Den förste Belmont

Några av familjen Belmonts mest kända medlemmar.Konamis spelserie Castlevania är i första hand känd för att ha ett flertal välgjorda spel i sig, actionfyllda plattformsspel som erbjuder svåra spelutmaningar och/eller stora spelvärldar att utforska i stil med Metroid. Ett Castlevania-spels kvalitet brukar inte bedömas utifrån dess handling, men genom åren har det ändå vuxit fram en åtminstone någorlunda intressant historia som binder spelen samman. Denna historia berättar om familjen Belmont, som under århundraden har fört en kamp mot den ondskefulle vampyren Greve Dracula och hans underhuggare. Vart hundrade år återuppstår Dracula från de döda och vill ställa till med otyg, och varje gång plockar en medlem av familjen Belmont upp den magiska piskan kallad ”Vampire Killer” (av uppenbara skäl), tar sig in i Draculas slott och besegrar Greven. Genom åren har det gjorts en del variationer av denna historia, ibland återuppstår Dracula tidigare än beräknat, ibland är det inte Dracula som är huvudskurken, och ibland finns det ingen Belmont till hands utan någon annan får ta sig an deras uppgift. Men på det stora hela handlar ändå Castlevania-spelen i huvudsak om den långa kampen mellan Belmont och Dracula. Fortsätt läsa ”Den förste Belmont”

DuckTales är inget skämt!

Såhär på första april, när det går att hitta massor med skämt och skojiga lurendrejerier runt om på internet och i verkligheten, tänkte jag istället skriva om en nyhet som skulle kunna vara ett skämt, men inte är det (kanske mest eftersom jag inte kunde komma på något bra aprilskämt för bloggen i år, ledsen!). Videon här nedan dök upp för några dagar sedan, och rörde säkert upp många nostalgiska känslor bland nördar:

 

Det handlar alltså om en modern remake av det gamla NES-spelet DuckTales, baserat på det tecknade Disney-barnprogrammet med samma namn och gjort av spelföretaget Capcom. Detta spel var ett av de som gick emot trenden bland TV-spel baserade på TV-program (eller på filmer, eller böcker, etc.), då sådana ofta är mer eller mindre undermåliga. Jag har inte spelat DuckTales själv, men jag är väl medveten om dess goda rykte som ett av de bästa NES-spelen någonsin, med snygg grafik, minnesvärd musik och intressanta spelmekanismer som användes i väldesignade nivåer. Och jag har definitivt sett det tecknade programmet, det var ett av mina favoriter som liten och håller faktiskt ganska bra fortfarande, med en relativt trogen adaption av klassiska Farbror Joakim-serier av Carl Barks och andra.

DuckTales till NES.Varför är det då så lätt att tro att utannonseringen av detta nya spel skulle vara ett skämt? En anledning är att det verkade otroligt att någon skulle göra ett nytt spel baserat på ett TV-program som inte har sänts på bra länge. Det mest logiska vore om Disney gjorde nya spel baserade på deras senaste produkter, oavsett hur omtyckt det gamla spelet var när det kom ut. Det är dock inte bara själva remaken av spelet som är överraskande, utan även vilka som är inblandade i det. Att Capcom håller i det hela bådar ganska gott med tanke på det företagets långa historia av klassiska spel och förmåga att uppdatera gamla klassiker. Det mest intressanta är dock att företaget som ska utveckla spelet är WayForward, då detta företag redan har gjort ett flertal mycket välgjorda spel baserade på licenser (till exempel spelversionen av Batman: The Brave and the Bold, och den smått geniala remaken av A Boy and His Blob), och verkar ha en uppenbar kärlek för klassiska 2D-plattformsspel med snygg grafik. Det hela känns lite för bra för att vara sant, men jag lovar att det inte är något aprilskämt.

