gudalika Sinistrals som hotar världen när de återvänder efter att 100 år gått sedan de senast besegrades. Det intressanta med spelet är dess inledning, som visar vad som hände för 100 år sedan, och där du får styra de fyra legendariska hjältarna precis när de är på väg in i Sinistralernas fästning för att besegra dem för första gången. Hjältarna är Maxim (förfadern till huvudpersonen i spelet), hans käresta Selan, polaren Guy, och alven Artea. Men saker och ting går inte riktigt som hjältarna tänkt sig… Fortsätt läsa ”Lufia II: En lyckad prequel”
Nördfavorit – Anita Sarkeesian
Debatten om huruvida elektroniska spel kan klassas som ett konstnärligt medium har pågått ett bra tag nu, och handlar ofrånkomligen ofta om hur olika människor definierar ”konst” (för att inte tala om ”spel”). Personligen är jag övertygad om att det interaktiva mediet har en oerhört stor potential att kunna generera väldigt intressant och värdefull konst, och att viss sådan faktiskt redan har genererats genom årens lopp, även om vi fortfarande bara är i början av mediets historia, med många staplande steg och intressanta idéer som fastnar i återvändsgränder. Ett av tecknen på spels konstnärliga potential är det faktum att de av vissa människor faktiskt har börjat kritiseras som konst. Många recensenter och skribenter har börjat titta på spel från annat än den rent tekniska synvinkeln, och börjat diskutera vad spels grafik, musik, handling, och kanske viktigast av allt, vad de låter spelaren göra, kan tänkas säga om spelets budskap och mening, avsiktligt eller oavsiktligt. En sådan person som analyserar spel, i hennes fall från en akademiskt feministisk synvinkel, är Anita Sarkeesian. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Anita Sarkeesian”
Nördfavorit – Ralph H. Baer
Det är ofta svårt att definiera en startpunkt, en definitiv uppfinnare, av de flesta kulturella medier, såsom film, musik, litteratur, teater eller serier. Så är också fallet när det gäller elektroniska spel, speciellt då denna övergripande term sedan kan delas in i underkategorier såsom datorspel, TV-spel, arkadspel och bärbara spel, som alla har sina egna historier och till en viss del började växa fram samtidigt, inspirerade av varandra, men utan någon direkt linjär progression från en kategori till nästa. Om vi fokuserar på endast TV-spel, det vill säga, interaktiva spel i form av en maskin kopplad till en TV-apparat, är det dock ganska allmänt vedertaget bland spelhistoriker att uppfinnaren av det första exemplet på mediet, ”TV-spelens fader”, hette Ralph Henry Baer, född 1922, död 2014. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Ralph H. Baer”
Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Alltrades Abbey”
En viktig balansgång när det gäller översättningar är mellan att vara trogen ord och formuleringar i originalet, och att vara trogen dess övergripande ton. Lägger man vikten på det senare innebär det ofta att man inte kan hålla sig helt och hållet till det tidigare. I en humoristisk text med många ordvitsar måste man till exempel ofta stuva om ord och meningar och hitta motsvarande roligheter som funkar på översättningsspråket, vilket som vi tidigare här i teatern visat kan leda till diverse ofrånkomliga problem. Med detta i åtanke kan man dock ändå undra om en del översättare fokuserar lite väl mycket på tonen, på bekostnad av intressanta detaljer från originalet. Fortsätt läsa ”Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Alltrades Abbey””
Den förste Belmont
Konamis spelserie Castlevania är i första hand känd för att ha ett flertal välgjorda spel i sig, actionfyllda plattformsspel som erbjuder svåra spelutmaningar och/eller stora spelvärldar att utforska i stil med Metroid. Ett Castlevania-spels kvalitet brukar inte bedömas utifrån dess handling, men genom åren har det ändå vuxit fram en åtminstone någorlunda intressant historia som binder spelen samman. Denna historia berättar om familjen Belmont, som under århundraden har fört en kamp mot den ondskefulle vampyren Greve Dracula och hans underhuggare. Vart hundrade år återuppstår Dracula från de döda och vill ställa till med otyg, och varje gång plockar en medlem av familjen Belmont upp den magiska piskan kallad ”Vampire Killer” (av uppenbara skäl), tar sig in i Draculas slott och besegrar Greven. Genom åren har det gjorts en del variationer av denna historia, ibland återuppstår Dracula tidigare än beräknat, ibland är det inte Dracula som är huvudskurken, och ibland finns det ingen Belmont till hands utan någon annan får ta sig an deras uppgift. Men på det stora hela handlar ändå Castlevania-spelen i huvudsak om den långa kampen mellan Belmont och Dracula. Fortsätt läsa ”Den förste Belmont”
Markera som oläst 