Vem är rädd för en zombie?

I inledningen till den första samlingsvolymen av serien The Walking Dead skriver författaren, Robert Kirkman, att ”I’m not trying to scare anybody”. Och faktum är att man lätt undrar om de levande döda kallade zombies faktiskt är så värst skräckinjagande. Jag menar i det här fallet den typiska hjärndöda, långsamma zombien som hungrar efter människokött, populariserad av George A. Romero i filmen Night of the Living Dead och dess uppföljare.

Jag menar, hur farlig kan en zombie egentligen vara? Den är långsam, klumpig och korkad. Jag tror inte någon som läser denna blogg skulle ha några problem med att hantera en zombie, såvida man inte blir överraskad av den (men med tanke på dess låga intelligens är den nog inte smart nog att ligga i bakhåll). Det brukar sägas att zombies är farliga först när de kommer i jättestora horder som omringar en, men om man bara är tillräckligt uppmärksam och taktisk behöver inte detta heller vara någon stor risk. Om man vet att ett köpcentrum är fullsmockat med zombies så går man väl inte dit om man inte först är väl förberedd med vapen och planer för vad man ska göra där. Fortsätt läsa ”Vem är rädd för en zombie?”

Blackest Night – inledande tankar (spoiler)

Jag läste nummer tre av DC Comics påkostade och välgjorda miniserie Blackest Night för ett par dagar sedan. Jag har väntat på det här i nästan mer än ett är sedan Geoff Johns hintade till det i sitt stora crossoverevent Sinestro Corps War och nu när det är här har jag väldigt blandade känslor.

De senaste åren har DC passat på att döda bort många av sina superhjältar och superskurkar. Oftast för att chockera läsarna en smula och än mer kanske för att rensa upp i sina led. Men varje karaktär, hur liten och obskyr den än må vara, har någon som älskar den. Varje gång en karaktär i DC:s självreferantiella universum går i döden får DC ett klagobrev från en arg nörd. Man ska älskar karaktärerna man läser om, annars är det inte värt det.

DC:s universum är alltså fullt av fyllda gravar. Vad händer då när svarta kraftringar börjar cirkulera runt och fästa sig på liken och väcka dem till liv igen i äkta zombiemanér? Vi får se Ralph och Sue Dibny slakta Hawkman och Hawkgirl och slita ut deras hjärtan. Jag har följt Kendra Saunders (den nuvarande Hawkgirl) sedan jag började läsa serier på riktigt för nästan sex år sedan. Jag läste hur hon för första gången tog på sig dräkten och nu har jag sett henne dö.

Jag hade tänkt att Blackest Night skulle belysa det faktum att superhjälteserier på senaste tiden varit väldigt glada för att lite sinnessvag slakta sina karaktärer för att röra om lite i grytan. En serie som kanske till och med fick både skaparna och läsarna att börja njuta av karaktärerna som finns istället för att se dem dödas bort. Nu vid miniseriens tredje nummer har ännu fler av de karaktärer jag tycker om slaktats. Sista droppen föll nog för mig när den gamle döde Firestorm tvingade sin ersättare (en personlig favorit) att brutalt döda sin flickvän genom att förvandla henne till bordssalt och låta henne smulas sönder. Det kändes bara onödigt.

Jag har fullt förtroende för Geoff Johns och jag tycker som vanligt att Blackest Night är otroligt välskriven men jag vill inte se ännu fler av mina favoriter dödas, allra minst utav zombieversioner utav favoriter som jag redan accepterat som döda. Låt oss hoppas att det är värt det när Blackest Night är över.

Publicerat av Jönsson