Ännu bättre vore om remaken av spelet skulle innebära ett ny Farbror Joakim-TV-program också, men det är kanske närmare ett aprilskämt. Fast helt säker kan man uppenbarligen aldrig vara…

Publicerat av Fredde "Dream and friends"

Dr. Madonna

För några dagar sedan lyssnade jag på The Beatles svängiga låt ”Lady Madonna”. Medan jag hörde på den tänkte jag att ”den här låten skulle fungera utmärkt i ett TV-spel, till exempel ett Mario-spel”. Tydligen är jag inte den förste som tänkt det, eftersom jag senare upptäckte att det finns ett TV-spel med musik som liknar Lady Madonna väldigt mycket, och det är faktiskt ett Mario-spel! Lyssna på den här bakgrundsmelodin i det gamla trevliga pusselspelet Dr. Mario, och jämför med Beatles alster. Är det långsökt att tänka sig en viss likhet? Här är en mer direkt jämförelse mellan de två styckena:

Dr. Mario-musiken är inte en rak kopia av Beatles-låten, den är i ett annat tempo och har diverse egna vändningar. Men Nintendo-musikern som ligger bakom Dr. Mario-musiken (för att inte tala om massor med annan klassisk Nintendo-musik), Hirokazu ”Hip” Tanaka, lär vara ett Beatles-fan, och har faktiskt samplat små stycken ur Beatles-låtar i exempelvis EarthBound, så det är inte omöjligt att han låtit sig inspireras av Paul McCartneys pianoklinkande när han skulle göra lite passande pussellösarmusik. Ska man få inspiration är det bäst att få den från de bästa.

Och om nu någon skulle bli upprörd över en skandalös låtstöld kan det vara värt att påpeka att Lady Madonna i sig har sitt ursprung i när Paul McCartney försökte sig på en imitation av blueslegenden Fats Domino, och det har sagts att den speciellt påminner om jazzmusikerns Humphrey Lytteltons låt ”Bad Penny Blues”. Jag tycker att Lady Madonnas likheter med den låten är minst lika stora som Dr. Mario-musikens likheter med Lady Madonna. Så om någon tycker att Hip Tanaka borde skämmas så borde Paul McCartney banne mig göra det också!

Publicerat av Fredde

Solnedgång över Paragon City

Ägarna av superhjälte-MMORPG:et City of Heroes har utannonserat att all utveckling av spelet har stoppats, och att spelets servrar ska stängas ned i slutet av november. När jag nåddes av denna nyhet fick jag för första gången känna på en känsla som många spelnördar drabbats av genom åren, det vemod som kommer av att ens favorit-onlinespel läggs ner (även fast jag inte spelat City of Heroes på väldigt länge). För det är något speciellt med just den genre som kallas MMO, Massive Multiplayer Online (och som inte nödvändigtvis också måste vara RPG, även om det i de flesta fall är det). Fortsätt läsa ”Solnedgång över Paragon City”

Nördfavorit – Scott Pilgrim

Seriefiguren Scott Pilgrim, skapad av Bryan Lee O’Malley, är egentligen inte någon extraordinär figur, även om det är möjligt att många nördar gillar honom eftersom de till en viss del kan identifiera sig med honom. Han är en 20-någonting halvnördig slacker som bor i Kanada, gillar TV-spel, spelar i ett band med några polare och har tjejproblem. I början av den första serievolymen med honom dejtar han en tjej (Knives Chau) som är betydligt yngre än honom själv, tills han träffar på sin drömtjej, den mystiska amerikanskan Ramona Flowers. Resten av serien handlar i huvudsak om hur hans relation till Ramona utvecklas, en relation som blir mer och mer komplicerad. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Scott Pilgrim”

Wreck-It Ralph: Ett tecken i tiden?

I och med att den Disney-ägda animationsstudion Pixar har skördat sådana stora framgångar med sina datoranimerade filmer är det lätt hänt att man glömmer att Disney själva fortfarande håller på att göra animerade filmer, orelaterade till Pixar. 2010 kom till exempel Tangled ut, vilken var Disneys 50:e ”officiella” tecknade långfilm, och den var, trots mindre lovande trailers, faktisk ganska hyfsad, och definitivt en passande film att fira det uppnådda antalet med. 2011 kom en ”traditionellt” animerad film om Nalle Puh, och i år är det alltså dags med ännu en datoranimerad film, med titeln Wreck-It Ralph. Fortsätt läsa ”Wreck-It Ralph: Ett tecken i tiden?”

Den oviktiga Zelda-tidslinjen

I slutet av förra året kom en nyhet som säkert gladde mången nörd: Nintendo hade en gång för alla satt ner foten och publicerat den officiella kronologiska ordningen i vilken spelen i The Legend of Zelda-serien utspelar sig. Den officiella tidslinjen var en del av en bok med titeln Hyrule Historia, endast utgiven i Japan men naturligtvis snabbt översatt, som gavs ut i samband med spelseriens tjugofemårsjubileum. Därmed verkar det äntligen finnas en möjlighet till ett slut på alla de spekulationer och diskussioner som Zelda-nördar har ägnat sig åt angående i vilken ordning som spelen i deras favoritserie utspelar sig, spekulationer och diskussioner som är nästan lika gamla som spelserien i sig. Fortsätt läsa ”Den oviktiga Zelda-tidslinjen”

Nördfavorit – Shinya Arino

Shinya Arino, för det mesta bara kallad Arino, är en japansk komiker som medverkar i diverse japanska TV-program. Mest känd är han nog som programledaren för Game Center CX, ett TV-program som, föga förvånande med tanke på titeln, handlar om TV-spel.

Ursprungligen bestod Game Center CX av ett flertal inslag, till exempel intervjuer med spelskapare, tillbakablickar över klassiska spel och besök på arkadhallar (som i Japan kallas just ”Game Centers”). Det visade sig dock snart att det var ett speciellt inslag som var mest populärt, nämligen Arino no Chōsenjō, ”Arinos utmaning”. Detta inslag tog snabbt överhanden, och nu för tiden är det Arinos utmaning som är det centrala i varje avsnitt av programmet, med de andra inslagen instoppade runt omkring det. Utmaningen i fråga är att Arino i varje avsnitt måste spela ett spel, vanligtvis till Famicom (det japanska namnet på NES) eller någon annan retro-konsol. Målet med spelandet varierar lite ibland, men allt som oftast är det att klara alla nivåer och se slutet på spelet. Fortsätt läsa ”Nördfavorit – Shinya Arino”

Perfekta biobesök och många höga höjder.

Jag kanske ska förklara titeln lite bättre. Det är inte så att japanerna är gladare i att gå på bio än många andra men när de väl gör det är det en fröjd. Inte så mycket för dem som för mig, men ändå. Jag tror att den största anledningen till att folk i Sverige mer eller mindre har givit upp att gå på bio inte nödvändigtvis beror på nedladdning och hemmabiosystem. Jag tror att den stora anledningen är att folk inte längre respekterar sina medbesökare.

Fortsätt läsa ”Perfekta biobesök och många höga höjder.”

Före WoW: Rock N’ Roll Racing

Rock N’ Roll Racing till SNES kan sägas vara Blizzards (eller Silicon & Synapse, som de hette då) första uppföljare, då det i princip är en uppdaterad version av deras första spel, RPM Racing. Men vilken uppdatering!

Spelets upplägg är i stort detsamma som i RPM Racing, du har en bil som du kan utrusta på diverse sätt med hjälp av pengar du tjänar på att köra race, och måste se till att du kan ta dig uppåt i divisionerna och köra på fler banor. En skillnad är att du inte själv kan välja vilken bana du ska köra, utan varje division har ett visst antal banor som man roteras runt igenom ett antal gånger. Det finns också en del ny utrustning till ens fordon, speciellt på vapenfronten. Nu kan man inte bara släppa minor och andra otrevligheter bakom bilen, utan även skjuta på bilar framför sig med till exempel laserkanoner eller missiler. Den största nyheten rent speltekniskt är dock det faktum att du kan köpa nya bilar med bättre förmågor och som kan utrustas med andra vapen. Detta leder till att man måste tänka strategiskt och överväga om den är bättre att uppgradera den bil man redan har eller införskaffa en helt ny i stället. Man får också välja mellan ett antal olika förare som har sina egna speciella talanger som kan underlätta i körandet. Fortsätt läsa ”Före WoW: Rock N’ Roll Racing”